Inlägg publicerade under kategorin Barn med särskilda behov (bla om min son)

Av Rose-Marie - 25 september 2012 22:20

Idag skulle André få uppleva en spännande dag med filminspelning.
Ja vi har ju skrivit på ett papper om tystnadsplikt men det är ju redan känt i media att man spelar in en film som heter mig äger ingen och att Mikael Persbrandt har huvudrollen och att det är 70-tals miljö så vi har egentligen inget mer att säga för mer vet vi knappt själva. Därför vågar jag skriva om Andrés dag i filmbranschen ;)


Att André fick denna chansen berodde mest på hans långa hår som jag tjatat på honom om att klippa. Nu fick jag ett brett leende av honom då han fick en statistroll i en film med Persbrandt pga av håret.
- haha... Där ser du, jag ska ha långt hår!
Jag kan dock säga att han skrattade inte lika mycket då han blivit stylad med 70-tals kläder. (bild finns i slutet)


Efter ett par timmars väntan kom vi fram till inspelningsplatsen där André och de andra statisterna fick förklarat vad de skulle göra. De tränade flera gånger och det blev massa omtagningar innan regissören tyckte att nu var han nöjd.
Utanför avgränsningarna stod det folk och tittade på och André fick uppleva känslan av att här var det han som fick vara med där det hände. Han var en av dem som folk stod och tittade på.
Ja t.o.m självaste Persbrandt själv stod och tittade när de filmade André och de andra ungdomarna.
En scen på kanske 2 minuter där Andrés tid var några sekunder men ändå ett minne för resten av hans liv.



Av Rose-Marie - 2 september 2012 16:00

Att det regnade i morse när jag vaknade gjorde mig inte så mycket eftersom jag hade anmält mig till Attentions föräldrarträff som skulle innebära en förmiddag av njutning och avkoppling med andra föräldrar som har barn med Neuropsykiatriska funktionshinder.

Denna sköna Söndag skulle bjuda på en stunds avkoppling i sol- och strandrummet på anhörigcentralen i Uddevalla och vi skulle bli bjudna på Lunch och en föreläsning om att leva nära NPF.

Att det regnade ute gjorde bara att njutningen blev extra behövd och när jag tänker tillbaka på hur sommaren varit så kände jag att det där sol- och strand rummet lockade mig extra mycket.

Ett rum som ser ut som en sandstrand med havet som bakgrund och lampor som värmer upp rummet till 25 grader och som grädde på moset hör man havets vågor och måsarnas skri.

Att bara känna värmen, sanden under fötterna och höra ljudet fick en att bli totalt avslappnad och glömma bort höstrusket på utsidan.


 



Lugnet infann sig redan när jag steg in på anhörigcentralen där det var tända värmeljus lite överallt och det var bara att slå sig ned för att ta sig en kopp kaffe och mingla lite med de andra medlemmarna i föreningen.

Efter solstunden bjöds det på en lunch som fick smaklökarna att vattnas genom att bara titta på den.

Ett långbord uppdukat med lax, kyckling, potatissallad, grönsaker, frukter och jordgubbar, det var bara att plocka åt sig av läckerheterna och sedan sätta sig och äta. Vi behövde inte ens diska efter oss för just denna dag så skötte någon annan det, just den där någon annan som man så ofta önskar fanns hemma.


 


Efter denna undebara lunch bjöds vi på kaffe och under tiden fick vi en intressant föreläsning av Einar Härdin från Attention i Örnsköldsvik som berättade om hur det är att leva nära NPF.

Han berättade sin egen historia hur det var när hans barn var små och hur uppväxten varit.

Han pratade även om vikten av rätt stöd och hjälp och att man som förälder inte ska vara rädd för att söka hjälp och ta emot den hjälp som finns. Man är inte sämre förälder för att man ber om hjälp, snarare tvärtom.

Hade tex Krystian Kawalec som skrivit boken Cell C2 fått rätt hjälp då han var liten så hade hans liv kanske sett helt annorlunda ut.



Einar pratade också om hur svårt det kan vara för en person med tex ADHD att tolka information, saker som andra tycker är väldigt lätta att förstå kan vara nästan helt obegripligt för en med ADHD.

Att man ger information som är kort men tydlig är ett bra stöd för personer med NPF över huvudtaget vill jag påstå.

Om du läser skylten nedan så förstår du hur obegripligt det kan kännas för dessa personer och då är det kanske texter som du tycker är lättbegripliga. Det kan kännas så här:



Jag tackar Attention Uddevalla för en härlig skön Söndag och känner mig laddad för en ny arbetsvecka som väntar mig. Dessutom blir ju morgondagen min första dag utan cigaretter så jag kunde väl inte avsluta denna veckan bättre än så här. Resten av denna Söndag ska jag tillbringa med familjen och jag hoppas att jag smittar av mig lite av energin jag fick i det där sol- och strandrummet. Jag önskar jag hade ett sådant här hemma.

Av Rose-Marie - 11 juli 2012 22:05

Nu är det bara 2 dagar kvar att jobba sedan väntar 4 veckors semester och jag har nog aldrig längtat så mycket efter semestern som i år.

Fast samtidigt har jag hoppats att tiden ska stå stilla ett litet tag för jag ville inte gå på semester ovetande om hur det skulle bli med Andrés barnomsorg efter sommaren. Han är ju 13 år nu och behöver därför förlängd fritids och detta fick jag veta i Mars-April och jag var då tvungen att söka detta via LSS.

Det har varit ett stressmoment att inte veta och att hela tiden behöva fråga om någon hört något och vad som händer, om det händer något. 

Men jag har haft oerhört bra stöd från lärarna i skolan, fritidspersonal och specialpedagogen, de har varit fantastiska till att hjälpa mig att trycka på så det ska gå lite fortare.

Jag fick iallafal tillslut ett brev att han ingår i LSS och skulle få hjälp därifrån men hur hjälpen skulle se ut var det någon annan som skulle bestämma.

André själv har hela tiden sagt att han vill gå kvar på fritids för där har han kompisar och trivs jätte bra, något annat allternativ finns inte för honom och han har hela tiden frågat hur det kommer bli och när vi får svar.

Men samtidigt har han kunnat hantera detta fantastiskt bra när jag svarat att jag vill veta lika mycket som honom men att jag inte har några svar att ge. Det är varken jag, fröknarna, fritidspersonalen eller specialpedagogen som bestämmer detta hur mycket vi än vill.


För några veckor sedan ringde iallafall den personen på LSS som fattar beslut och hon var helt enig med oss andra att fritids verkade det som skulle passa André bäst och hon skulle göra allt hon kunde för att göra det så bra som möjligt för André. Problemet var att hon måste gå via rektorn för att kunna köpa en plats på fritids och i våras så slutade den rektorn som jag kände till bäst så nu är det en tillfällig rektor anställd i väntan på att den nya ska börja.

Ja det är en röra alltihop och självklart sker detta just när vi behöver så lite strul som möjligt.

Jag skulle alltså få vänta några veckor till med svar om hur hösten kommer se ut.


Samtidigt som jag har full förståelse för att situationen är som den är och jag vet att alla kämpar för Andrés bästa så tänker jag: "varför ska det bli såhär, varför ska dessa barn och vi föräldrar alltid behöva leva i ovisshet, varför?"

Jag försökte vara ute i god tid redan då André fyllde 12 år men fick då höra att det sköter sig automatiskt när man går i särskolan och ja det var ju olyckligt att denna situationen aldrig uppstått i våran kommun så ingen visste egentligen vad reglerna sa riktigt. Därav fick den dåvarande rektorn veta detta lite väl sent och mitt i att hon skulle sluta sin tjänst. Det är oturligt att det blev så och jag hoppas att till nästa barn som behöver denna hjälpen kommer det gå lättare. Jag hoppas att man lärt sig något av detta tills nästa gång.

Jag är absolut inte bitter eller klandrar någon för detta utan var och en har jobbat på så snabbt de kunnat, det är iallafall det jag vill tro, jag hoppas att det är så för det är ändå barn det handlar om och vi har samma mål:

Barnens bästa!


I förra veckan fick jag iallafall veta att LSS får köpa en plats på fritids till André och att när vi kommer tillbaka från semestern så flyter allt på som tidigare, André kommer inte märka så stor skillnad.

Vi kan gå på semester och njuta av den utan att behöva känna någon oro för hur hösten kommer se ut, André är jätte nöjd och jag känner att en sten fallit från mitt bröst. Vi behöver inte undra mer, ytterligare en gång skiner solen och gör min regnbåge lite lite starkare.


 

Av Rose-Marie - 17 juni 2012 13:32

När jag var liten brukade jag färga blommor genom att hälla karamellfärg i vattnet och efter någon dag hade blomman ändrat färg. En vitsippa blev rosa när jag använde röd karamellfärg.

Den såg likadan ut som alla andra vitsippor fast den hade bara en annan färg, den var lite annorlunda fast de var lika ändå. Jag tyckte nästan min rosa vitsippa var finare än de andra men jag undrade om jag fortfarande kunde kalla den vitsippa.

Idag tänker jag att vi människor är ju fortfarande människor oavsett hur vi ser ut, vilken färg vi har, hur vi är och vad vi kan. Alla är vi olika men vi är människor ändå, min rosa vitsippa var fortfarande en vitsippa fast den var inte likadan som de andra.


När jag var på Andrés skolavslutning i Fredags så pratade prästen om en påse skruvar som hon hade med sig, hon sa att alla skurvar i påsen var exakt lika och när de tillverkas så kastar man bort alla skruvar som inte har blivit rätt, de kan man inte använda till något och behövs inte.

Hon plockade sedan fram en påse med lönnlöv och sa att hon tittat på alla löven men ingen av dem var exakt lika, det var trots det fortfarande lönnlöv.

Många tyckte nog att hennes tal var lite märkligt men jag satt där och tyckte ändå att det var en perfekt jämförelse med oss människor. Ingen är den andra lik.

Tänk om vi skulle göra som med skruvarna, kasta bort de som var annorlunda, de som inte passade in.

Ja vi är i och för sig på god väg om man tänker på debatten med att man gör prov för att kunna göra abort om fostret har en avvikelse. Jag är kluven i den debatten och anser att visst ska vi ha valfrihet men blir lite skrämd ändå över att dessa prover ser mer och mer "mindre fel" på fostret. Vad kommer vi välja bort i framtiden?

Jag såg en debatt på TV.n där en tjej med downsyndrom säger:

-jag måste också få finnas, hur skulle samhället se ut annars. Tänk om alla var exakt lika" 

Hon sa de klokaste orden av alla i debatten och hon anses vara den som man ska välja bort.


Att prästens ord satte sig djupare i mig än i många andra på avslutningen beror givetvis på att jag har en son som anses vara annorlunda om man tittar på de ramar man följer. Hur många skulle välja bort honom?

Han går i särskolan och det är en liten klass, några av dem pratar inte så mycket och det är därför svårt för dem att ha sång som framträdande så istället valde de att spela Xylofon i kyrkan. Förra året sjöng de lilla katt och använde teckenspråk till sången. Förra året stod André bakom en fröken och gömde sig, han kände sig annorlunda och ville inte visa sig för de andra i kyrkan. I år stod han väl synlig och spelade på Xylofonen, jag såg att han var hemskt nervös men de gjorde det jätte bra enligt mig. Det är minsann inte så lätt att spela Xylofon och har man dessutom inlärningssvårigheter och kort arbetsminne så är det ännu svårare. Man ska komma ihåg exakt vart och i vilken ordning man ska slå med pinnen för att det ska bli rätt.


Efter framträdandet så sa min syster att hon tyckte alla andra barn i kyrkan var så tysta och ingen av dem verkade tycka att det konstigt eller så.

Jag är helt ärligt inte speciellt orolig för vad andra barn tycker, de pratar om detta med att vara olika i skolan och de träffar André och hans klasskompisar dagligen.

Jag är faktiskt mer orolig för vad andra vuxna tänker, ja så är det faktiskt.

Vi vuxna har mer fördomar än barn och vi vuxna är de som sätter gränsen för vad som anses vara normalt.

Det är vi vuxna som rynkar mest på näsan och viskar mest till varandra och barnen gör som vi gör.


I sådana här lägen är jag ändå glad att jag bor där jag bor, i ett mindre samhälle där vi känner varandra och att man kan vara öppen och tala om hur saker och ting är.

Det skapar en mer förståelse och jag känner inte alls att varken jag eller André behöver "gömma oss", jag skulle heller aldrig aldrig någonsin välja bort André mot något annat barn.

Frågan är bara vad jag hade gjort om läkarna sa när jag var gravid att jag skulle få en son som skulle få inlärningsvårigheter och skulle hamna efter i utvecklingen. Hade jag valt bort honom då?


Om jag fick veta att min rosa vitsippa inte ansågs vara en vitsippa, hade jag kastat bort den då bara för att andra tyckte den var mindre värd? Skulle den räknas som ogräs kanske?

Eller skulle den vara lite mer värd eftersom den var annorlunda och lite speciell?

Precis som lönnens löv är vi människor helt unika och olika varandra, ingen är den andra lik och jag hoppas att vi kan låta det vara så för precis som tjejen i debatt sa: hur kommer samhället se ut om vi alla är exakt lika?


 

Av Rose-Marie - 14 juni 2012 23:00

I morgon är jag ledig för då ska jag på Andrés skolavslutning i Färgelanda Kyrka, det är alltid lika stämningsfullt och jag får alltid samma känslor som när jag var barn och själv satt där i kyrkan för att fira det kommande sommarlovet.

10 veckor med ledighet och förhoppningsvis sol, det låter ju som ljuv musik nu på äldre dagar.

Känslan när man skulle klä sig fint och samlas i skolan för att gå gemensamt upp till kyrkan med klassen, alla blommor och all den glädje och förväntan man kände inför denna stora dag. Sången i kyrkan och rektorn som sa några ord om hur året varit och hur vi ska ta vara på vår lediga tid för att samla nya krafter inför nästa termin.

Ja då när man hoppat upp en årskull och av det automatiskt blir lite äldre än vad man var innan sommaren.

Jag minns hur rörd jag blev när vi alla i kyrkan tillsammans sjöng den blomstertid nu kommer och än idag blir jag rörd av det. En berörande glädje sprids inom mig när jag hör barnen sjunga och man ser de förväntansfulla ögonen de har.

Jag hade aldrig insett att föräldrarna faktiskt kände liknande känslor som vi elever gjorde, det var först när jag själv satt där på Andrés första skolavslutning som jag insåg detta. Jag är inte bara där för hans skull utan faktiskt även för min egen, för att jag vill vara där och dela denna dag med honom och alla andra i kyrkan.

Det är en vacker dag och en dag då man minns tillbaka på sin egen barndom, en dag som man inte vill missa.


Jag minns en avslutning speciellt mycket, det var 1989 när jag skulle sluta 6:an och sedan skulle börja högstadiet, man blev lite extra stor då på något vis. Vi fick dessutom byta skola och byta klass så detta var ju ännu mer spännande men det var egentligen inte det jag minns mest av denna avslutning utan det var mitt framträdande denna dag. När jag började 4:an så började jag spela gitarr och ville nu på denna skolavslutning spela något i kyrkan men detta skulle jag inte få göra för någon tyckte att gitarr inte passade in. Jag blev verkligen jätte besviken, vad då inte passade in?

Vem säger att det bara är tvärflöjt och fiol som kan framföras på avslutningarna?

Jag var inte speciellt bra på gitarr inser jag idag och borde nog tacka den eller de lärarna som satte stopp för mitt uppträdande. Det enda jag minns att jag lärde mig under dessa 2 år var vad strängarna hette, min musiklärare lärde mig nämligen en ramsa: EHalv Groda Dansar Aldrig Ensam och den satte sig liksom många andra ramsor som lärare printat in i huvudet på en. (Aldrig stavas aldrig med 2 L, alltid stavas alltid med 2 L osv....)

Men just i denna stund då jag ville spela så tyckte jag att jag kunde och jag hoppas verkligen inte att det var för att lärarna tyckte jag var dålig som jag inte fick spela.

Jag krävde iallafall att få läsa upp en dikt jag skrivit inför denna dag och efter att min lärare läst den så fick jag godkänt. Den kommer självklart i slutet av detta inlägg, jag vet dock inte vilket som var sämst, mitt gitarrspel eller min dikt. Fast jag var och är nog bättre på dikter än på gitarr måste jag erkänna.


Nu verkar det dock som tiderna har ändrats för i morgon ska André och hans klass spela Xylofon och det ska bli väldigt spännande att höra detta i kyrkan för det måste ju klinga väldigt vackert i en kyrka.

André är givetvis jätte nervös och är livrädd för att spela fel men helt ärligt när vi föräldrar sitter och lyssnar på barnen denna dag så låter ju allt vackert oavsett. Kan man någonsin sitta på en skolavslutning och se dessa uppklädda, förväntansfulla, nervösa och glada barn uppträda utan att tycka det är rörande och vackert?

Nej jag tror inte det!

Så nu är det dags för mig att få lite sömn så jag kan vakna upp i morgon och vara pigg inför denna dag, blommorna till Andrés fröknar står här och doftar gott, kläderna som André ska ha hänger klara på stolen i hans rum och allt är planerat in i minsta detalj för att det ska bli en fin dag att minnas för André.

I morgon börjar sommarlovet!


Min dikt som jag skrev inför skolavslutningen 1989

(tänk på att jag inte var så gammal hehe)


Jag ligger på stranden i den varma sanden.
Jag lyssnar på fåglarnas vackra sång,hoppas denna sommar blir lång.
Titta där! en fisk hoppar upp, jag tror jag går och tar ett dopp. 
En varm sommar är härlig men om det regnar är den förfärlig.

Barnen fångar fisk i en håv,de har kul nu med sommarlov.
Många åker till sina stugor,där finns det många flugor. 
Men sen kommer snön och det blir jul,fast det är ju också kul.
Sitt nu inte bara där i kyrkbänken och sov,jag vill önska er alla ett trevligt sommarlov!


Av Rose-Marie - 26 april 2012 21:36

Idag kom en handläggare från LSS hit för att få lite info. kring André och varför han behöver förlängd barnomsorg så åter igen har jag suttit och dragit upp allting från början till nu. Jag ville nästan hänvisa till min bloggserie från "gråzonsmamma till regnbågsmamma" så kunde hon ju läsa där.

Jag satt där med alla mina papper från det att han var 3-4 år och försökte sammanfatta så gott jag kunde, jag kan ju det där utantill nu men när man väl sitter där så blir man lite stressad också. Plötsligt börjar man glömma saker man tänkt säga. För att inte tala om tidsuppfattningen man har, herre gud tiden har ju gått så fort.

Hon skulle prata med André också men han ville bara se på TV, tillslut kom han ut till oss i köket och det kändes nästan som jag hade hjärntvättat honom för vad hon än frågade så svarade han:

-Jag vill gå på fritids


På fritids har de gjort en mycket bra plan på hur de ska inskola André på Galaxen, fritids för de större barnen.

Detta påbörjades innan vi visste att man måste gå via LSS för att få fritids efter man fyllt 13, vi trodde att det skötte sig automatiskt när man gick i särskola men så är inte fallet.  

Dessutom fick jag veta idag att det inte är säkert att lösningen blir fritids utan kanske annan tillsyn.

Jag sa klart och tydligt att André kommer gå i taket om han inte får gå med sina kompisar.

På senare tid har han ju blivit väldigt bra kompis med Eric och de passar verkligen för varandra när de leker och de kan leka i flera timmar. Detta hade kanske inte hänt om André inte haft fritids.


Som tur är verkade handläggaren fullt införstådd i vårat behov och tyckte själv att vårat önskemål verkade vara helt rätt för André så detta skulle hon föra vidare. Men det kunde ta lite tid och hon hoppades vara klar före semestern.

Hjälp tänkte jag, ja jag hoppas verkligen att det blir klart före dess.

Jag förstår ju att det absolut inte är deras fel att detta blev så sent påbörjat, det blev fel någonstans helt enkelt och nu är det som det är. Det är bara att hoppas på att det blir bra vad det än blir.

André var ju inte införstådd i att han kanske inte kommer få gå på galaxen efter sommarlovet som vi planerat, detta kom fram nu idag. Efteråt var han ledsen och frågade mycket om detta, varför, hur det kommer bli, vem som bestämmer osv.... Jag hade inga svar att ge honom och har nästan samma frågor själv.

Dock har vi många som stöttar oss i detta, specialpedagog, fritidspersonal och skolpersonal så jag tror nog att vi kan komma fram till ett bra beslut som passar André. Det är ju honom det gäller och det är ju honom det ska passa.


När vi avlsutade mötet idag så frågade handläggaren lite förbigående vad jag jobbade med och när jag svarade truckförare så skrattade hon lite och sa att det inte var vad hon trodde. Hon trodde jag jobbade med just det vi pratat om idag, barn med olika svårigheter. Det borde du göra sa hon sen.

Jag funderar lite på om jag verkligen är befogad allt det många säger just om detta, ibland blir jag orolig att folk tror mer om mig än vad jag egentligen förtjänar. Jag menar alla föräldrar skulle gjort samma sak som mig, det tror jag iallafall. De föräldrar som jag mött som har barn med funktionshinder kämpar lika mycket och lägger ner lika mycket energi som mig. Vissa får kämpa ännu mer, jag har nästan haft det lätt om man jämför med många andra. Dels så måste man göra det för att det ska fungera och sen så blir det liksom naturligt i vardagen så man tänker inte så mycket på det. För mig har det även blivit ett väldigt intressant ämne så därför har jag kanske fördjupat mig lite mer i det. Men någon "superhjältemamma" är jag knappast.

Andra föräldrar oavsett om barnen har svårigheter eller inte lägger ner massa energi på tex barnens fritidsaktivitet, de är ständigt med på tävlingar, arbetar aktivt i föreningsarbete och annat.

Så finns det massor av föräldrar som lägger ner extra energi på skolan, de ordnar aktiviteter, ställer upp på discon, tipspromenader och är aktiva klassföräldrar. Det är säkert många gånger tufft även för de här föräldrarna fast det blir på olika sätt. Jag beundrar verkligen dessa engagerade föräldrar.

Jag tror att man gör det man är intresserad av och det kan man gärna lägga ner extra energi på, man gör det för att man tycker det är viktigt och även roligt många gånger.

Nu tycker jag inte det är speciellt kul att jag har behövt kämpa så oerhört mycket när det gäller André, jag hade önskat att det flytit på bättre allting från början men nu är det som det är och jag har lärt mig mycket av det.

Om jag nu kan använda mig av det jag lärt mig till att påverka och kanske t.o.m hjälpa så betalar det tillbaka den tiden och energin jag tidigare lagt ner.


Ja jag tycker det är skit jobbigt ibland, jag har blivit förbannad många gånger och visst har jag funderat på att bara ge upp och låta saker bli som det blir men så har nog alla föräldrar känt lika ofta som mig.

Men vi ger inte upp, vi vänder inte våra barn ryggen och varje gång vi tänker tanken på att ge upp så ångrar vi oss strax därefter. Vi älskar ju våra barn och kan gå genom eld för dem oavsett vad.  

Vi får känna vrede, ilska, utmattning och total hopplöshet, ingen förälder är ensam om detta.

Vi pratar bara inte om det, vi håller det inom oss för alla vill vi vara perfekta föräldrar, ingen vill göra fel.

Men den som aldrig gör fel, gör nog ingenting alls!




Av Rose-Marie - 18 april 2012 17:13

Jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag ser ut, jag känner mig själv och jag vet vem jag är.

Jag vet vad jag har för åsikter och vad jag tänker och känner men jag vet inte alltid om jag vågar stå för det.

För herre gud vad ska andra tänka och tro?!

Jag vet inte hur jag uppfattas av andra och hur de ser på mig, jag vet inte vad andra tycker och tänker.

Jag vet att ibland gör jag rätt och ibland gör jag fel, det gör vi alla då och då.

Jag vet också att jag inte kan älska och bli älskad av alla men vi borde ändå respektera varandra för den man är.

Saker som andra tycker, tänker, känner och gör kanske inte är det jag tycker är rätt men det är väl rätt för dem.

Ändå tänker vi mer på hur andra uppfattar oss än hur vi uppfattar oss själva, vi är hellre som andra vill att vi ska vara än att vara oss själva. Vi bryr oss mer om vad andra tycker om oss än vad vi tycker om oss själva.


Ibland har jag fått kommentarer att jag är för öppen, att jag lämnar ut för mycket av mitt liv.

Speciellt när det gäller min son André. Det ska liksom hållas hemligt att han går i särskola och varför han gör det.

Som om de flesta i detta samhället inte redan vet det, som om det vore något fult och hemskt.


När pappa dog och jag träffade vissa människor tex i affären så gick de omvägar eller så stannade de och frågade hur det var men när man blev lite tårögd och började prata så fick de plötsligt väldigt bråttom.

Vad förväntar de sig?    

Jag anser att det inte är jag som är för öppen utan vissa människor är för rädda och osäkra på hur de ska hantera situationen.


Att barn med funktionshinder skulle "gömmas undan" är ett sätt för de som inte vet något om det att slippa hantera det. Men om man är öppen med det så blir det inte så konstigt.

Det är ungefär som att man behöver glasögon eller tandställning eller kryckor när man har svårt att gå, konstigare än så är det inte. Skillnaden är att vi vet varför man bär glasögon, varför man har tandställning och varför man har kryckor och vet vi inte så är vi inte rädda för att fråga det.

När någon inte följer det normala i utvecklingen så blir vi genast osäkra och ingen vågar fråga varför.

Därför berättar jag det öppet, för att det inte ska bli så konstigt och hemligt, för att det ska bli lika naturligt som en tandställning. Ibland behöver vi hjälpmedel för att vardagen ska bli lättare och särskolan är ett hjälpmedel.


Att människor som bär sorg ska behöva dölja den för andra är också ett sätt för att de som är rädda för det ska slippa hantera situationen. Vore vi mer öppna med detta så skulle vi inse att man inte behöver anstränga sig så mycket mer än att bara stå kvar och lyssna, visa lite medkänsla och låta andra få sörja.

Ingen förväntar sig att alla ska förstå och ingen förväntar sig att de ska kunna "bota" sorgen utan man förväntar sig bara lite omtanke. Mer än så kan man inte göra och mer än så krävs det inte.


Jag tror att allting handlar om rädsla och okunskap och att slippa hantera jobbiga situationer.

Vi är så rädda att göra fel att vi väljer att inte göra någonting alls, vi är så rädda för vad andra ska tycka att vi hellre flyr. Vi är så rädda att se saker som vi inte kan hantera att vi hellre blundar.

Framförallt är vi så rädda att folk ska se oss som svaga att vi inte vågar be om hjälp.

För det är väl så det är: Sköt du ditt så sköter jag mitt.

Gud hjälpe den som råkar falla, trampa snett och göra fel, Gud hjälpe den som någon gång måste be om hjälp.

Vad skulle andra tro om oss då?


Det konstigaste av allt är ändå att vi nu sitter väldigt många människor och tycker precis det jag skrivit här och ändå kommer vi fortsätta att vara rädda för vad alla andra ska tycka om oss, vad alla andra ska säga.

Tänk att de flesta man pratar med inkl. jag alltid talar om för andra att de ska skita i vad andra tycker, att man ska göra det man själv vill och inte bry sig så mycket om vad andra säger bakom ens rygg.

Men själva sitter vi och undrar, vad ska alla andra säga om jag gör så här?


  


Av Rose-Marie - 11 april 2012 21:56

För första gången på länge känner jag att jag inte riktigt har något som jag känner att jag vill skriva om eller jag känner mig liksom sådär tom och fantasilös. Jag kan ibland tycka om uttrycket "ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften" och det kanske är just det jag borde efterleva just nu. Jag känner mig liksom varken glad eller ledsen, jag känner ingenting egentligen.

jag borde vara full av energi efter en avkopplande ledighet där jag faktiskt verkligen haft tid att koppla av, jag har inte haft några måsten eller saker som jag känt att jag legat efter med. Jag har bara varit bortrest, långt hemifrån och inte haft tankarna varken på jobbet eller hemmet. Jag borde vara full av energi och lust.


Kanske är det så när man kommer tillbaka till vardagen att det tar ett tag att ställa om sig och kanske har man förträngt saker så bra under ledigheten att man får lite panik när man kommer hem.

Jag hade visst några datum jag var tvungen till att komma ihåg men de har jag glömt, jag vet att LSS skulle komma hem någon dag i slutet av denna månaden, klockan 15:00 var det men vilken dag?

Äsch det kan jag ringa och kolla hur svårt är det.

Under ledigheten tillät jag mig själv att koppla av och ändå var det just då jag besvärades av magkatarr men det kanske är då man hinner lyssna på kroppen, då när man har tid att lyssna, när det inte gör något om man känner sig lite hängig för jag är ju ändå ledig. Annars har man inte tid att vara sjuk.

När vi kom hem blev jag även påmind om att André ville ha barnkalas och självklart ska han få ha det men jag fick sänka mina ambitioner om det kalaset lite, jag hade massa planer tidigare men med närmare eftertanke så blir han glad av att ha några vänner här hemma och äta gott och ha det trevligt en stund. Varför ta på sig mer jobb än vad som krävs? Det krävs inte så mycket energi att ordna en trevlig stund i goda vännerslag.

Jag fick även idag hem ett brev från min läkare, det var svar på proverna jag tog strax före ledigheten, det där hade jag glömt bort när jag var ledig. Jag trodde t.o.m att min magkatarr kanske var tecken på att jag var gravid men nu i verkligheten så vet jag bättre.

Brevet innehöll iallafall väldigt lite information, det stod bara att mina värden fortfarande inte var bra och att han skickat remiss till Göteborg för vidare utredning och förslag till behandling. Mer än så stod det inte.

Sådant leder till egna spekulationer och internet är både på gott och ont en bra plats att söka på.

Jag är lika dum varje gång det är något jag undrar över. När pappa blev sjuk sökte jag massa info. om hudcancer och hittade mest folk som hade dåliga erfarenheter, de som hade förlorat en nära anhörig.

Det var ju inte det jag ville hitta, jag sökte solskenshistorier, precis som att om jag hittade en enda sådan så var det så det skulle gå för pappa. Alla sjukdomar är olika och allas öden är olika, det kan man inte läsa om på nätet.

När jag läser om förhöjt Prolaktin, magkatarr och mina symtom så hittar jag oftast att orsaken är en godartad tumör på hypofysen. Men jag vet bättre och jag vet att det finns massa andra orsaker bla stress och min låga ämnesomsättning, lätt fixat när man väl kommer fram till orsaken. Det är bara den där väntan som är jobbig, dessa jäkla köer. Sen tycker jag att det är ganska onödigt att skicka ett sådant brev med så lite information, varför inte ringa istället så man kan ställa frågor. Jag försökte ringa min läkare men det gick inte få tag i honom idag så det får bli ett nytt försök i morgon, bara för att. Jag vill kunna fråga saker och få ett ungefärligt besked om hur lång väntetid det kan vara. Jag är lite av ett kontrollfreak och det måste jag nog vänja mig av med för när jag försöker ha koll på ALLT så glömmer jag det mesta istället, det blir som när vatten droppar ner i en burk, tillslut blir den full och då rinner det över fast för mig välter ofta hela burken och allt rinner ut.

Burken blir helt tom, ungefär så som jag känner nu. Jag är tom på fantasi och energi och hur var det nu?

"ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften"


Ja jag tystnar där och hoppar i säng, i morgon är det en ny dag och den kan vara helt tvärtemot denna dagen.

Det är det som är vardagen för oss alla, ibland är den toppen och ibland är den mindre bra, eller hur?


Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards