Nu kom vi då till det där steget som vi egentligen väntat på ett tag fast ändå hoppats att slippa.

I Måndags ringde min mobil när jag var påväg hem från jobbet och en läkarsekreterare från kvinnokliniken på Sahlgrenska i Göteborg sa att de fått ett återbud och gärna vill att vi skulle komma dit redan på Onsdag.

Verkligen kort varsel och det var verkligen olägligt att vara borta från jobbet men nej, klart att jobbet inte är allt här i livet och framför allt inte mer värt än att vi ska kunna få hjälp att få barn.

Men det blev lite plötsligt just då och det är i de här lägena som jag verkligen är tacksam över att jag är såpass öppen och ärlig att jag pratat med min chef och mina arbetskompisar om hur våran situation ser ut och även Rogers chef vet om att vi planerat detta.

Så egentligen visste jag att det inte skulle bli några problem, vi har fullt stöd från jobbet i detta och vi kunde tack vare det ge oss iväg till Göteborg i Onsdags.

Egentligen hade vi ingen aning om vad som skulle ske då vi kom dit eller i vilket skede i processen som vi befann oss så vi hade heller inga förväntningar. Vi skulle väl återigen undersökas och sitta och prata som de 2 andra gångerna och sedan få en ny väntetid på 3 månader.

Så ja när vi träffade läkaren var det samma sak som tidigare vi drog upp allt som vi tidigare dragit upp och som dessutom stod i journalen. Läkaren pratade liksom de 2 tidigare gångerna om hur provrörsbefruktningen skulle gå till och när jag frågade om han visste när, fick jag återigen svar att det var lite köer men att vi skulle planera lite med barnmorskan som vi skulle träffa när vi var klara hos honom.

Jag fick ta nya prover på min ämnesomsättning och sedan var det dags för samtalet med barnmorskan.

Det var där jag förstod att det snart var dags för den där dagen, dagen då vi faktiskt skulle genomgå en provrörsbefruktning. Hon pratade om 2 olika perioder och period 1 skulle innebära att vi började på hormonbehandling redan nu och skulle då få göra första provrörsförsöket i början av Oktober men då fick jag lite smått panik. Period 2 innebar att jag väntar tills nästa mens och det ger mig lite mer tid att faktiskt förbereda mig, den skulle innebära att första försöket sker i vecka 45, om 10 veckor.

Roger kände samma sak som jag så vi valde period 2.

Många hade nog sagt ja till period 1 direkt utan att tveka och hade vi vetat varför vi skulle dit så hade vi kanske valt den och förberett oss på det men just då när vi satt där och fick information om hormonbehandling och allt så blev det plötsligt så verkligt och samtidigt så förvirrande att vi ville smälta det lite.

Vi har planerat barn i 1 år och 7 månader och jag borde tex ha slutat röka redan då i Januari 2011 men dumheten säger att jag slutar när jag blir gravid, det fungerade ju när jag blev gravid med André. Det var inga problem alls då.

Men nu var jag dum nog och puttade problemet framför mig hela tiden och jag behöver sluta innan jag börjar hormonbehandlingen den 5 oktober. Så jag har 1 månad på mig att bli av med de värsta besvären och jag tänker klara det. På måndag har jag bestämt att då är det nog. Man kan tycka att jag borde kastat cigaretterna redan i Onsdags men för mig fungerar det inte riktigt så. Men däremot när jag väl bestämt mig är jag den som kör 110%,

jag säger ofta att jag lider av ett allt eller inget syndrom. Jag satsar verkligen allt och då ger jag järnet medans jag också kan vända och då blir det inget. Men detta vill jag satsa allt på, detta betyder så mycket för mig att jag inte tänker ge upp.

Jag är totalt förvirrad när det gäller all information vi fick men har god hjälp av nätet och vänner som gått igenom samma sak och framförallt är jag öppen med vad vi har framför oss så jag har även vänner som inte vet vad det innbär som står vid min sida. Jag ser ingen anledning till att vara hemlighetsfull med detta, jag ser bara fördelar med att folk i min omgivining faktiskt vet.

Så vandringen börjar på måndag med rökstopp och sedan runt 5 oktober påbörjas första delen i hormonbehnadlingen med nässpray därefter runt 23 oktober med sprutor som jag till min stora skräck ska ta själv, det blir en utmaning för en spruträdd som mig.

Och vecka 45, i början av November blir det första försöket med provrör och jag hoppas att det räcker med det och längre än så har jag därför inte planerat än men tanken finns givetvis att vandringen kan bli mycket längre än så.

Jag känner dock att jag behöver ta ett steg i taget och sen får man förlänga vandringen efter vägen.

Läkaren pratade om att jag kunde löpa större risk för missfall pga min ämnesomsättning men jag orkade liksom inte riktigt höra sådant just då, jag vill bli gravid först och sedan lär man säkert vara orolig för både det ena och andra under graviditeten. Det är ju fullt normalt bland alla gravida.

Däremot är det ju väldigt bra att veta hur man såhär innan kan påverka chanserna att graviditeten blir lyckad.

Att sluta röka är ju en självklar sak, iallafall för mig och att ha koll på ämnesomsättningen redan nu för att reglera levaxinet rätt och att hålla sig i form och minska stress är ju också ett plus.

Vissa saker kan jag ju påverka redan nu så ja, jag kör på och jag börjar nu. När det gäller detta ger jag inte upp.

Jag vet att jag annars kör på i 200 för att sedan tappa energin men nu har jag ju iallafall en morot som verkligen övervinner allt annat, det gäller inte att komma i form för beach 2013 utan detta gäller möjligheten att kunna få vårat efterlängtade barn. Detta gäller verkligen våran framtid och inte min fåfänga eller att visa någon att jag klarar något, detta är ingen uppladdning inför en tävling eller en utmaning.

Detta gäller möjligheten att kunna sätta ett nytt liv till världen och det är större än SM och OS, det är större än något annat.

Det handlar om att få en dröm att gå i uppfyllelse, det ger man inte upp så lätt!

Ni lär garanterat få läsa mer om detta i bloggen och jag hoppas inte det blir för trist, jag ska försöka variera mig lite för det är ju så min blogg är, blandad om allt mellan himmel och jord.

Denna helgen var jag fullt upptagen med mina 2 små syskonbarn, ja jag och Roger fick äran att passa min systers dotter 1 år och 4 månader och lille Neo som bara är 2 månader. Min syster har 3 barn och den "stora" är 3 år så det kan bli mycket för henne och hennes man ibland och då gör man rätt i att be om hjälp.

Jag och Roger är ju inte ledsna över att få låna barn då och då, nu fick vi en hel helg då vi kunde "leka mamma, pappa, barn"

Samtidigt fick vi känna på detta med att inte kunna göra precis vad man vill och när man vill, sätta sig vid datorn och blogga tex eller att få en sammanhängande sömn på natten.

Jag har ju känt på detta med min son men man glömmer snabbt och jag erkänner att jag var väldigt snurrig i huvudet i söndags kväll. Men det är ändå inget vi skulle välja bort och jag upplever det mer än gärna igen. 

För min syster och hennes man är det ju en helt annan situation eftersom det är tätt mellan barnen och att de 2 små vaknar på natten vid olika tider såklart. Jag förstår att de har det jätte kämpigt och där är jag nog inte så avis kanske. Det var ju inte riktigt planerat att det skulle bli så tätt med sista barnet men nu är det så och det är helt säkert inget som de idag ångrar trots att det är kämpigt. Barnen är värda att kämpa för men ibland kan det vara bra att få lite hjälp när det känns som värst. Det behöver vi alla av olika anledningar någon gång i livet  och att våga be om hjälp är en styrka.

Idag när jag kom från jobbet hade det kommit ett brev från kvinnokliniken i Göteborg och det var en bekräftan på att de mottagit remissen om att vi behövde hjälp för att utreda varför det inte blir något barn.

Med brevet följde det med en bok, Lilla boken B - en skrift om barnlöshet och behandling.

Jag började läsa och stannade upp lite när jag läste att vi fått denna bok pga ofrivillig barnlöshet.

Jag har läst på familjeliv om detta och jag har tyckt så synd om dem som skrivit om hur det känns och hur de kämpar. Jag har själv en sida där och man kan välja olika "statusar", jag har kryssat i: "Planerar barn" på min profil. Och jag skriver i forumet: "för oss som har svårt att bli med barn".

Det är ju det vi gör, vi planerar barn men har svårt för att få barn. Efter att ha läst Lilla boken B insåg jag plötsligt att vi faller i facket "ofrivillig barnlöshet", det de skrivit på familjeliv under det forumet är samma som för oss. Jag har egentligen inte tänkt tanken OM vi får barn utan mer NÄR vi får det.

Nu plötsligt började man mer inse att det kanske handlar mer om OM än NÄR men jag ger inte upp förrän de säger att det är kört eller att det gått så långt att det inte längre känns som att vi bör bli föräldrar, jag tänker då på åldern. Säga vad man vill men jag vet faktiskt inte om jag verkligen vill bli mamma efter 40 och heller inte om Roger är beredd att bli pappa när han närmar sig 50. Det finns ändå en biologisk klocka som tickar och ett barn kräver mycket tid och energi.

När jag sedan fortsatte läsa Lilla boken B så insåg jag också hur otroligt mycket det kommer krävas av oss under denna utredning och OM det skulle bli tal om provrörsbefruktning som läkaren rekomenderade.

Detta är minsann inte gjort på en mysig kväll med räkor och vin, nej här krävs det att man har ork och energi att kämpa. Det krävs timmar med sjukhusbesök och resor fram och tillbaka till Göteborg, hormonbehandlingar och kontroller.

Ska man utstå detta så måste man verkligen vilja det och ja det vill vi, vi utstår detta för att vi hoppas på att vi en dag kan slippa använda ordet ofrivillig barnlöshet. Det stod att det krävs mycket av förhållandet och att man är stabila som par och jag anser att har vi klarat att hålla ihop de 2 åren som vi pendlade 75 mil enkelt väg så nog sjutton klarar vi av att ta oss igenom detta. Vi gör det ju tillsammans.

Så nu återstår då bara att jag får klarhet i hur mycket mina hormonproblem spökar för oss och väntetiden för vårat första besök, max 3 månader enligt vårdgarantin. Efter det besöket hoppas jag att vi kommer få klarhet i vilken behandling som ska passa oss. Ovissheten är värst, den tär mest på en.

Men vi ger inte upp!!!

Hoppet är det sista man får förlora (skriven av mig just i denna stund)

Det är ju så lätt att plantera ett frö - men inte lika lätt att få det att gro

Det är ju så lätt att hoppas - men inte lika lätt att tro

Det är ju så lätt att drömma - men inte lika lätt att få drömmen sann

Det är ju så lätt att cykla - men inte lika lätt för dem som inte kan

Det känns inte längre lätt när drömmar dör och frön inte gror

Det känns inte längre lätt när man ramlar med cykeln och när man inte längre tror

Men man får aldrig ge upp eller överge drömmar man har

Det finns alltid lite glädje så länge hoppet finns kvar.

För första gången på länge känner jag att jag inte riktigt har något som jag känner att jag vill skriva om eller jag känner mig liksom sådär tom och fantasilös. Jag kan ibland tycka om uttrycket "ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften" och det kanske är just det jag borde efterleva just nu. Jag känner mig liksom varken glad eller ledsen, jag känner ingenting egentligen.

jag borde vara full av energi efter en avkopplande ledighet där jag faktiskt verkligen haft tid att koppla av, jag har inte haft några måsten eller saker som jag känt att jag legat efter med. Jag har bara varit bortrest, långt hemifrån och inte haft tankarna varken på jobbet eller hemmet. Jag borde vara full av energi och lust.

Kanske är det så när man kommer tillbaka till vardagen att det tar ett tag att ställa om sig och kanske har man förträngt saker så bra under ledigheten att man får lite panik när man kommer hem.

Jag hade visst några datum jag var tvungen till att komma ihåg men de har jag glömt, jag vet att LSS skulle komma hem någon dag i slutet av denna månaden, klockan 15:00 var det men vilken dag?

Äsch det kan jag ringa och kolla hur svårt är det.

Under ledigheten tillät jag mig själv att koppla av och ändå var det just då jag besvärades av magkatarr men det kanske är då man hinner lyssna på kroppen, då när man har tid att lyssna, när det inte gör något om man känner sig lite hängig för jag är ju ändå ledig. Annars har man inte tid att vara sjuk.

När vi kom hem blev jag även påmind om att André ville ha barnkalas och självklart ska han få ha det men jag fick sänka mina ambitioner om det kalaset lite, jag hade massa planer tidigare men med närmare eftertanke så blir han glad av att ha några vänner här hemma och äta gott och ha det trevligt en stund. Varför ta på sig mer jobb än vad som krävs? Det krävs inte så mycket energi att ordna en trevlig stund i goda vännerslag.

Jag fick även idag hem ett brev från min läkare, det var svar på proverna jag tog strax före ledigheten, det där hade jag glömt bort när jag var ledig. Jag trodde t.o.m att min magkatarr kanske var tecken på att jag var gravid men nu i verkligheten så vet jag bättre.

Brevet innehöll iallafall väldigt lite information, det stod bara att mina värden fortfarande inte var bra och att han skickat remiss till Göteborg för vidare utredning och förslag till behandling. Mer än så stod det inte.

Sådant leder till egna spekulationer och internet är både på gott och ont en bra plats att söka på.

Jag är lika dum varje gång det är något jag undrar över. När pappa blev sjuk sökte jag massa info. om hudcancer och hittade mest folk som hade dåliga erfarenheter, de som hade förlorat en nära anhörig.

Det var ju inte det jag ville hitta, jag sökte solskenshistorier, precis som att om jag hittade en enda sådan så var det så det skulle gå för pappa. Alla sjukdomar är olika och allas öden är olika, det kan man inte läsa om på nätet.

När jag läser om förhöjt Prolaktin, magkatarr och mina symtom så hittar jag oftast att orsaken är en godartad tumör på hypofysen. Men jag vet bättre och jag vet att det finns massa andra orsaker bla stress och min låga ämnesomsättning, lätt fixat när man väl kommer fram till orsaken. Det är bara den där väntan som är jobbig, dessa jäkla köer. Sen tycker jag att det är ganska onödigt att skicka ett sådant brev med så lite information, varför inte ringa istället så man kan ställa frågor. Jag försökte ringa min läkare men det gick inte få tag i honom idag så det får bli ett nytt försök i morgon, bara för att. Jag vill kunna fråga saker och få ett ungefärligt besked om hur lång väntetid det kan vara. Jag är lite av ett kontrollfreak och det måste jag nog vänja mig av med för när jag försöker ha koll på ALLT så glömmer jag det mesta istället, det blir som när vatten droppar ner i en burk, tillslut blir den full och då rinner det över fast för mig välter ofta hela burken och allt rinner ut.

Burken blir helt tom, ungefär så som jag känner nu. Jag är tom på fantasi och energi och hur var det nu?

"ära vare den som inget har att säga men ändå har förmågan att hålla käften"

Ja jag tystnar där och hoppar i säng, i morgon är det en ny dag och den kan vara helt tvärtemot denna dagen.

Det är det som är vardagen för oss alla, ibland är den toppen och ibland är den mindre bra, eller hur?

Eftersom jag i Fredags fick provsvar från utredningen som vi påbörjat för att ta reda på varför det inte blir barn så har jag nu suttit och intensivläst allt om hormonet prolaktin som jag kan ha överproduktion av.

Jag ska ta nya prover nu i veckan och se vad dessa visar.

Men när jag läste om detta så blev jag först lite chockad eftersom allt jag hittade handlade om en godartad tumör i hypofysen som iofs är ganska ofarligt men ändå inte bra såklart.

När jag sedan fortsätte läsa så fick jag veta att det även kan bero på stress och för låg ämnesomsättning alternativt att för låg ämnesomsättning kan bero på för hög prolaktinhalt.

Jag har i nästan 2 år ätit levaxin för att jag har just för låg ämnesomsättning. (Ämnesomsättningen har med ett hormon i sköldkörteln att göra) Både för låg ämnesomsättning och för hög prolaktinhalt minskar chansen att bli gravid och det gjorde mig hemskt irriterad att läsa detta. Min läkare på vårdcentralen vet att vi försökt få barn och vet att jag inte blivit gravid men ändå har han inte sagt något om detta. De har heller inte tagit prover på prolaktinhalten tidigare. Det hade kanske besparat oss massa tid om man kollat upp detta redan när utredningen om min för låga ämnesomsättning pågick. Nej här får man levaxin att äta resten av livet och sedan får man inte veta något mer, man kollar heller inte upp om det kan finnas någon orsak till den för låga ämnesomsättningen.

Jag försöker verkligen att inte gnälla för mycket på vården men genom mina dåliga erfarenheter från Andrés uppväxt och nu med mig själv så börjar jag bli mer och mer negativ. Jag har säkert haft otur just i dessa fallen för jag har bra erfarenheter också men varför ska man behöva ta reda på så mycket själv?

Jag läste följande text på sjukvårdsrådgivningens sida och la enkelt ihop 1+1

Hormoner från sköldkörteln aktiverar cellerna

"Sköldkörteln är kroppens största hormonbildande körtel. Den ligger på framsidan av luftstrupen alldeles under struphuvudet, och når delvis runt strupen. Den är uppbyggd av två halvor, som var och en innehåller en mängd små blåsor. Blåsornas väggar består av celler som bildar hormoner. De nybildade hormonerna kan lagras i blåsorna innan de utsöndras i blodet.

Sköldkörteln bildar viktiga hormoner som styr kroppens ämnesomsättning och aktiviteten i cellerna. Hormon från hypofysen stimulerar sköldkörteln att öka produktionen av sköldkörtelhormoner. När tillräckligt mycket hormoner från sköldkörteln bildats hämmar de hypofysen. Då bildar hypofysen mindre mängd av hormon som stimulerar sköldkörteln. Det är ett exempel på så kallad återkoppling. I sköldkörteln bildas även hormonet kalcitonin, som påverkar omsättningen av kalcium i kroppen."

Med andra ord:

För att hormonerna i sköldkörteln ska vara korrekt måste hormonerna (Prolaktin) i hypofysen vara korrekt

Varför tar man då inte dessa prover samtidigt?!

Tydligen så upptäcks detta med hypofysen oftast när man som kvinna får problem med mensen, ägglossning och att man inte blir gravid. Det är då de oftast kollar upp Prolaktinhalten eftersom:

"Prolaktin är det hormon som behövs för att mammor skall kunna amma sina barn. Prolaktinnivåerna stiger därför normalt under hela graviditeten, samtidigt som östrogennivåerna stiger, och bröstkörtlarna utvecklas så att den nyblivna mamman kan producera mjölk. Varje gång barnet ammas insöndras prolaktin i moderns blod, vilket oftast ger mamman ett naturligt skydd mot att bli gravid igen. (Alltså finns risk för att man inte blir gravid när man har för hög halt av prolaktin)

Tillsammans med en rad andra hormoner bildas prolaktin i hypofysens framlob. Hypofysens hormonproduktion kontrolleras i sin tur av signaler från en region i hjärnan som kallas hypothalamus. Där bildas bland annat signalsubstansen dopamin som naturligt bromsar prolaktinproduktionen, så att vi inte får för mycket prolaktin i blodet. Men ibland blir det fel. Att hypofysen producerar för mycket prolaktin är faktiskt den vanligaste rubbningen i hypofysens funktion. Orsaken är en knuta i hypofysen. Som kallas för prolaktinom, det vill säga en godartad tumör som producerar prolaktin."

Jag ser det ändå som att det är bra om de upptäcker detta nu för då kan ju det vara en orsak till min låga ämnseomsättning eller tvärtom och detta rättas ju till med mediciner.

Synd bara att man ska behöva ta reda på allt själv :-(

Jag tror jag fattat det där med husläkare, det måste innebära att jag är min egen läkare och sitter hemma och söker på nätet. Det är väl där vi är snart i denna datoriserade värld, man är snart inte välkommen till en "riktig" läkare längre.

När André var liten och allt var sådär jobbigt med utredningar om hans utveckling och allt så sa jag:

-Detta blir enda barnet! Eftersom hans pappa var 14 år äldre än mig och hade ett barn från tidigare förhållande så ville han heller inte ha fler barn. Jag var därför inställd på att André var det enda barnet jag skulle få och var nöjd med det. Jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle bli mer barn och aldrig lidit av det.

Förrän nu! Jag tar tillbaka vart enda ord jag sa då, jag menade inte det. Man är väl inte sämre människa att man kan ändra sig?! Tyvärr verkar det som någon av högre makter tagit mig fullt på allvar för ett barn är verkligen inte något man bara "skaffar" som folk tycks tro.

När jag träffade Roger ändrade sig allt, han har inga barn och vill gärna ha och min syster har under ganska kort tid fått 3 st. När jag och Roger passat hennes barn så har man mer och mer börjat längta. Så för lite över ett år sedan bestämde vi att vi vill ha ett barn i vårat liv. Det var ju lättare sagt än gjort märkte jag. Jag har nog ökat apotekets inköp av ägglossningstest under 2011 men inget händer. Det tog ungefär 7 månader innan jag blev gravid sist så jag visste att jag inte har lätt att bli det men att det skulle vara så här hade jag inte väntat mig.

Det har tagit dubbelt så lång tid nu och fortfarande inte blivit något.

Vissa tycker att man ska hålla sådant här hemligt men jag undrar: Varför då?

Jag har alltid varit öppen och är inte rädd för att prata om saker jag tycker är jobbiga, jag blir faktiskt hjälpt av det. Dessutom tar jag hellre folks hejja på rop och lyckönskningar än att jämt höra:

- Ska ni inte ta och skaffa barn snart, är det inte dags nu, klart att Roger ska få bli pappa osv.....

Det är precis som att jag vägrar eller nåt, att jag skulle vara elak och inte ge honom ett barn.

Ett barn är inget man bara skaffar, alla får inte möjligheten att få ett barn. Jag tycker sådana kommentarer är bra mycket jobbigare än att folk vet hur det ligger till. Dessutom kan man få en heldel råd och stöd av de som varit i samma sitts själva och även få lite hopp.

Så idag har vi varit på vårt första besök för utredning om varför det inget blir. Det var en jätte trevlig läkare TROTS att han sa att jag låg på gränsen till övervikt och började bli till åren.

Ja jag hängde upp mig på detta för visst, jag kan inte ha storlek 36 i kläder längre men 38-40 är väl ändå inte att räknas som stor. Jag är bara för kort för min vikt som jag väljer att se det. Jag har alltid vägt mycket, även när jag tränat som mest. Jag har lätt att få muskler och jag har en rumpa som är väldigt mjuk och go att sitta på men övervikt???

Nåja det finns ju de som väger dubbelt så mycket som mig och har fått barn så det ser jag inte som en anledning direkt. Åldern då, gammal? jag?! jag känner mig inte gammal iallafall men visst jag är snart 35 år och det är klart att jag känner själv lite stress, det får ju inte ta för lång tid att bli gravid.

Men kronprinsessan Viktoria är lika gammal som mig och inte har jag sett några rubriker i tidningen där det stått: "är hon inte för gammal för barn?" och jag tror nog att de kommer vilja ha ett till sen.

Men jag har ett annat problem och det är min ämnesomsättning, den är för låg och jag äter levaxin för detta.

För låg ämnesomsättning kan ställa till ett och annat så ja det går ju också emot mig lite.

Men nu ska vi iallafall få hjälp och se om det kan leda till ett barn så småningom.

Läkaren skulle skicka en remiss till Göteborg och det kunde ta upp till 3 månader innan första besöket men han sa att eftersom både jag och Roger har den biologiska klockan som tickar så brukar de försöka skynda på detta.

De brukar försöka ta genvägar som provrörsbefruktning tidigare än vad de gör på yngre par så vi får väl se vad det blir när vi väl får en tid där. Själv känner jag att jag fram tills dess kommer försöka tänka på annat för hela 2011 levde jag efter tanken "utifall jag blir med barn", jag ville inte ta på mig saker eller börja med Judon och annat för ifall jag blev med barn så skulle jag inte kunna fortsätta. Ägglossningstesten har jag också lagt ner i år för det blir bara dyrt och efter över ett år så är jag expert på att räkna ut "rätt period" själv.

Apoteket får helt enkelt klara sig utan mina pengar.

Men till alla er som säger att det bara är att skaffa barn så kan jag säga att så är det inte, barn är en gåva och alla har inte turen att få den gåvan utan att kämpa för den. Endel får den inte ens.

Till alla er som har barn vill jag också säga: barn är en gåva, ta hand om den gåvan och njut av varje sekund.

Tiden går fort och min son blir 13 år nu i slutet av Mars, jag tycker inte det var länge sedan han var nyfödd.

Jag önskar att jag hade satt mer värde på tiden med honom när han var liten, även om det var en väldigt jobbig tid för oss. Som tur är så gillar han fortfarande att vara med mig och hitta på saker med mig så jag får ta vara på det innan jag förvandlas till en skitkärring som bara tjatar eller hur var det man uppfattade mamma och pappa i tonåren? Herre gud, HAN ÄR SNART TONÅRING!!!!

André ca 6 månader