Inlägg publicerade under kategorin Vägen till ett barn (när man måste kämpa)

Av Rose-Marie - 17 mars 2013 21:01

Det verkar kanske som att behandlingen för att hjälpa kroppen att få bort missfallet har fungerat som tänkt.
Helt hundra vet jag inte förrän efter återbesöket på Onsdag men om så är fallet så har det blivit väldigt "lindrigt" för min del. Inte alls så som jag hade läst att det skulle vara. Fast jag vet inte om plågan jag genomlidit genom att fått vänta flera dagar känns så lindrigt ändå. Jag kommer skriva ett mer informativt inlägg om detta efter Onsdagens besök. Mest för andras skull, de som sorgligt nog kommer gå igenom samma sak. För det är många, många fler än man tror. Tyvärr är det så.


I morgon återgår jag till jobbet efter 2 veckors sjukskrivning, när jag gick hem för 2 veckor sedan trodde jag att jag var gravid. Kanske hade jag bara drabbats av njursten. Jag hade börjat räkna lite på när jag skulle gå på föräldrarledigt och börjat fantisera om en sommar med en plutande mage. Jag vågade inte tänka på det för mycket för hur som helst var det tidigt. Vad som helst kunde hända och varken jag eller Roger vågade ta ut någon större glädje före det tidiga ultraljudet.
Det som vi fasade över hade hänt, fostret eller embryot som det fortfarande kallades hade dött i vecka 5 och måste bort. Jag skulle annars gått över på vecka 9 nu men när jag kommer tillbaka till jobbet i morgon är det inte längre som gravid.
Som om sanden sakta runnit ur min hand och de stackars sandkorn som blev kvar fick jag borsta bort.

ANNONS
Av Rose-Marie - 14 mars 2013 23:23

I onsdags när vi hade återbesök på Sahlgrenska fick vi beskedet som jag egentligen redan hade väntat mig, graviditeten måste avbrytas. Min fasa var hur den skulle avbrytas. Måste de operera och då även behöva ta bort en äggledare eller kan det skötas genom att framkalla ett missfall. Inget av det känns ju bra men en operation kändes hemskare än att framkalla ett missfall.
Jag blev därför lättad när de sa att det verkade vara ett MA (missfall som kroppen inte stöter ut själv)
Jag fick alternativ skrapning eller ta tabletter hemma och blöda ut det.
Efter mitt förra missfall som kroppen så "snällt" skötte själv så kände jag att om detta blir samma så väljer jag självklart tabletterna.


Idag kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna, jag kände inte så mycket och läste därför lite om tabletterna jag fått.
Det var den ena skräckupplevelsen efter den andra och jag blev livrädd. Vad hade jag gett mig in på?!
Jag har legat i sängen hela dagen och väntat men har inte fått några hemska förlossningssmärtor och inte heller började jag blöda hejdlöst. Jag tog den 3:e tabletten och väntade, kände lite mensvärk men fortfarande inte så som jag väntat mig. Kl 17:30 tog jag den 4:e och sista tabletten, efter en stund blev smärtan värre men jag klarade mig fortfarande på panodil.
Mina starkare värktabletter som jag fått med mig tänkte jag minsann inte slösa med för det kommer ju bli värre.
Runt 19:00 började jag blöda lite men bara som en vanlig mens. Jag har ju läst om "blodbad" så det är väl lugnet före stormen.
Jag har fortfarande inte nu kl 23:00 fått något tecken på att detta är avslutat så jag antar att det kommer fortsätta i natt eller imorgon. Man skulle märka när själva graviditeten släppte OM det fungerar och inte blir komplikationer vill säga.
Det återstår att se på Onsdag då vi har återbesök på Sahlgrenska.


Den fysiska biten är mycket jobbigare en den psykiska just nu, jag vill bara ha det överstökat. Att vi tvingas avbryta har jag väl bearbetat lite grann under veckan som varit och mina tankar har därför legat på hur förloppet kommer att bli. Sedan känns det för jäkla orättvist att min kropp inte vill behålla en graviditet. Känns skrämmande att försöka igen, vad händer nästa gång?
Vill jag riskera att utsätta mig för detta en gång till? Viljan att få barn gör ju att man förtränger rädslan så jo det blir nog ett försök till. Någon gång i slutet av Maj trodde de att vi kunde börja med hormonbehandling igen.
Jag tyckte det kändes hemskt länge men samtidigt behöver jag nog den tiden till att återhämta mig, samla nya krafter och nytt mod.


Jag kommer berätta mer om hur min upplevelse av avbrytet blev för mig. Men det är som sagt inte över och därför kan jag inget säga just ikväll.
Jag hoppas att jag kan få ge en bättre berättelse än de jag läst så att ni som ev kommer gå igenom samma sak kan känna lite mer lugn än mig.


Jag kan öppet och ärligt säga att jag är glad idag att jag varit så öppen med det jag går igenom. Jag har skrivit på Facebook och sms:at med vänner och fått massor av pepp och uppmuntran innan beskedet och inte minst idag. Vänner som jag inte har så mycket kontakt med i vanliga fall har inkorgat och sms:at mig med egna erfarenheter, gett mig lugn och hjälpt mig genom denna dagen.
Och alla vänner som inte delar denna upplevelse har ändå stöttat, "lyssnat" och visat förståelse för hur jag mått idag. Hade jag hållt detta för mig själv så hade jag haft det betydligt värre kan jag lova. Vissa tycker nog att det blir tjatigt så jag försöker att inte bara skriva om detta. Vare sig här i bloggen eller i min FB-logg.


Men tack alla vänner oavsett om ni är nära eller mer ytliga kontakter, det gör jättemycket att ni finns där ska ni veta.

ANNONS
Av Rose-Marie - 9 mars 2013 17:38

Det där tåget jag skrivit om tidigare, tåget som ska ta mig till lyckan. Det verkar för tillfället stå still. Just nu pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Barnmorskan på Sahlgrenska kan jämföras med en konduktör som ska se om jag har en giltigt biljett. Får jag åka vidare eller kastar de av mig?
Att behöva vänta ända tills Onsdag känns förjäkligt men jag inser ju att det är det enda jag kan göra.
Hur ofta jag än ringer dem och hur mycket jag än läser på nätet så finns inga svar förrän Onsdag. Ja om jag har tur vet de då. Jag vet faktiskt inte vad som är värst, att leva i ovisshet mellan hopp och oro eller att få ett negativt svar.
Om det nu skulle vara som de befarar att graviditeten måste avbrytas så är det inte fostret i sig jag sörjer. Jag har inte kommit så långt att jag har fäst mig ännu. Nej jag sörjer förlusten över att vara gravid, att sakta få den där magen, att leta de där små symtomen så som vi söker vårtecken när vintern börjat avta. Jag sörjer för att jag vet hur lång tid det kan ta till nästa chans. Allt ska komma igång och vi ska börja om med hormoner, ägguttag och insättning. Vi måste hoppas igen att några ägg blir bra så att vi kan börja om med ruvandet. Sedan tar det ytterligare 15 dagar innan vi får ett svar om det lyckats eller inte. I mina tankar är jag nu inne i Juni någon gång. Om det visar sig att de har fel på Sahlgrenska så har jag gjort halva graviditeten i Juni.


Så ja antingen har jag kommit halvvägs på min resa då eller så får jag förhoppningsvis påbörja den nya resan då. Juni...... Det känns långt dit.
Allra helst då jag faktiskt fann mitt första vårtecken idag. Några små vita snödroppar som strävade sig upp mot solens strålar. Små knoppar som lyckats ta sig upp ur den frusna backen, väntat hela vintern för att nu glädja oss med budskapet att våren närmar sig. Jag hoppas att Onsdagens besök på Sahlgrenska ska låta mig njuta av en underbar vår, att Pyret i magen liksom snödropparna visar sig för att skänka glädje.
Jag hoppas innerligt att de hade fel förra gången.

Av Rose-Marie - 6 mars 2013 21:18

Idag var den stora dagen vi väntat på, vi skulle få se pyrets hjärta slå eller egentligen skulle den vara nästa vecka men vi fick komma en vecka tidigare pga mina smärtor i ryggen.
Man trodde att det kunde bero på njursten eller något liknande. Blodprovet visade dock att det verkade okej med njurarna så jag pustade ut en aning.
Ska jag vara helt ärlig så har jag nog förväntat mig att se lilla Pyret för första gången idag. Jag har t.o.m planerat för att magen snart börjar växa så lite mammakläder finns redan här och väntar på att få användas.

Förväntansfulla satt vi inne på mottagningen och tittade på skärmen. Läkaren tittade runt noga, för noga kände jag. Det tog för lång tid och jag började känna oro. Hon tittade lite till, stannade upp och förstorade bilden.
Så frågade hon när vi satte in ägget och jag började gråta. jag kände att något var galet. Då slutade hon och började prata om att pricken hon såg var för liten och att graviditeten kan ha stannat upp eller att det låg fel, utomkvedeshavandeskap. Det verkade iallafall inte se ut som hon hoppats och det var verkligen inte så som vi hoppats att dagen skulle bli.

Jag fick ta ett blodprov som mäter HCG (graviditetshormon) för att sedan ta ett likadant blodprov på fredag så de kan jämföra. Har hormonet minskat är det MA, ett missfall som kroppen inte stött bort själv.
Har hormonet stigit kan det vara utomkvedeshavandeskap, en graviditet som sitter utanför livmodern och måste avslutas.
Mitt hopp var ute, jag ville ge upp, vill inte vara med längre. Jag bara grät och det kändes så overkligt. Varför?!
Barnmorskan gav mig inte så mycket mer information än så eftersom de inte vet. Kanske om vi har tur är det bara för tidigt att se något men när hon började prata om kurator så kändes inte heller det som något stort hopp. Men vi skulle komma tillbaka nästa vecka och göra ett nytt ultraljud, kanske ser de mer då. Eller kanske tar allt definitivt slut då.
Är det utomkvedes så måste man göra titthål och på så sätt bedöma hur man ska avsluta graviditeten. Är det MA får man en tablett så kroppen stöter ut det.

När jag kom hem fick jag veta av 2 tjejer som fått samma besked som mig att för dem visade det sig att veckan efter fanns det ett tickande hjärta där och allt såg bra ut.
Jag fann lite hopp och tro på att det kanske kanske även kan gälla mig.
Jag får vänta, vänta har jag ju börjat lära mig nu efter allt detta. Fast jag kommer aldrig att få tålamod till att vänta utan oro.
Samtidigt så borde jag ju ha ont i magen, jag borde väl blöda, jag borde känna att hoppet sakta sakta faller bort. Men nej så är det tydligen inte alltid. Kroppen fattar inte alltid själv att något är fel.
Jag kommer troligtvis inte få veta förrän på Onsdag nästa vecka. Det är en hel vecka att vänta. En hel vecka med oro och det känns långt. Att hålla hoppet och tron vid liv samtidigt som man slåss med alla tankar och all oro.
Hur ska man orka? Mitt i detta tänker jag redan på nästa steg, att börja om.
Vi kommer få börja om helt med hormonbehandling, utplock av ägg och insättning. Ny väntan...... Ny oro.... Finna nytt hopp och försöka att tro igen. Hur länge orkar man?

Av Rose-Marie - 1 mars 2013 10:15

Jag tror inte att jag är någon speciellt jobbig och krävande patient. Det är nog mer tvärtom, jag önskar att jag kunde säga ifrån och vara mer rak.
Istället blir jag ledsen och skäms när jag känner att en läkare inte förstår mig.


Jag var på vårdcentralen igår och återigen måste jag säga att jag känner mig så besviken. Jag har verkligen varit bestämd över att jag självklart skriver mig här för att våran vårdcentral ska finnas kvar. Nu känner jag dock att jag borde överväga andra alternativ än att gång på gång bli besviken och gå gråtande därifrån.


Igår gällde det mina onda leder och min onda rygg, det har bara blivit värre och värre sedan graviditeten och jag får ju inte äta mer än Alvedon.
Jo jag blev förvarnad om att det var mycket att göra då jag ringde och bokade tid, jag blev till och med tillfrågad om jag kunde gå hemma med Alvedon en vecka och se om det hjälpte. I vanliga fall hade jag nog accepterat detta men nu känner jag mig självklart extra orolig eftersom jag är gravid och verkligen har strävat för denna graviditeten. Inget får gå fel, just nu är jag nog en krävande patient ändå eller iallafall en överdrivet orolig patient. Kvinnan i telefon förstod mig fullt ut och ordnade en tid redan samma dag trots allt.


Jag kom till vårdcentralen 14:50 och blev inkallad 15:05, det gick ju hyfsat fort. När jag kom in i rummet och började förklara mitt ärende så lyssnade doktorn noga. Det kändes bra ända tills jag sa att jag inte kan äta starka värktabletter för att jag nyss gjort en provrörsbefruktning, jag kunde lika gärna bara sagt att jag var gravid men kanske kunde det vara viktigt att hon visste detta med provrörsbefruktningen. Hon tittade konstigt på mig och frågade:
- Vad är det?!
Jag kände hur tårarna börjad ekomma men bet ihop och försökte förklara, då sa hon:

- jaha IVF?
Jag trodde att man i folkmun sa provrörsbefruktning och att alla läkare vet vad det är men tydligen inte.
Återigen såg hon konstig ut och sa:
- jag är ingen barnmorska
Återigen kom tårarna, varför kan hon inte bara kolla min rygg och mina leder, jag visade knölen på handleden och hon tittade inte ens. Istället skulle jag ta urinprov och jag fick aldrig förklarat för mig varför utan plötsligt satt jag i väntrummet igen. Jag hörde hur min läkare pratade med en kollega, hon sa att hon inte hade tid och jag hörde hur båda tyckte att jag skulle vänt mig till en barnmorska. Vad kan en barnmorska göra åt mina leder?!
Varför skickar de mig inte bara vidare till gyn om de är så osäkra?


Efter 1 tim och 15 min var jag iallafall klar att lämna vårdcentralen. Ryggen och lederna var okontrollerade men jag fick veta att de såg lite blod i urinet, kunde ha något med njurarna att göra. De tog därför ett blodprov som jag antar att jag får svar på.... någon gång.

Min läkare var hur stressad som helst, under den tiden jag var där varvade hon mig och 2 andra patienter.

Jag förstår henne samtidigt som jag känner mig så hemskt besviken över min behandling.
Det är inte första gången jag lämnar vårdcentralen gråtande.


Som tur är ringde min barnmorska från Sahlgrenska bara 20 minuter efter att jag var klar. Jag började givetvis gråta igen när jag berättade om besöket. Hon var så förstående och lugnande så att bara höra hennes röst gjorde att jag lugnade mig.
Vi bestämde att jag kommer dit en vecka tidigare så istället för 13 Mars får vi komma den 6 Mars, nu på onsdag.

Då ska vi kolla hur det ser ut inne hos bebis, att det verkligen är någon där och att hjärtat slår. Så kan jag få prata med deras läkare om ryggen och lederna samt vem som ansvarar för kontrollerna av mitt levaxin. Detta är av stor betydelse när man är gravid. Fel dos kan ge fosterskador och även göra mig väldigt sjuk. Jag vill verkligen inte ha vem som helst som har detta ansvaret.


Kanske blir mina frågetecken uträtade på onsdag nästa vecka, kanske kan jag få slappna av och njuta sedan. Jag läste några kloka ord i någon blogg eller på något forum som jag ska försöka ta till mig.
"Tänk på att du väntar barn och inte missfall"

Av Rose-Marie - 21 februari 2013 20:00

En del tycker nog att jag verkar rätt likgiltig över plusset på graviditetstestet, att jag inte visar tillräckligt med glädje över det. Har man kämpat i över 2 år och genomgått IVF behandling med ett misslyckande så borde man ju verkligen hoppa av glädje och springa runt och vara överlycklig hela tiden.


Sanningen är att jag inte vågar det, jag är överlycklig inom mig. Njuter av varje sekund och längtar tills det börjar kännas och synas. Men jag är samtidigt så rädd att det går fel så jag vågar inte tro för mycket och har väl heller inte fattat riktigt ännu. Jag bara längtar tills 13 Mars så vi får se det "på riktigt"
Just nu är varje dag ett steg närmre en seger. Varje dag som går utan att något händer är jag så tacksam för.
När jag ska sova så är det det sista jag tänker "tack gode Gud för att jag fortfarande verkar vara gravid"


Man måste nog veta hur det är att behöva kämpa för en graviditet eller behövt avsluta den utan sitt barn i livet för att man ska förstå hur sjutton man kan oroa sig så mycket. Hur man kan ha så svårt att våga tro och glädjas fullt ut.
Eller varför man inte bara slappnar av och flyter med, låter det som sker ske och vara glad för stunden.


Det är verkligen svårt att slåss med så olika känslor som glädje och oro på samma gång. Att vilja tro på något men ändå inte våga tro för mycket.
Så ja jag kommer nog ha mitt stoneface ett tag till. Med tiden kommer jag nog mer och mer börja fatta och då även våga visa min glädje. För inom mig är jag så tacksam, så glad och så förväntansfull som man bara kan vara.

Av Rose-Marie - 17 februari 2013 21:10

I November skrev jag om tåget jag ramlade av, hur jag stod övergiven kvar på en kall perrong och insåg att det inte skulle stanna något mer tåg år 2012. Min resa till lyckan blev alltför kort och jag fick försöka ändra min resplan. Just då kändes väntan evig, det gör det alltid när man ser framåt.
Jag har varit på väg i över 2 år nu och hela tiden sett hur alla andra klivit på tåget och rest mot lyckan. Jag har även sett så många som kommit fram till målet. Sett resultaten av deras resa, samma mål som mig. Alla som blivit gravida och alla som fått barn under dessa 2 år. Varför fick inte jag vara en av dem?
Jag glädjs samtidigt som jag känner en viss skamsen avund.


Men nu äntligen kanske det är min tur, mitt tåg kom tillslut och jag har bara påbörjat resan ännu. Har nätt och jämnt lämnat perrongen bakom mig och har långt kvar att åka. Jag kan ramla av när som helst och även om jag använder tågets säkerhetsbälten så känner jag mig allt annat än säker.
Första målet är att hålla mig kvar på resan till 13 Mars då det är dags för kontroll på Sahlgrenska. Då först kan man se om något hjärta slår, då först kan vi få svar på att det finns liv där inne. Fram tills dess är det bara att återigen vänta och hoppas.
13/3-13 låter som ett otursdatum för många men det ska det inte vara för oss. Jag har aldrig varit skrockfull och tänker inte vara det nu heller.
13/3-13 hoppas jag blir dagen då vi för första gången ser vårat barns hjärta slå.
Jag får försöka sitta lugnt på tåget fram tills dess. Det finns inte mycket annat jag kan göra.

Av Rose-Marie - 14 februari 2013 19:48

Första gången vi satte in ett ägg i November så var jag full av hormoner och kände då massor av graviditetssymtom. Jag var då nästan säker på att vi skulle lyckas.
Levde enligt alla regler, inte för mkt kaffe, inga bad och ja allt jag kunde snappa upp som kunde öka chanserna. Ja visst blev det ju plus som innebar gravid men den lyckan varade inte många dagar.


Denna gången satte vi in ett embryo som varit fryst och jag hade inga extra hormoner i kroppen, kände inga symtom mer än magsmärtor som påminde om mensvärk. Jag var tidigt övertygad om att detta inte skulle gå vägen och har därför inte tänkt så hemskt mycket på det. Jag har nästan mer planerat för nästa hormonbehandling och allt det innebär att börja om på nytt. Men i början av veckan väcktes hopp då mensen uteblev. Jag hade redan innan bestämt mig för att testa idag på självaste alla hjärtans dag. Testdagen är egentligen i morgon.
Men hör och häpna, det visade gravid!! Jag har fortfarande inte fattat det och än är det tidigt så jag vågar inte hoppas för mycket.
Många tycker nog att det är dumt att gå ut med det men många har ju varit med under resans gång och jag har haft stöd av det. Går det inte vägen så lär jag ändå skriva och prata om det, dels för att få stöd och dels för att få kraft att börja om.


Jag har vänner som gått långt in i graviditeten, ja t.o.m hela tiden ut och ändå fått det sorgliga beskedet att det inte gick bra. Man är aldrig säker hur länge man än väntar med att gå ut med det. Så jag glädjs gärna så länge det varar. Jag suger åt mig av lyckönskningar och vill leva på lyckoruset av att få räknas som gravid.
Samtidigt som jag bär på rädslan att jag tar ut seger och glädje i förskott.


Ett steg i taget och första målet är uppnåt, det blev ett plus!
Imorgon ska jag ringa Sahlgrenska för att få tid till ett tidigt ultraljud och se så det finns ett liv där. Det är nästa mål.
Om några veckor skulle jag tro att det blir för innan dess kan de inte se något hjärta slå. Ännu en ny väntan att härda ut. Väntan på det definitiva beskedet att jag faktiskt är gravid. En orolig väntan men samtidigt spännande.
Jag hoppas verkligen det går vägen nu. Hoppas att vi i början av November kan få ha ett litet liv i våra armar.
Stanna kvar nu vårt efterlängtade, önskade plustecken.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se