Inlägg publicerade under kategorin Vägen till ett barn (när man måste kämpa)

Av Rose-Marie - 13 maj 2013 21:47

Den 1 Maj började jag med nässpray igen för nedreglering av hormoner,
man hamnar i ett slags klimakterie.
I slutet av denna veckan hoppas jag på att få börja med hormonsprutorna, man fyller på med massa hormon som ska få äggblåsorna att växa.
Ja kroppen hamnar i en sorts berg och dalbana helt enkelt, ned och upp i en rasande fart.


I början av förra veckan blev jag kraftigt förkyld och detta har hållit i sig.
Jag har även en enorm huvudvärk och trötthet, känner mig osocial och lite nedstämd. Nässprayen verkar fungera med andra ord. Men detta får mig att vilja ge upp, att skita i alltihop och bara leva på som vi gör utan ett gemensamt barn.
Förra gången var allting nytt och även om det var jobbigt så kände jag inte så här. Nu vet jag exakt vad jag har framför mig, sprutorna som gjorde magen uppsvälld och öm.
Äggutplocket som definitivt kändes men samtidigt gick att härda ut då man fick starkt smärtstillande.
Väntan på att få veta om det blev befruktade ägg, förvisso bara 2 dagars väntan men ändå kändes den evig.
Återinförandet av ägget var väl den "roliga" biten för det innebar ju att man faktiskt fick ett befruktat ägg direkt insatt i kroppen.
Men sedan den eviga väntan för att få göra ett graviditetstest och glädjen över ett plus. Dagarna då man ständigt känner efter, oroar sig och väntar på svar. 15 dagars lidande.


Om det blir plus, vilket det blivit för mig 2 gånger, så kommer oron över om pluset skulle stanna och nedslaget då det inte gjorde det. Hopplösheten, ilskan, sorgen och bedrövelsen över att börja om igen. Vänta på den riktiga mensen och vänta på datumet för ny behandling.


Samtidigt ser man magar, bebisar och barnvagnar överallt. Aldrig har väl så många blivit gravida och aldrig har det väl fötts så många barn......
Självklart glädjs jag åt andra och självklart träffar jag gärna bebisar och myser så mycket jag bara kan av det.
Men det blir liksom inte samma sak som att få mysa med sitt egna barn eller få klappa sin egna gravida mage.
Många gånger har jag fått höra att jag tänker för mycket på det, jag måste slappna av "så tar det sig nog".
Om det vore så enkelt ändå, det är definitivt allt annat än enkelt när man är mitt uppe i den här resan att inte tänka på det. Jag måste tänka på det eftersom jag ska spraya näsan 3 gånger om dagen i 2 veckor, jag ska ta blodprover, senare ta spruta 1 gång per dag i ytterligare 2 veckor.
Om jag slutade tänka på det så hade jag glömt att göra det jag måste i behandlingen.
Om jag slutade tänka på det vore det som att sluta drömma, sluta hoppas och ge upp.


Om sanningen ska fram så är jag på väg att sluta tänka på det varje dag, jag är på väg att ge upp efter minsta lilla motgång. Huvudvärk, trötthet, nedstämdhet och oro gör att jag funderar på om det verkligen är värt det. Jag kanske inte får något för besväret denna gången heller.


MEN varje gång jag ser en gravidmage, nyfödd bebis, en barnvagn eller någon som kommer med glädjande besked om graviditet så ger det mig åter tillbaka min kämparglöd och min vilja.
En dag ska det där vara JAG......
Jag påminns om vad det är jag kämpar för och ja jag blir avundsjuk men det får mig att börja drömma igen och att INTE sluta tänka på det.


Så när någon ber mig att "sluta tänka på det" så är det som att be mig sluta drömma och ge upp.

ANNONS
Av Rose-Marie - 21 april 2013 22:12

Eftersom en blogg blir lite som en dagbok så kan man ju själv gå tillbaka i tiden och se vad man skrivit tex förra året, vilket jag tog mig tid att göra nyss. Rätt kul att ligga och läsa fast man själv skrivit det, framförallt ser jag att jag utvecklats lite vad gäller skrivandet
Dessutom inser man också vad mycket som hänt under året men även hur fort tiden går.


För lite mer än 1 år sedan var vi på våran första utredning på gyn i Bäckefors. Det var då vi fick veta att vi förmodligen inte skulle få barn på egen hand utan skulle behöva hjälp via provrörsbefruktning. Läkaren skulle skicka remiss till Sahlgrenska så skulle vi få vidare utredning där.
Den 17 April 2012 fick vi det första brevet från dem och det innehöll även en bok om hur allt skulle gå till och vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös. Lilla boken B en bok om barnlöshet och olika behandlingar.
Jag minns att jag tyckte detta var hemskt skrämmande och skrev då blogginlägget med just namnet på boken.


http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/04/17/7759597-lilla-boken-b-en-skrift-om-barnloshet-och-behandling/


Då trodde jag nog att när vi väl fått gjort denna behandling så skulle vi få barn. Inte trodde jag att jag 1 år senare skulle ha gått igenom 2 misslyckanden och vänta på ett tredje försök.
Jag inser när jag läser det gamla blogginlägget att jag faktiskt gjort en 1-års lång resa utan att ens kommit fram till målet. Det har varit både psykiskt och fysiskt krävande, jag frågar mig själv om jag orkar lika länge till utan resultat.
Det svaret kan jag nog inte ge ännu för även om IVF-resan började då för ungefär 1 år sedan så var det ju inte förrän i November som vi gjorde det allra första försöket. Tänk vad tid allt tar och då hinner man inte med så många försök under året.
Jag hoppas nu att jag nästa år vid denna tiden kan ligga med ett litet underverk bredvid mig och läsa detta blogginlägg för skulle nästa försök gå vägen så blir det ju en liten bebis runt Februari-Mars.
Det kommer alltså krävas ytterligare en resa på minst 1 år för att nå målet, att uppfylla vår dröm om ett barn.
Men trots att våra biologiska klockor börjar ticka så har ju drömmar egentligen inga bäst före datum som tur är.

ANNONS
Av Rose-Marie - 15 april 2013 20:32

Min vän kroppen, som jag skrev om i mitt förra inlägg, verkade lyssna på min vädjan och skötte sig. Något senare än planerat men ändå före förra veckans slut.
Idag kunde jag ringa barnmorskan på Sahlgrenska och tala om att vi är på banan igen. Vi är i och för sig tillbaka på ruta ett men vi är iallafall ett steg framåt. Den 1 Maj börjar jag med hormonbehandling igen, då är det dags för nässpray i 2 veckor och därefter även de där bedrövliga sprutorna som ändå inte var så farliga som jag trodde.
Men jag tar ett steg i taget och väntar nu på att April ska vara över.


Jo jag lovade min kropp en belöning och det löftet håller jag. På onsdag har jag bokat tid för massage och på fredag blir det tjejfest.
Massagen har jag fått av älskade Roger och André i födelsedagspresent så egentligen är det väl de som ger min kropp denna underbara njutning.


Nu blickar vi framåt och försöker att låta bli att tänka på det som varit vad gäller tidigare försök på vägen till ett barn.

Av Rose-Marie - 11 april 2013 21:03

Ganska ofta hör och läser man råd som "lyssna på din kropp" "bli vän med din kropp" och just nu undrar jag om jag och min kropp kör någon form av envägskommunikation. Vore det för mycket begärt om den lyssnade på mig någon gång?
Vänner?! Jo jag tackar, med en sådan vän behöver jag minsann inga ovänner. Den senaste tiden verkar min kropp mest vilja straffa mig. Kanske för alla gånger jag inte lyssnat eller alla gånger jag förrått den. Men måste den verkligen vara så långsint och ha så svårt att förlåta?!


När vi var på Sahlgrenska sist, då efter att kroppen sårade mig mer än någon vän någonsin gjort så trodde jag att vi var överens om nästa steg.
Tydligen var bara jag, Roger och barnmorskan överens och hade en bra plan men min "vän" kroppen verkar inte alls vilja följa den.
För att kunna ta nästa steg på vägen mot ett barn så behöver kroppen hjälpa till nu. Jag borde fått mens igår för att kunna börja hormonbehandling den 28 April, det var ju så vi sa. Ja iallafall på ett ungefär. Några dagar extra kan jag stå ut med men det vore ju bra om kroppen slutar sura innan veckan är slut. Jag får nämligen inte påbörja behandlingen förrän exakt 18 dagar efter mensens första dag, därefter tar det ca 1 månad innan vi kan sätta in ett ägg igen. Ja förutsatt att kroppen samarbetar och producerar bra ägg som sedan blir befruktade.
Efter det gäller det att jag och min kropp är bästisar och verkligen gör allt vi kan för att behålla embryot och lyckas vara lika goda vänner tiden ut.


Så ja visst kära vän, jag ska lyssna på dig, vara vän med dig och försöka behandla dig väl men det vore trevligt om även du behandlade mig likadant.
Om vi förlåter varandra så kanske detta kan fungera, säger du förlåt så säger jag också förlåt. Du vet vad du behöver göra. Gör vad som krävs nu är du snäll så kan jag ringa barnmorskan på Sahlgrenska och tala om att vi blivit vänner igen, att vi är redo och "fit for fight".

Av Rose-Marie - 7 april 2013 21:43

Av någon konstig anledning så har jag läst mycket idag om just detta med vad man bör och inte bör lägga ut på Facebook och i bloggar. Jag blev lite inspirerad av andra och hänger därför på med en risk för att bli kallad härmapa ;)


Jag har ju skrivit förut om att några tycker att jag lämnar ut för mycket både vad gäller André och barnplanerna. Men jag tycker inte att jag skadar någon med det jag skriver och för mig är detta inga hemligheter. Jag skäms inte över André och hans svårigheter och därför har vi även pratat mycket om detta hemma så att han själv ska känna att han kan vara den han är.
Vi bor på en ganska liten ort och det är omöjligt att undgå att få veta att han går på särskolan såvida de inte skulle lägga särskolan i en dold lokal långt från skolan, vilket jag är starkt emot.
Att vara öppen med varför han går där gör det mindre intressant för folk att spekulera själva. Vid tillfällen då det förekommer finns det alltid någon som tagit sig tid att läsa min blogg, finns bland mina vänner på Facebook eller är någon av dem jag umgås med som tar död på historierna genom att säga: -jag VET att det där inte är sant!
De har nämligen läst eller hört MINA ord, de ord som berättar sanningen. För jag är ingen skvallerreporter, jag skriver om vardagen och MITT/VÅRT liv. Jag bestämmer själv vad jag delar med mig av.


Samma visa med våra försök att få barn, där har jag också hört från andra att någon sagt si eller så om varför vi inte kan få barn (Rogers eller mitt "fel") och även där har uppmärksamma människor kunnat flika in med sanningen, mina ord om det hela.
De har läst om min låga ämnesomsättning och att jag har för få ägg och att det är mig det beror på.
Det har inget med att göra att "Roger inte skulle vara karl nog"


Det mest förvånansvärda jag hört är dock när någon sa att Andrés pappa hade dött, jag blev helt paff och undrade vart människan fått detta ifrån. Ytterligare en gång kunde personen som fick höra det, ta död på ryktet och få Andrés pappa att återuppstå eftersom hon hade mig på Facebook och visste att André brukade vara hos sin pappa varannan helg.
Antagligen har den andra fått allt om bakfoten, vi bodde i mitt barndomshem när vi gick isär.
Plötsligt syntes inte Andrés pappa till här längre och någon kanske har sagt att MIN pappa är död och lade ihop ett plus ett och fick det till tre. Vad vet jag.


Jag hävdar fortfarande att min Facebooksida är min och min blogg är min, jag skriver och lägger upp det jag känner för, hur ofta jag vill.
Så länge jag inte sårar andra eller sprider lögner och förtal.
Jag skriver inte om vare sig Andrés funktionsnedsättning eller våra barnplaner för att folk ska få medkänslor eller för att de ska få något att snacka om, jag skriver för att upplysa om hur det kan vara.
Som jag sagt förr så ger det mig så mycket peppning av andra samt att jag får skriva av mig, som en öppen dagbok.
Det märks ju uppenbarligen att folk ändå skaffar sig egna historier och spekulationer om saker och ting så varför inte ge dem sanningen istället? Då lär det inte bli lika kul och lätt att sprida rykten och osanning.


På Facebook finns det ju en möjlighet att gruppera sina kontakter och på så vis bara dela vissa inlägg med några i en viss grupp. Vilket innebär att man tex kan ha de under tex 18 i en grupp, nära vänner i en annan, bekanta och annat i en grupp för sig osv....
Det gäller bara att ta sig tiden att göra det men har man väl gjort det så är det lätt att sedan välja grupp när man skickar ett inlägg. Väldigt smart anser jag.
Stör man sig på att folk lägger ut saker som man inte vill se eller uppdaterar för ofta kan man även välja att dölja den i nyhetsflödet om det är någon man ändå vill ha kvar i kontakterna. För vänner kan man ju vara fast man inte är intresserad av just samma saker eller delar åsikter.


Vad jag menar är att istället för att hålla på att störa sig och reta sig på vad folk skriver och gör i denna cybervärld så gör ditt val för att slippa använda energin till att reta upp dig och klaga på allt. Vad folk skriver, vad de gör, tycker och tänker, hur de stavar osv.....
Att man har olika åsikter om saker tycker jag är helt okej om man även tillåter att andra inte delar dem. Diskussioner på ett bra sätt tror jag bara är nyttigt och bra.
Man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig om man får en annan syn på saken ifråga.



Av Rose-Marie - 31 mars 2013 13:57

Jag är med i en liten grupp av kämpar. Vi skriver till varandra för att stötta, peppa och för att få ur oss våra känslor och tankar.
De kämpar liksom jag för att en dag få det där efterlängtade barnet. De möter samma motgångar som jag, samma besvikelse och samma rädsla.
De flesta har gått långt in i graviditeten, vissa fullt ut men ändå inte fått ha sitt barn kvar hos sig. Ingen borde uppleva det och ingen borde falla så många gånger. Ingen borde behöva kämpa så för att få sitt efterlängtade barn hos sig.


Jag blir lika ledsen varje gång någon av dem misslyckas och jag blir lika glad varje gång någon av dem möter framgång. Men ingen vågar ta ut segern i förskott, ingen vågar andas ut förän barnet föds skrikande.
Men alla vågar ändå försöka om och om igen för som jag skrivit förut är viljan så mycket starkare än rädslan.
Och jag önskar så att jag kunde skicka en skyddsängel till var och en av dem, en ängel som kan få drömmen att bli sann.


Till er kära "kämparsystrar"
(Skriven av mig 31/3-13)


Jag förstår inte hur man ska orka, orka att kämpa och orka att tro.
Jag förstår inte hur man ska kunna ha hoppet kvar, hoppet att man en dag ska finna ro.
Gång på gång faller man och reser sig upp på nytt, reser sig upp får att stå.
Varje fall ger en hårdare smäll och varje fall gör det svårare att gå.
Jag förstår inte hur man ska klara att gå vidare och hur man ska klara att slåss.
Men på något sätt gör vi det ändå om och om igen, hoppet är det sista som får lämna oss.

Av Rose-Marie - 24 mars 2013 14:09

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.


ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU



  • Barn med särskilda behov (bla min son)

    Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.


  • Djur och natur

    Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt


  • Idrott, hälsa och välbefinnande

    Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra


  • Kära pappa (dog av hudcancer 2003
    Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
    48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

  • Kärlek och vänskap
    Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
    Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

  • Skrivarglädje - dikter och texter
    Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.

  • Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
    Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
    Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

  • Westernlivet - En livsstil
    Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
    Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.


Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.


Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

 

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(
Rose-Marie)


Av Rose-Marie - 20 mars 2013 23:01

Att jag skrev rubriken som jag gjorde är för att det ska vara lätt att hitta om man googlar. Detta inlägget är tänkt som en berättelse av min upplevelse av behandlingen för att ge en annan syn än skräck. När jag själv googlade på detta inför min behandling med Cytotec så blev jag helt skräckslagen. Jag hittade bara berättelser om smärta och blodbad. Även från de som fick avsluta sin graviditet i samma vecka som mig (vecka 8)
Embryot hade troligen dött redan i vecka 5 men kroppen verkade inte ha förstått det utan trodde liksom jag att den var gravid. Självklart blev det en stor sorg när jag på tidigt ultraljud fick veta att något var fel, antingen utomkvedes eller MA (missfall som kroppen inte stöter ut) Jag var livrädd för utomkvedes eftersom det skulle kunna innebära en operation.
Vid MA kunde jag med hjälp av just Cytotec kunna hjälpa kroppen att framkalla missfallet hemma. Jag visste inte så mycket vad det innebar utan trodde att det skulle bli som mitt missfall jag fick i November förra året. Den gången var kroppen "snäll" och stötte ut det ganska omgående och blev därför inte mer än en vanlig mens.


Jag och min sambo försöker få barn via IVF (provrörsbefruktning) så dessa nederlag tar extra mycket på krafterna eftersom vi kämpat så för att överhuvudtaget bli med barn. Så att jag nu var gravid i 8:e veckan var ju en stor seger för oss. Nu skulle jag behöva kämpa för att bli av med graviditeten eftersom den hade misslyckats. Jag fick veta att det var ett MA och valde Cytotec framför skrapning för att jag ville slippa att ligga på sjukhus mest av praktiska skäl.


Torsdagen den 14 Mars-13 kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna ihop med 100 gram diklofenak och 2 st Panodil. Därefter låg jag och väntade på att få ont och att det skulle blöda hejdlöst för det hade jag läst om. Jag väntade och väntade men kände endast lite mensvärk och inte kom det något blod.
Efter 4 timmar tog jag 1 Cytotec till ihop med samma dos smärtstillande enligt ordination. Jag kände väl lite mer men inte speciellt mycket, detta måste ju vara fel tänkte jag. Men som det stod på infobladet så tog jag den 4:e och sista Cytotecen och till det 2 st panodil utifall det skulle börja göra mer ont. Nu var kl 17:30 och inget hade hänt på hela dagen. Jag som trodde jag skulle uppleva en helvetesdag fysiskt. Psykiskt mår man ju självklart inte bra oavsett hur behandlingen fungerar för en.
Kl 19:00 började jag blöda men ingen störtblödning. Det var en riklig mens kan man säga men inte mer än så.
Däremot tänkte jag att natten skulle bli ett helsike för nu hade det ju kommit igång.


Jag sov inte mycket den natten men ingenting hände, jag insåg att behandlingen nog inte tog på mig och att jag skulle behöva skarpas. De tankarna mådde jag verkligen skitdåligt av, jag ville bara att det skulle vara över så vi kunde gå vidare.
Under Fredagen avtog blödningen och jag ställde mer och mer in mig på att Onsdagens besök på Sahlgrenska skulle leda till nytt försök med Cytotec eller skrapning. På lappen stod det ju att man skulle märka om behandlingen verkade ha lyckats. Det skulle komma mer än blod så att säga.
På Lördagen kom det tecknet (något kom ut), kanske hade det "lyckats" ändå. Jag började pusta ut för om detta nu hade gett det resultat vi förväntade oss så hade jag kommit lindrigt undan mot allt jag läst.
Nu väntade jag bara på att det skulle bli Onsdag så jag kunde få svar.


Onsdagen den 20 Mars-13 (vilket är idag) var jag på kontrollbesök på Sahlgrenska och jag fick besked om att allt nu var borta, det är över och jag behöver inte genomlida något mer helsike för att bli av med den graviditet som vi har kämpat så för. Vi kan nu släppa detta och börja bearbeta det och samla nya krafter inför ett nytt försök med provrörsbefruktning.
Vi fick en plan idag och om kroppen sköter sig så kanske jag kan börja med hormonbehandling i slutet av April för att sedan förhoppningsvis få sätta in ett ägg i slutet av Maj. Tredje gången gillt säger de och ja jag hoppas verkligen det för jag vet inte om vi orkar ett nederlag till.


Vi trodde att vi skulle få ett efterlängtat barn till oss i slutet av Oktober/ början av Nobember i år men så blir det inte. Nu blir allt fördröjt och tidigast i Februari 2014 kan drömmen bli sann.
Nästan ett helt år, det känns oerhört långt dit. Samtidigt är jag livrädd för det, vad händer nästa gång? Men som jag skrivit förut är viljan att få barn starkare än rädslan jag känner inför nästa försök.


Jag vill poängtera att i mitt fall har 2 läkare kontrollerat mig och jag har tagit 3 blodprov som mäter graviditetshormonet HCG, embryot var för litet för att vara i vecka 8 och mina gravidites symtom hade klingat av så det fanns inga tvivel på att detta handlade om ett MA. Det finns ju berättelser där det visat sig att man fått Cytotec och sedan har det funnits ett levande foster där. Så var det inte i vårt fall men är du minsta tveksam i ditt fall så begär att ytterligare en läkare kanske t.o.m på en annan klinik kontrollerar.
Tänk även på att vi alla är olika och alla reagerar olika på behandlingen så min berättelse är min berättelse men kanske kan den lugna dig lite efter alla skräckupplevelser som finns på nätet.
Jag hoppas att om du som läser detta ska genomgå samma sak, oavsett av vilken anledning får det så lindrigt det bara går. Det är en jobbig tid både fysiskt och psykiskt så vi behöver inte mer lidande än den vi redan har.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se