Inlägg publicerade under kategorin Vägen till ett barn (när man måste kämpa)

Av Rose-Marie - 24 november 2012 21:50

Det har blivit endel tjat om barntillverkan här i bloggen det sista och vissa gillar det medans andra vill ha annat. Eftersom bloggen handlar om min vardag, minnen och annat i mitt liv så faller det sig naturligt att ämnet blivit vägen mot ett barn rätt intensivt nu mitt uppe i provrörsbefruktningen.
Detta blir dock det sista inlägget om detta för ett tag framåt misstänker jag.
Men jag känner att jag vill dela med mig även av de sista dagarna. Inte för att alla nödvändigtvis måste veta och inte heller för att få medömkan. Nej helt enkelt för att jag under några dagar sökt och sökt om allt som har med graviditet, blödningar och smärta att göra. Jag är säker på att jag inte är ensam där ute om att göra det.


Ja precis som när pappa blev sjuk i cancer har jag rört omkring på alla forum och alla bloggar som handlar om ämnet. Jag har läst, letat, googlat och frågat runt bara för att försöka finna en smula hopp. Även försökt att hitta info om vad som händer, hur går det till och varför? Sådan info som jag borde fått av någon barnmorska kan man tycka. Ända fram tills idag hade jag det där lilla hoppet fast jag egentligen visste åt vilket håll det gick.


Ända sedan i Tisdags och fram tills idag visade graviditets testerna GRAVID, starkt och tydligt. Efter de kraftiga smärtorna och rikliga blödningarna i Onsdags så förstod jag att detta kommer gå åt fel håll men jag kontrollerade ändå och det var fortf. positivt. Under har ju skett förr så varför inte. Igår blödde jag inte och det var fortfarande plus. Jag kände lite hopp igen och trots att alla spänningar i brösten och alla möjliga små tecken på graviditet var som bortblåsta så inbillade jag mig att jag kunde vara gravid. Då började jag blöda på nytt och jag vaknade upp ur min fantasi.
Gjorde för en timma sedan ett nytt test som klart och tydligt visade negativt.


På någotvis kände jag en lättnad, jätte konstigt jag vet men det är som att jag nu kan släppa saken och sluta leta solskenshistorier för det är bara de jag velat hitta.
Så var det när pappa var sjuk också, jag sökte och sökte men inte efter sanningen. Det var inte sanningen jag ville hitta, jag ville hitta det sista hoppet. Ju mer tid jag la på det desto sämre mådde jag men samtidigt kunde jag inte släppa det. Inte förrän läkarna konstaterade att det inte gick att göra mer. Nej jag mådde inte bättre av det men jag fick iallafall svar. Jag förstod att jag inte behövde leta på nätet för våran historia var den enda sanningen för oss, hur mycket jag än ville ändra på den. Hur bra eller dåligt det gått för andra så var det så här våran verklighet var.


Jag ville inte till läkarna i onsdags för att få se hjärtljuden eller se om barnet mådde bra. Jag vet att man inte kan se det så tidigt. Jag ville bara få prata och att de skulle ta blodprov för att mäta hcg även att de skulle följa upp mig efter ett par dagar för att ta ett nytt blodprov och se om det blivit lägre eller högre. De kan se sånt det vet jag.
Blodprov ser hcg nivåerna på ett annat sätt än graviditetstesten, på dem får man inte veta någon klar nivå på hormonet.


Nu vet jag efter att ha läst på alla forum som finns att man kan få positiva graviditetstest några dagar efter tidiga missfall och ända upp till 9 veckor efter senare missfall. Jag visste att jag inte kunde lite på de testerna men kunde inte släppa det förrän jag fick ett negativt. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll egentligen men för oss som försöker och längtar gör det det. Ovisshet är fruktansvärd.
Att ligga och fundera och försöka hålla hoppet uppe när man inte riktigt kan tro på det är värre än att ha facit i hand. Jag har gått ett steg bakåt på vägen mot ett barn men jag kan åtminstone börja planera för ett nytt steg framåt. Jag står iallafall inte och stampar i ovissheten, jag kan släppa tankarna och trots att jag är tillbaka på ruta ett så kan jag använda energin för att ta mig därifrån.


Att jag är öppen om våran väg hjälper också mycket. Många vill hålla det hemligt men jag hade inte orkat kämpa om jag inte fått stöd från andra, jag hade exploderat av känslor om jag hade behövt hålla dem inom mig.
Jag får styrka av vännernas hjärtan, styrkekramar och lyckönskningar på Facebook, stödet på jobbet och av er läsare här i bloggen.
Ni är ju de som verkligen ger mig hopp och energi. Jag behöver inte hålla det hemligt för er för jag behöver er!



ANNONS
Av Rose-Marie - 20 november 2012 18:28

Allt har känts så bra, hela tiden har jag känt att denna gången blir det ett barn.
Jag har haft värk av och till i magen, ja som mensvärk ungefär. Men jag kände mig nog ändå rätt säker när mensen inte dök upp i söndags. Den har ju nästan alltid varit som en klocka. Förr har jag gjort graviditetstest några dagar före mens och inget har någonsin visat positivt. Förutom ett svagt svagt plus på midsommar 2011. Nu är mensen förbi och jag tänkte att man borde ju se om det tagit sig.
Måste man vänta ända till Torsdag-Fredag?


Igår kväll kom det lite blod och jag testade positivt. Kan man vara gravid och blöda?! Mensvärken blev värre och värre men 2 positiva test kan ju inte vara fel?! Jag sökte på nätet och det verkade vanligt med en sk nidblödning så jag lugnade ner mig lite men inte såpass att jag vågade vara glad för testen. Nä jag ville allt avvakta testresultatet som jag ska meddela Sahlgrenska på Fredag morgon.
Så det var med blandade känslor jag gick och la mig igår men jag kunde ändå sova utan problem och i morse kändes det bra, kom lite lite blod men det kan ju vara vanligt som sagt.


Väl på jobbet började det göra ont igen, jag sprang på toa hela tiden och blödningen började märkas mer och mer men ändå inte som vanligt.
Dock ändå såpass att jag varken kunde hålla oron eller tårarna borta.
Så fort jag var på toa började jag gråta.
Om det släpper nu, vad gör jag då?
Jo vi har 2 försök kvar men hur länge orkar man? Klart att jag inte ger upp än men tankarna snurrar runt hela tiden, jag ville ju så gärna lyckas.
Uppenbarligen kan vi få befruktade ägg och av testresultatet att dömma kan jag bli gravid men min kropp verkar inte vilja behålla det. Är det det som hänt varje gång? När mensen sätter igång stöter det bort ägget? Vad gör man åt det?


Nej ännu är det inte helt kört, ännu är inte hoppet ute och jag kan fortfarande vara gravid. Men min förtvivlan känns större än hoppet just nu. Min önskan är starkare än tron. Och tårarna tar över leendet. Jag kan inte ta ut glädjen i förskott ens för att vara glad i onödan, jag kan inte släppa oron.
Jag ringer Sahlgrenska imorgon och hoppas på att få göra ett ultraljud för att få svar på vad som sker.
Hänger det lilla fröet kvar där inne eller ska vi hoppas på någon av de 3 eskimåerna i frysen?
Jag vill iallafall ha svar så jag slipper undra.

ANNONS
Av Rose-Marie - 15 november 2012 22:13

Att alltid se saker positivt är lättare sagt än gjort, att inte oroa sig i onödan är lätt att säga till andra.
Men om man gång på gång reser sig och sedan faller om och om igen så börjar man tillslut att använda sig av div skyddsutrustning. Då gör det kanske mindre ont när man faller.


Jag har flertal gånger under denna tiden vi försökt få barn trott att jag varit gravid men sen fått en käftsmäll av att mensen kommit. Jag var t.o.m så säker att jag var gravid midsommar 2011 att jag inte tog en droppe alkohol för att dagen därpå i och för sig slippa baksmällan av alkoholen men jag fick en fet smäll av att jag faktiskt inte var gravid. Tillslut gav jag upp hoppet en smula och tog det mer som det kom, jag var tvungen att ge upp lite för att orka.


Nu har återigen hoppet kommit tillbaka och efter att ha ett embryo insatt i kroppen ger en ju än mera hopp och önskan. Jag har nog aldrig känt efter så mycket som nu. Alla symtom kan tyda på graviditet men det kan även vara alla hormoner efter behandlingen, det kan vara så att det är dags för den trista veckan. Ja det kan betyda så mycket att man inte vågar tro någonting alls men ändå vill man analysera minsta grej man känner.
Känner jag inget blir jag orolig men känner jag något blir jag också orolig.
Samtidigt blir man glad och hoppfull, hur ska det kännas?! Google.... Allting finns på nätet..... Både på gott och ont.
Varför inte bara koppla av och ta det för vad det blir?
Man är så jäkla nyfiken, som ett barn på julafton. Väntan, väntan, väntan.....


Ena stunden tror jag och känner att ja det har lyckats, det måste det ha gjort.
I nästa stund tappar jag hoppet och tror att nu jäklar, nu kommer snart käftsmällen.
Jag tror det är ett sätt att skydda sig, en skyddsutrustning för att smällen inte ska kännas så hård.
Om jag inte hoppas för mycket så kan det ju inte göra så ont.
Jag tror dock att det kommer kännas lika mycket ändå.
Hur som helst vet jag att jag har många runt mig som tar emot mig i ett eventuellt fall och samma människor hoppas med mig och får mig att tro.
Där behöver jag inte tvivla det minsta lilla, jag vet att jag är såpass lyckligt lottad att det är flera personer som finns för mig.

Av Rose-Marie - 12 november 2012 12:44

Det var en fullproppad vecka förra veckan så det blev inga uppdateringar här.
I Tisdags var vi på Sahlgrenska och plockade ut 15 ägg, 10 mer än de trodde det skulle vara. Det var inte helt smärtfritt men med morfin och lokalbedövning så kändes det nästan ingenting. Jag kände heller inget efteråt mer än lite mensvärk.
Däremot när all bedövning släppte framåt kvällen så var jag inte så kaxig och inte heller dagen därpå fast jag kunde iallafall jobba.


På Torsdagen var det dags att återinföra ett av äggen som blev befruktat. Av 15 ägg blev 4 st befruktade så ett sattes in och 3 blev nedfrusna för att kunna användas om det nu inte lyckas på första försöket eller om vi i framtiden vill ha ett barn till vilket jag tvivlar på att det blir med tanke på våran ålder. Det är därför en stor önskan och dröm att detta nu kommer att fungera för vi har tiden lite emot oss också känner jag.
Själva återinförandet skedde utan bedövning och kändes inte speciellt mycket. Inte heller dessa dagar som gått har jag haft några problem. Jag är dock hemma från jobbet en vecka för att kunna ruva i lugn och ro utan massa stress.
Tanken att ha ett befruktat ägg i sig som snart bör fästa och börja gro är rätt oroväckande i sig. Tänk om det inte fäster och tänk om vi måste börja om?! Tänk om tänk om inte fanns.....
Återigen fylls dagarna med väntan, väntan på att få göra graviditetstest den 23 november och då få svar om det blir en liten där inne. Därefter kommer den nya oron över missfall och ny väntan på att 9 månader ska gå utan att något går fel på vägen.
" i väntans tider" har fått en helt ny betydelse under våran väg mot ett barn. Väntan och oro är 2 ord som jag fått helt nya perspektiv på.
Nä man ska inte oroa sig så mycket, man ska vara positiv och njuta så länge det varar. Som vi säger i våran lilla IVF Facebook grupp: "Man ska vara glad i förskott för det ända som händer är att man varit glad i onödan" men det är svårt ändå. Det är svårt att hoppas och svårt att våga tro utan att det då och då kommer in negativa och oroliga tankar. Tänk om......
Man kan nog inte förstå det förän man varit där. När jag var gravid med André var min enda oro smärtan vid förlossningen. Att förlora barnet fanns inte i mina tankar.


Att jag oroar mig mer nu är nog för att jag på något vis sätter mer värde på att faktiskt kunna bli gravid. Missförstå mig rätt, jag satte stor värde på graviditeten med André också men det var så självklart då att man bara kunde bli gravid. Den självklarheten ser jag inte längre. Det är ingen självklarhet och det är ingen bagatell, det är ett mirakel, ett underverk.
Jag undrar idag hur det ens är möjligt att bli oönskat gravid, det borde ju vara omöjligt med allt som ska klaffa rätt har jag förstått.
Men tydligen hör inte teori och praktik ihop överhuvudtaget verkar det som.


Nu tänker jag iallafall anse mig vara gravid fram tills motsatsen bevisas för hur som helst vet jag att ett befruktat ägg finns i min kropp och jag hoppas att det tänker stanna kvar där.



Av Rose-Marie - 25 oktober 2012 20:45

När jag var liten så pratade vi barn endel om huruvida man var planerad eller inte. Precis som att det var extra viktigt att föräldrarna verkligen hade velat ha barn, att man inte var "ett misstag". Nu inser man ju att även om man inte är planerad så är man knappast oönskad eller ovälkommen, föräldrar älskar sina barn ovillkorligt ändå. Jag tror heller inte att någon förälder säger nej om barnen frågar om man var önskad.
Jag tänkte på detta förrut när jag satt och våndades över att det snart är dags för en spruta. Jag har känt mig lite illamående nu på kvällen och läste lite om biverkningar. När jag fortsatte läsa om IVF och hur det går till så insåg jag att jag med största sannolikhet kan helt ärligt svara ja om barnet kommer fråga mig om han/hon är önskad.
När jag hade fått André så sa jag:
"tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"
Visst gör provrörsbefruktning inte lika ont som födseln men nog får man stå ut en hel del även för att få in barnet när man går denna vägen.


Precis som när man väntar på att få föda fast man ändå är rädd för det så väntar jag på att få plocka ur och sätta in ägg. Precis som när man mår illa och är full av hormoner när man är gravid har jag samma känsla nu inför att bli gravid. Man är rädd, man mår skit men ändå längtar man. Jag går igenom precis samma känslor och upplevelser som om jag vore gravid och väntar på att det ska vara över.
Precis som när man är gravid vet man inte om man får något för kämpandet i slutänden för allt kan hända, allt kan gå snett, vi går aldrig säkra någon av oss. Vi kämpar, vi önskar, vi längtar och vi hoppas lika mycket oavsett om barnen är planerade eller inte. Skillnaden för mig är att jag får uppleva det 2 gånger.
Och ja om det tillslut blir ett barn så kommer det vara väldigt planerat, jag har till och med ett schema över tillverkningen. Jag kommer förmodligen må skit och känna smärta för att få in fostret i mig.
Jag kan inte längre säga "tur att det inte gör lika ont och är lika jobbigt att göra barn som att föda"



Av Rose-Marie - 23 oktober 2012 20:02

Efter dagens besök på IVF på Sahlgrenska fick vi nu besked om att jag ska börja med sprutorna imorgon kväll. Jag ska sänka min dos med nässpray från att spraya båda näsborrarna 3 gånger om dagen till att spraya en näsborre 3 gånger om dagen. Jag får väl köra varannan näsborre så blir det inte orättvist för de stackarna, man blir lite torr i näsan av dem.
Sprutorna hämtade jag ut idag och hade efter mitt besök på Apoteket med mig en hel kasse med sprutor så mitt kylskåp ser lite misstänkt ut nu.


Sprutorna ja, dessa hemska saker med vassa nålar som jag varit så rädd för fick jag testa på kliniken och jag förvånades över att det inte gjorde det minsta ont. Det här kommer gå bra tänkte jag efteråt och kände mig grymt stolt över mig själv. En av biverkningarna är självklart huvudvärk men det har jag liksom vant mig vid nu efter ett par veckor med den känslan.


Nu kör vi steg 2 och på måndag ska jag upp till vårdcentralen och lämna blodprov för att se så jag har rätt dos. Så ja jag kommer känna mig som en nåldyna de kommande veckorna antar jag.
I slutet av nästa vecka blir det nog ytterligare ett besök i Göteborg för min del för då ska de eventuellt göra ett ultraljud och se så äggen växer som de ska. Därefter kan de ge mer fast besked om när det är dags att värpa ägg. Ja jag känner mig nästan som en höna eller iallafall som att jag kan lägga till äggproducent i mitt CV.
Kanske kan jag söka jobb på torggummans ägg här i Färgelanda.


Nu satsar jag på att ta mig igenom denna och nästa vecka så kan vi förhoppningsvis följa planen att ha plockat ut och satt in ägg i vecka 45 och sedan kan jag ruva i lugn och ro.
Har vi väntat sedan Januari 2011 så ska vi väl klara av ett par veckor till.



Av Rose-Marie - 22 oktober 2012 20:26

Jag glömmer ibland att alla mina läsare inte känner mig privat och därav inte finns bland mina vänner på facebook.

Där har de flesta hört mitt gnäll om biverkningarna av min hormonbehandling inför den kommande 

provrörsbefruktningen. Sist jag skrev om det här i bloggen så skulle jag precis börja med nässprayen för att på så sätt komma i en form av klimakterium. Min fasa då var att jag skulle bli en klimakteriekossa, en sur kärring med andra ord. Detta kallas för nedreglering, man sätter äggstockarna i vilofas för att inte få en oönskad ägglossning mitt i behandlingen. Biverkningar på detta är bla humörsvängningar, huvudvärk, ökad värmekänsla och trötthet, nästan som en influensa. Jag blev dock väldigt överraskad första veckan då jag blev helt tvärtemot allt detta, förutom huvudvärk på kvällarna så var jag piggare än vanligt. Jag fick gjort mer än vad jag brukar efter jobbet och jag orkade till och med ge mig ut på promenader. "Om det är så här att komma i klimakteriet så längtar jag dit" skrev jag på facebook.

Men nu andra veckan så har det inte alls känts lika kul, jag har verkligen känt mig bedrövlig.

Jag har gått runt med en ständig influensaliknande känsla i några dagar nu och jag känner mig redo för steg 2 i behandlingen för nu vill jag att detta ska vara över snart.


Steg 2 hoppas jag på att få påbörja imorgon då vi ska till Sahlgrenska igen och då ska vi gå igenom just nästa steg i behandlingen. Den kommer innebära SPRUTOR....... Jag är livrädd men samtidigt har jag haft tid på mig att försöka vänja mig vid tanken på att jag ska sticka nålar i mig själv. Jag ska bli en nåldyna i 2 veckor, jag tror det är 2 veckor iallafall för tanken är ju att vi ska kunna göra ägguttag vecka 45. Vi kommer få veta mer imorgon hoppas jag för just nu känns det som om jag är helt ovetande om vad som väntar mig, ja iallafall tidsplaneringen och hur allting går till.

Jag har som tur är kontakt med en liten sluten grupp på facebook där vi diskuterar just dessa saker och av dem har jag fått mer info. än vad jag fått på sjukhuset och än vad jag orkat läsa mig till. De hjälper mig att förbereda mig psykiskt på vad som komma skall och även att peppa en att orka härda ut. Framförallt så förstår de mig så som inga andra kan som inte gått igeonom samma sak. Ingen fråga är för dum för dem och jag tror heller aldrig jag kan fråga eller gnälla för mycket. 

Vad jag har förstått där så kommer min tid ägas av personalen på IVF på Sahlgrenska nu några veckor framåt.

Det verkar inte bara vara som jag trodde att vi träffas imorgon för att sedan inte ses mer förrän vecka 45, utan de kan vilja kalla in mig för kontroller av äggblåsorna lite titt som tätt under dessa veckor.

Steg 2 innebär nämligen stimulation av äggstockarna så fler äggblåsor växer till för att få fram mogna ägg.

Det är här det kan vara lite olika på hur lång tid och hur många besök man behöver göra och även hur stor dos man ska ta. Detta måste hela tiden kontrolleras av läkarna och när äggblåsorna uppnått en tillräcklig storlek kommer det 3.e steget in. Man ska då ta den sista sprutan som kallas ägglossningspruta den förbereder den slutliga äggmognaden och man kan därefter plocka ut ägg för att sedan låta ägg och spermier mötas i en glasburk.

Ja visst låter det otroligt?!

Det är så det kommer gå till i vårat fall, har vi tur befruktas ett eller flera ägg som då får mogna i några dagar innan det är dags att återinföra ett befruktat ägg, de andra fryses för att kunna användas i senare försök om det behövs.


Jag väljer dock att nu i detta skede koncentera mig på steg 2, det andra lär jag berätta mer om när det närmar sig och när jag vet mer. Jag har valt att inte samla på mig för mycket information för långt fram, jag tar hellre steg för steg och försöker ta reda på information inför nästa steg när det närmar sig. Det känns lättare så men samtidigt är det ju självklart att jag tjuvläser lite för att ha ett litet hum om vad som komma skall.

Imorgon hoppas jag att jag får veta lite mer om hur resten av resan ser ut och att jag kan få lite preliminära datum.

Som ni märker är det inte alla barn som kan göras under en romantisk kväll med levande ljus, vin och god mat.


Hormonbehandling steg 2






Av Rose-Marie - 3 oktober 2012 21:41

Nu sitter jag här med 2 askar nässpray och en innhållsförteckning som man förväntas kunna förstå, användaranvisning och möjliga biverkningar. Suprecur 0,15 mg och 3 doser om dagen i vardera näsborre, böj dig bakåt efter sprayning.

Jaha okej, hm.... hur sjutton får man ihop "spraypumpen" med själva vätskan undrar jag då.


 


Ja hon visade mig när jag var på kvinnokliniken i Göteborg men det var ju länge sedan och då var det så långt borta tills jag skulle börja så jag tänkte inte så mycket på det då. Nu plötsligt är det bara 2 dagar kvar, på Fredag är det dags att börja denna hormonbehandling som är första steget till ett barn, förhoppningsvis vill jag tillägga.

Jag har haft lång tid på mig att ta reda på saker och nu sitter jag här helt ovetande och läser biverkningar.


Vanliga är bla viktuppgång, SOM om jag inte har gått upp tillräckligt nu i mitt rökstopp, hur tjock ska jag bli?!

Det låter jäkligt ytligt men jag får verkligen inte gå upp mer nu, jag blir verkligen deprimerad på riktigt.

Jag pustar..... suckar..... och tänker, fan nu måste jag verkligen verkligen ta tag i detta med motion.

Jag fattar inte varför jag lovar mig själv att komma igång och sen inte är motiverad att göra det, vad är det som krävs för att jag ska ta mig i kragen? Jag har ju slutat röka, jag klarar ju allt om jag klarar det.


Så läser jag vidare på vanliga biverkningar och ser då trötthet och dåsighet, där sket sig kanske träningen med en gång tänker jag och fortsätter läsa.....  Huvudvärk, hjärtklappning, ökad eller minskad hudbehåring, sömnrubbningar, värmekänsla, svettningar och minskad sexlust...... Alltså är inte tanken att jag ska bli gravid?!

Hur ska det gå till när jag kommer vara en fet, hårig, svettig, trött klimkateriekossa utan sexlust??????

Ja i och för sig kommer det ju bli provrör så vi behöver ju inte ha någon närhet men jag vill ju gärna ha en pappa till det eventuella underverket och frågan är, kommer Roger stanna kvar om jag förvandlas till den ovannämnda person?


 

Klart att man tycker att det är värt riskerna att bli fet och allt det där och ja Roger stannar nog kvar, annars är han ju inget att ha men något orättvist tycker jag ändå att det är. Vissa kan tända ljus, äta räkor och dricka vin så är de gravida, andra "råkar glömma" skydd så är det kört men en annan ska behöva förvandlas till ett monster och ändå kanske inte få något resultat utav det. Jag håller tummar och tår att jag inte genomlider detta helsike utan att få lön för mödan. Nu börjar det kännas verkligt, på Fredag börjar första steget mot en eventuell graviditet.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se