När man lägger mycket tid på en sak och går in i sig själv för mycket så blir det lätt att man försummar det som man faktiskt har framför sig. Sådant som man nog tar förgivet alltför ofta. Jag väcktes lite ur min dvala idag av min kloka underbara son som verkligen har haft ett stort tålamod under IVF-perioden. Jag är medveten om att rökstopp, hormonbehandling och nu ett misslyckande inte direkt gynnat varken honom eller Roger. Jag har väl inte varit så jätte sällskaplig, jag glömmer saker och ja jag blir liksom okoncentrerad.

André har inte undanhållits våra planer om ett barn utan jag har talat om för honom att vi får hjälp av doktorn och varför jag tar sprutor osv...
Han har varit väldigt förstående på alla sätt och vis.
Idag var han lite arg och grinig när vi kom hem från fritids och när jag frågade varför så svarade han bara att han var trött. Sedan förklarade han att det nog var ungefär så som jag har varit när jag varit arg och irreterad.
-Då har ju du också sagt att du varit trött mamma.
Och han har ju helt rätt, varför skulle det vara okej för mig att vara grinig när jag är urbalans och inte för honom?
Har vi vuxna ensamrätt på att vara trötta och sura och kunna skylla på det? När barn är likadana så talar vi om för dem att sluta upp med det beteendet. Varför undrar jag?!
Måste man alltid vara glad och trevlig?

När jag lät honom vara en stund precis så som jag själv vill när jag är trött och sur så började det gå över. Det slutade med att han och Roger gjorde maten och med en enorm mättnadskänsla sitter jag nu och njuter av lugnet. Tackade André för maten och blev varm i hjärtat när han sa:
-Tur att du har mig mamma!

Ja jag inser verkligen det nu, vilken tur jag haft som fått ett barn.
En underbar go och klok son!