Direktlänk till inlägg 24 november 2012

Underbart är kort

Av Rose-Marie - 24 november 2012 21:50

Det har blivit endel tjat om barntillverkan här i bloggen det sista och vissa gillar det medans andra vill ha annat. Eftersom bloggen handlar om min vardag, minnen och annat i mitt liv så faller det sig naturligt att ämnet blivit vägen mot ett barn rätt intensivt nu mitt uppe i provrörsbefruktningen.
Detta blir dock det sista inlägget om detta för ett tag framåt misstänker jag.
Men jag känner att jag vill dela med mig även av de sista dagarna. Inte för att alla nödvändigtvis måste veta och inte heller för att få medömkan. Nej helt enkelt för att jag under några dagar sökt och sökt om allt som har med graviditet, blödningar och smärta att göra. Jag är säker på att jag inte är ensam där ute om att göra det.


Ja precis som när pappa blev sjuk i cancer har jag rört omkring på alla forum och alla bloggar som handlar om ämnet. Jag har läst, letat, googlat och frågat runt bara för att försöka finna en smula hopp. Även försökt att hitta info om vad som händer, hur går det till och varför? Sådan info som jag borde fått av någon barnmorska kan man tycka. Ända fram tills idag hade jag det där lilla hoppet fast jag egentligen visste åt vilket håll det gick.


Ända sedan i Tisdags och fram tills idag visade graviditets testerna GRAVID, starkt och tydligt. Efter de kraftiga smärtorna och rikliga blödningarna i Onsdags så förstod jag att detta kommer gå åt fel håll men jag kontrollerade ändå och det var fortf. positivt. Under har ju skett förr så varför inte. Igår blödde jag inte och det var fortfarande plus. Jag kände lite hopp igen och trots att alla spänningar i brösten och alla möjliga små tecken på graviditet var som bortblåsta så inbillade jag mig att jag kunde vara gravid. Då började jag blöda på nytt och jag vaknade upp ur min fantasi.
Gjorde för en timma sedan ett nytt test som klart och tydligt visade negativt.


På någotvis kände jag en lättnad, jätte konstigt jag vet men det är som att jag nu kan släppa saken och sluta leta solskenshistorier för det är bara de jag velat hitta.
Så var det när pappa var sjuk också, jag sökte och sökte men inte efter sanningen. Det var inte sanningen jag ville hitta, jag ville hitta det sista hoppet. Ju mer tid jag la på det desto sämre mådde jag men samtidigt kunde jag inte släppa det. Inte förrän läkarna konstaterade att det inte gick att göra mer. Nej jag mådde inte bättre av det men jag fick iallafall svar. Jag förstod att jag inte behövde leta på nätet för våran historia var den enda sanningen för oss, hur mycket jag än ville ändra på den. Hur bra eller dåligt det gått för andra så var det så här våran verklighet var.


Jag ville inte till läkarna i onsdags för att få se hjärtljuden eller se om barnet mådde bra. Jag vet att man inte kan se det så tidigt. Jag ville bara få prata och att de skulle ta blodprov för att mäta hcg även att de skulle följa upp mig efter ett par dagar för att ta ett nytt blodprov och se om det blivit lägre eller högre. De kan se sånt det vet jag.
Blodprov ser hcg nivåerna på ett annat sätt än graviditetstesten, på dem får man inte veta någon klar nivå på hormonet.


Nu vet jag efter att ha läst på alla forum som finns att man kan få positiva graviditetstest några dagar efter tidiga missfall och ända upp till 9 veckor efter senare missfall. Jag visste att jag inte kunde lite på de testerna men kunde inte släppa det förrän jag fick ett negativt. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll egentligen men för oss som försöker och längtar gör det det. Ovisshet är fruktansvärd.
Att ligga och fundera och försöka hålla hoppet uppe när man inte riktigt kan tro på det är värre än att ha facit i hand. Jag har gått ett steg bakåt på vägen mot ett barn men jag kan åtminstone börja planera för ett nytt steg framåt. Jag står iallafall inte och stampar i ovissheten, jag kan släppa tankarna och trots att jag är tillbaka på ruta ett så kan jag använda energin för att ta mig därifrån.


Att jag är öppen om våran väg hjälper också mycket. Många vill hålla det hemligt men jag hade inte orkat kämpa om jag inte fått stöd från andra, jag hade exploderat av känslor om jag hade behövt hålla dem inom mig.
Jag får styrka av vännernas hjärtan, styrkekramar och lyckönskningar på Facebook, stödet på jobbet och av er läsare här i bloggen.
Ni är ju de som verkligen ger mig hopp och energi. Jag behöver inte hålla det hemligt för er för jag behöver er!



 
ANNONS
 
Therese/zill

Therese/zill

25 november 2012 10:51

Men, nej :/. Jag har hållit tummarna för dig, att det inte har varit nån fara.
Jag blir ledsen för din och din sambos skull. Hur blir det nu, ska ni försöka igen?

Stora kramar!

http://zill.bloggplatsen.se

Rose-Marie

25 november 2012 11:39

Ja vi har 3 frysta embryon som väntar på oss. Tyvärr hinns det inte sättas in förrän i slutet av januari eftersom det måste klaffa med ägglossning och Sahlgrenskas julledighet :/
Men än är vi på försök 1 så vi har 2 försök kvar. De frysta embryona räknas som bonusförsök.
De 3 försöken man får är alltså "hela paketet" med nässpray, sprutor och urplock av ägg. Vilket man slipper när man har frysta ägg, de sätter de in isamband ägglossning och räknas därför till försök ett. Så vi har några chanser kvar men jag börjar känna att vi har tiden emot oss också :(

 
Ingen bild

Ellinore (Leones syster)

25 november 2012 15:03

Vad tråkigt :( håller tummarna för att det lyckas nästa gång. Har själv haft missfall 2 gånger. En i vecka 13 och en i vecka 10 och fick gå igenom 2 skrapningar. Det stämmer att grav testet kan gr positivt länge, jag gick åka in båda gångerna o kolla på ultraljud för att verkligen se att det var missfall, finns ju dom som blöder men ändå inte är missfall. Andra gången kände jag att det skulle bli ett missfall konstigt nog. Men jag visste ju då hur det var att gå igenom en normal grav och gå igenom ett missfall.

Rose-Marie

25 november 2012 15:10

:( ja jag är som sagt väldigt tacksam över att det hände nu och inte senare.
Nu var det så tidigt att jag inte ens hade vågat tro på plusset. Enda anledningen att jag testade var ju för att jag visste att jag ruvade på ett befruktat ägg.
Det är nog även det som gör att det känns så surt nu. Men vi har våra 3 eskimåer att hoppas på så det är mest den jädra väntan som plågar en.
Som jag brukar säga: man är bokstavligen i väntanstider.

 
Against all odds

Against all odds

25 november 2012 16:09

Beklagar verkligen :( Ta hand om er!

http://againstallodds.bloggplatsen.se

Rose-Marie

25 november 2012 18:08

Tack och grattis till eran lycka!
Så underbart att läsa och jag håller tummarna för att allt går bra hela vägen

 
sofia

sofia

25 november 2012 17:51

gud vad tråkigt att höra:/ Hoppas det blir bra.bra att ni ska försöka igen

älskar din blogg läser den varje dag

http://mywaymylife.bloggplatsen.se

Rose-Marie

25 november 2012 18:30

Åh tack

 
Ingen bild

Rosemarie

25 november 2012 18:33

Jag försökte fortsätta kommentaren till dig Sofia men det verkar vara något galet på appen så jag skriver så här.
Jag är dålig på att uppdatera varje dag men skriver när jag har något på hjärtat som vill ut. Sorgligt ibland och roligt ibland, That's Life!

 
Vivi

Vivi

26 november 2012 09:04

Jag beklagar verkligen och lider mer er.
Har själv aldrig behövt på igen provrörsbefruktning m.m men har nyligen gått igången två missfall, det ena i v. 13 och det andra väldigt tidigt i v. 6. Det gör ont när hoppet grusas och det är stark att orka försöka igen. Hoppas verkligen att det kommer fungera nästa gång, hålelr tummar & tår !
Mvh

http://www.missvivis.se

Rose-Marie

26 november 2012 14:29

Tack och hoppas att det kommer gå bra för er också

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - Söndag 13 jan 21:09


Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Av Rose-Marie - 6 november 2018 00:30


Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - 23 september 2018 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - 3 augusti 2018 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se