Det har blivit endel tjat om barntillverkan här i bloggen det sista och vissa gillar det medans andra vill ha annat. Eftersom bloggen handlar om min vardag, minnen och annat i mitt liv så faller det sig naturligt att ämnet blivit vägen mot ett barn rätt intensivt nu mitt uppe i provrörsbefruktningen.
Detta blir dock det sista inlägget om detta för ett tag framåt misstänker jag.
Men jag känner att jag vill dela med mig även av de sista dagarna. Inte för att alla nödvändigtvis måste veta och inte heller för att få medömkan. Nej helt enkelt för att jag under några dagar sökt och sökt om allt som har med graviditet, blödningar och smärta att göra. Jag är säker på att jag inte är ensam där ute om att göra det.

Ja precis som när pappa blev sjuk i cancer har jag rört omkring på alla forum och alla bloggar som handlar om ämnet. Jag har läst, letat, googlat och frågat runt bara för att försöka finna en smula hopp. Även försökt att hitta info om vad som händer, hur går det till och varför? Sådan info som jag borde fått av någon barnmorska kan man tycka. Ända fram tills idag hade jag det där lilla hoppet fast jag egentligen visste åt vilket håll det gick.

Ända sedan i Tisdags och fram tills idag visade graviditets testerna GRAVID, starkt och tydligt. Efter de kraftiga smärtorna och rikliga blödningarna i Onsdags så förstod jag att detta kommer gå åt fel håll men jag kontrollerade ändå och det var fortf. positivt. Under har ju skett förr så varför inte. Igår blödde jag inte och det var fortfarande plus. Jag kände lite hopp igen och trots att alla spänningar i brösten och alla möjliga små tecken på graviditet var som bortblåsta så inbillade jag mig att jag kunde vara gravid. Då började jag blöda på nytt och jag vaknade upp ur min fantasi.
Gjorde för en timma sedan ett nytt test som klart och tydligt visade negativt.

På någotvis kände jag en lättnad, jätte konstigt jag vet men det är som att jag nu kan släppa saken och sluta leta solskenshistorier för det är bara de jag velat hitta.
Så var det när pappa var sjuk också, jag sökte och sökte men inte efter sanningen. Det var inte sanningen jag ville hitta, jag ville hitta det sista hoppet. Ju mer tid jag la på det desto sämre mådde jag men samtidigt kunde jag inte släppa det. Inte förrän läkarna konstaterade att det inte gick att göra mer. Nej jag mådde inte bättre av det men jag fick iallafall svar. Jag förstod att jag inte behövde leta på nätet för våran historia var den enda sanningen för oss, hur mycket jag än ville ändra på den. Hur bra eller dåligt det gått för andra så var det så här våran verklighet var.

Jag ville inte till läkarna i onsdags för att få se hjärtljuden eller se om barnet mådde bra. Jag vet att man inte kan se det så tidigt. Jag ville bara få prata och att de skulle ta blodprov för att mäta hcg även att de skulle följa upp mig efter ett par dagar för att ta ett nytt blodprov och se om det blivit lägre eller högre. De kan se sånt det vet jag.
Blodprov ser hcg nivåerna på ett annat sätt än graviditetstesten, på dem får man inte veta någon klar nivå på hormonet.

Nu vet jag efter att ha läst på alla forum som finns att man kan få positiva graviditetstest några dagar efter tidiga missfall och ända upp till 9 veckor efter senare missfall. Jag visste att jag inte kunde lite på de testerna men kunde inte släppa det förrän jag fick ett negativt. Det kan tyckas att det inte spelar någon roll egentligen men för oss som försöker och längtar gör det det. Ovisshet är fruktansvärd.
Att ligga och fundera och försöka hålla hoppet uppe när man inte riktigt kan tro på det är värre än att ha facit i hand. Jag har gått ett steg bakåt på vägen mot ett barn men jag kan åtminstone börja planera för ett nytt steg framåt. Jag står iallafall inte och stampar i ovissheten, jag kan släppa tankarna och trots att jag är tillbaka på ruta ett så kan jag använda energin för att ta mig därifrån.

Att jag är öppen om våran väg hjälper också mycket. Många vill hålla det hemligt men jag hade inte orkat kämpa om jag inte fått stöd från andra, jag hade exploderat av känslor om jag hade behövt hålla dem inom mig.
Jag får styrka av vännernas hjärtan, styrkekramar och lyckönskningar på Facebook, stödet på jobbet och av er läsare här i bloggen.
Ni är ju de som verkligen ger mig hopp och energi. Jag behöver inte hålla det hemligt för er för jag behöver er!