Kära pappa!

Nu börjar snart midsommarhelgen och midsommar 2003 blev din sista midsommar, den 23 Juni  för 9 år sedan förlorade du kampen över hudcancern.

Sedan dess har midsommarna alltid blivit en påminnelse av denna jobbiga tid som vi gick igenom då.

De har heller aldrig blivit som de var förr, då när jag, André och Andrés pappa alltid visste vad vi skulle göra på midsommar. Vi firade många midsommrar med dig, mamma och några andra vänner, vi tog husvagnar och husbilar och firade oftast på campingen i ED. Det var god mat, munspel, gitarr och sång, det var midsommar.

Det var så midsommar var för mig och det var så jag trodde det skulle vara i många år till för du och mamma var ju inte så gamla, 48 år är ju ingen ålder.

Men så blev det inte och jag har inte riktigt kommit fram till hur min midsommar ska vara efter detta.

Det är olika varje år och det finns ingen riktig tradition längre.

Att sorgen blir lättare med åren är i och för sig sant men att tiden läker alla sår kan jag inte hålla med om och jag har aldrig förstått det uttrycket sedan du lämnade oss.

För ett tag sedan träffade jag en av dina bröder i affären och det var första gången på länge som jag faktiskt tyckte det kändes riktigt jobbigt att påminnas om dig, jag brukar numera kunna prata och skratta åt minnen jag har av dig men du och dina bröder är så lika att jag ser dig i dem. Utseende, rösten, sättet att vara på och olika uttryck är ni så fruktansvärt lika att det nästan gör ont.

Jag vet inte om han märkte det men jag kunde inte riktigt släppa blicken ifrån honom när vi pratade och jag stod bara och tänkte, sådär brukade pappa också säga.

Jag kände att tårarna var på väg men jag lyckades hålla dem inne ändå och efter att vi pratat en stund kändes det lite lättare.

Det har hänt mycket sedan du lämnade oss, brorsan har fått fler barn och syrran "lillungen" som du kallade henne har fått 3 st. Jag har separerat och har nu en ny sambo och vi planerar också barn. André är 13 år och jag vet inte hur mycket han minns av dig men vi pratar ofta om dig och tittar på kort och han minns vissa saker.

Begravningen minns han så jag är glad att han fick vara med på den och han kommer vara tacksam för det när han blir vuxen sen.

Syrrans pojk Oliver är snart 4 år och han har pratat en del om dig med Pernilla.

Vi har ju våran morfar kvar i livet och lille Oliver sa en gång till Pernilla:

" mamma, eftersom du inte har någon pappa och jag inte har någon morfar så kan du ju låna min pappa så kan jag låna din morfar" klokt sagt av en som inte fyllt 4 år ännu.

Barn är så naturliga och för dem är saker ganska enkla och jag önskar att man kunde tänka lite som dem ibland.

Trots att det nu gått 9 år och livet går vidare så känns det ändå så overkligt och orättvist, trots att man med tiden vänjer sig så kommer det alltid stunder då sorgen och saknaden dyker upp och skär sig in i en, den river upp gamla sår. Midsommar är en sådan stund, midsommar blir sig aldrig lik. De känslorna som man hade på midsommar för 9 år sedan kommer alltid komma fram, precis som glada minnen gör en glad så gör ledsamma minnen en ledsen.

Samtidigt vill jag inte glömma den tiden för det vore som att glömma en stund med dig, jag vill för alltid minnas de sista orden, den sista kramen och den sista dagen med dig för det är det allra sista minnet jag har av dig.

Det minnet gör ont men jag är så oerhört tacksam för att jag fick den stunden med dig, att jag kom förbi och hälsade på då den 22 Juni 2003, den allra allra sista dagen som jag fick se dig i livet. Söndagen den 22 Juni 2003.

Jag avslutar detta med den dikt mamma och Pernilla skrev till dig till din dödsannons och trots sorgen som midsommar numera påminner om så känner jag att jag kan dela denna dag med min familj och vänner och göra det till en trevlig helg, för det är det du hade velat. Det var vad du sa då för 9 år sedan "jag vill inte att folk ska ha tråkigt på midsommar bara för att jag är sjuk, jag vill att folk ska fira som vanligt" och jag vet att du menade vart enda ord. Du firade själv din sista midsommar med trevligt sällskap, god mat och det blev även lite musik trots att du inte orkade spela munspel. Jag ångrar lite att jag inte var där men du ville verkligen inte att vi skulle avstå några planer och jag vet att det inte bara var något du sa, det var din önskan.   

I mitt hjärta värker sorgen ont och sant

Det är ledsamt, vi känner alla likadant

Denna hemska, onda sjukdom har för evigt dig fört bort

Din tid i livet blev alldeles för kort

Om jag blundar så blir allt som förut

Jag känner glädje, du ser frisk och lycklig ut

En cowboy med sitt munspel är vad jag ser

Men när mina ögon öppnas så finns du inte mer

I 30 år har du stått vid min sida

Sov min älskling nu slipper du lida

 

Carro

21 juni 2012 11:53

Det var jättefin skrivet tycker jag :)

Rose-Marie

21 juni 2012 12:45

Tack :)

 

Betty

21 juni 2012 22:11

Cancer suger! Jag blir så ledsen av att läsa inlägget :(
Men det är bra att du har minnen och kärleken kvar i hjärtat :)
Dags för nya traditioner kanske? :)
Du har trots allt en hel del människor du älskar kvar i livet och ett resten av livet att leva med dom :)
Jag önskar dig styrka och glädje!
Glad midsommar.

http://mirakelbetty.bloggplatsen.se

 

http://nshyrebel.bloggplatsen.se/

21 juni 2012 22:53

... inte allas midsommar är en dans med vacker vit klänning och blomster krans i håret, skönt veta man inte är ensam samtidigt, sänder en tanke till er alla , och en stooor cyber kram också till dig, det berörde mig verkligen det du skrev...tårögd och allt, vet hur det känns att förlora någon nära. Styrkekramar igen Rose-Marie :)

 

Sara

22 juni 2012 10:41

Sött

 

en tjej

22 juni 2012 18:29

Jag blev nästan tårögd när jag läste det. Det du skrev var direkt från hjärtat!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...