Jag har precis kommit hem från en fantastisk föreläsning med Lasse Mattila som höll en musikalisk föreläsning om självkänsla och att våga sätta sina drömmar i verklighet. När han berättar om sitt arbete med barn som har det svårt och sjunger sina underbara sånger som säger så mycket så kan man inte håll tårarna tillbaka.  

Ja det går inte förklara hur intressant det är, jag upptäckte mig själv med att sitta och verkligen längta till vissa saker jag vill göra. Samtidigt träffar man på andra människor som inspirerar en till att vilja göra något.

På föreläsningen idag berättade han om hur ett intresse kan få en att växa och hur stor betydelse det kan ha för en i livet. (Ni kan läsa mer om honom på http://www.lassemattila.com/index.html)

När jag sedan kom hem såg jag André sitta och skriva, inte på datorn utan han hade penna och papper!!!!

Detta är ingen vanlig syn kan jag lova och jag blev än mer förvånad då jag såg att han faktiskt nästan hade skrivit ett helt A4 blad.

-Jaha du gör läxan sa jag

-nä den har jag redan gjort, nu sitter jag och skriver om rymden svarade han precis som om det var något han gjorde varje dag.

Han satt och skrev av fakta ur en bok och verkligen gick in för det, inte ett ljud om att det var jobbigt eller att han fick ont i handen som jag brukar få höra när det är något han ska skriva då han har läxa.

Jag inser nu hur otroligt mycket ett intresse gör, han har på senare tid börjat intressera sig för rymden och eftersom han tycker detta är intressant och roligt blir skrivandet heller inte så betungande, det blir istället kul.

Han har valt det själv och tänker därför inte på att han faktiskt gör något som han annars tycker är tråkigt.

Skriva, han verkligen hatar det annars.

Detta är ju verkligen ett tips till skolan, skrivläxa är helt okej om han själv får välja ämnet att skriva om.

Jag kan bara gå till mig själv och mitt intresse för barn med särskilda behov, jag har lärt mig mer genom att vara mamma, genom Attention och självstudier än vad jag lärde mig under min tid på barn och fritid. Jag var helt enkelt inte intresserad nog för att ta in kunskapen då.

Intresse skapar motivation och engagemang helt enkelt!

Jag sitter fortfarande förbluffad över min syn då jag kom hem idag

När André var liten och allt var sådär jobbigt med utredningar om hans utveckling och allt så sa jag:

-Detta blir enda barnet! Eftersom hans pappa var 14 år äldre än mig och hade ett barn från tidigare förhållande så ville han heller inte ha fler barn. Jag var därför inställd på att André var det enda barnet jag skulle få och var nöjd med det. Jag har aldrig ens tänkt tanken att det skulle bli mer barn och aldrig lidit av det.

Förrän nu! Jag tar tillbaka vart enda ord jag sa då, jag menade inte det. Man är väl inte sämre människa att man kan ändra sig?! Tyvärr verkar det som någon av högre makter tagit mig fullt på allvar för ett barn är verkligen inte något man bara "skaffar" som folk tycks tro.

När jag träffade Roger ändrade sig allt, han har inga barn och vill gärna ha och min syster har under ganska kort tid fått 3 st. När jag och Roger passat hennes barn så har man mer och mer börjat längta. Så för lite över ett år sedan bestämde vi att vi vill ha ett barn i vårat liv. Det var ju lättare sagt än gjort märkte jag. Jag har nog ökat apotekets inköp av ägglossningstest under 2011 men inget händer. Det tog ungefär 7 månader innan jag blev gravid sist så jag visste att jag inte har lätt att bli det men att det skulle vara så här hade jag inte väntat mig.

Det har tagit dubbelt så lång tid nu och fortfarande inte blivit något.

Vissa tycker att man ska hålla sådant här hemligt men jag undrar: Varför då?

Jag har alltid varit öppen och är inte rädd för att prata om saker jag tycker är jobbiga, jag blir faktiskt hjälpt av det. Dessutom tar jag hellre folks hejja på rop och lyckönskningar än att jämt höra:

- Ska ni inte ta och skaffa barn snart, är det inte dags nu, klart att Roger ska få bli pappa osv.....

Det är precis som att jag vägrar eller nåt, att jag skulle vara elak och inte ge honom ett barn.

Ett barn är inget man bara skaffar, alla får inte möjligheten att få ett barn. Jag tycker sådana kommentarer är bra mycket jobbigare än att folk vet hur det ligger till. Dessutom kan man få en heldel råd och stöd av de som varit i samma sitts själva och även få lite hopp.

Så idag har vi varit på vårt första besök för utredning om varför det inget blir. Det var en jätte trevlig läkare TROTS att han sa att jag låg på gränsen till övervikt och började bli till åren.

Ja jag hängde upp mig på detta för visst, jag kan inte ha storlek 36 i kläder längre men 38-40 är väl ändå inte att räknas som stor. Jag är bara för kort för min vikt som jag väljer att se det. Jag har alltid vägt mycket, även när jag tränat som mest. Jag har lätt att få muskler och jag har en rumpa som är väldigt mjuk och go att sitta på men övervikt???

Nåja det finns ju de som väger dubbelt så mycket som mig och har fått barn så det ser jag inte som en anledning direkt. Åldern då, gammal? jag?! jag känner mig inte gammal iallafall men visst jag är snart 35 år och det är klart att jag känner själv lite stress, det får ju inte ta för lång tid att bli gravid.

Men kronprinsessan Viktoria är lika gammal som mig och inte har jag sett några rubriker i tidningen där det stått: "är hon inte för gammal för barn?" och jag tror nog att de kommer vilja ha ett till sen.

Men jag har ett annat problem och det är min ämnesomsättning, den är för låg och jag äter levaxin för detta.

För låg ämnesomsättning kan ställa till ett och annat så ja det går ju också emot mig lite.

Men nu ska vi iallafall få hjälp och se om det kan leda till ett barn så småningom.

Läkaren skulle skicka en remiss till Göteborg och det kunde ta upp till 3 månader innan första besöket men han sa att eftersom både jag och Roger har den biologiska klockan som tickar så brukar de försöka skynda på detta.

De brukar försöka ta genvägar som provrörsbefruktning tidigare än vad de gör på yngre par så vi får väl se vad det blir när vi väl får en tid där. Själv känner jag att jag fram tills dess kommer försöka tänka på annat för hela 2011 levde jag efter tanken "utifall jag blir med barn", jag ville inte ta på mig saker eller börja med Judon och annat för ifall jag blev med barn så skulle jag inte kunna fortsätta. Ägglossningstesten har jag också lagt ner i år för det blir bara dyrt och efter över ett år så är jag expert på att räkna ut "rätt period" själv.

Apoteket får helt enkelt klara sig utan mina pengar.

Men till alla er som säger att det bara är att skaffa barn så kan jag säga att så är det inte, barn är en gåva och alla har inte turen att få den gåvan utan att kämpa för den. Endel får den inte ens.

Till alla er som har barn vill jag också säga: barn är en gåva, ta hand om den gåvan och njut av varje sekund.

Tiden går fort och min son blir 13 år nu i slutet av Mars, jag tycker inte det var länge sedan han var nyfödd.

Jag önskar att jag hade satt mer värde på tiden med honom när han var liten, även om det var en väldigt jobbig tid för oss. Som tur är så gillar han fortfarande att vara med mig och hitta på saker med mig så jag får ta vara på det innan jag förvandlas till en skitkärring som bara tjatar eller hur var det man uppfattade mamma och pappa i tonåren? Herre gud, HAN ÄR SNART TONÅRING!!!!

André ca 6 månader

I fredags när jag slutade jobbet behövde jag tanka och eftersom jag ville snabbt hem så orkade jag inte åka ner till JET som jag brukar göra. En Fredag vill man ju bara hem direkt efter jobbet och slippa massa onödigt körande nere i stan.

Jag körde istället in på Shell men blev lite smått irriterad när jag såg att det var lång kö till kassan, jag stod och pustade och skruvade lite på mig där i kön.

Men min irritation försvann dock gradvis ju närmre kassan jag kom och ju oftare och tydligare jag hörde den otroligt trevliga kassörskan. Hon var sådär härligt glad så det smittade av sig, inte påklistrat och tillgjort som vissa kassörskor kan vara utan detta var äkta.

Jag tänkte för mig själv att när det blir min tur så ska jag tala om detta för henne, jag ska berätta hur trevlig hon låter och att man blir glad av henne. När hon sa välkommen åter till kunder som gick så var det sådär så att man verkligen längtade tillbaka.

Nu var det bara en äldre man före mig och jag fick tillbaka min irritation när jag hörde honom sno mina repliker.  

När han stod och betalade hörde jag nämligen hur han sa: - Men oj så glad och trevlig du är, man blir så glad och vill nästan komma in igen för att handla mer. Hon log och sa glatt: -tack vad kul att höra!

Men det var ju jag som skulle säga det där och det var ju jag som skulle göra henne uppmärksam på att hennes glädje syntes utåt, mannen före hade liksom trängt sig in i mina tankar och bara stulit dem.

Nåja jag log iallafall åt henne och önskade henne en trevlig helg och trots att jag verkligen menade vad jag sa så kändes det som att jag gjorde det bara för att.

Jag tänkte dock på detta under helgen, detta med hur olika möten med olika människor uppfattas av oss.

Vissa människor sätter sig liksom fast i huvudet på något vis, de är svåra att glömma.

Inte som när man möter kärleken utan alla människor man träffar i så där små korta ögonblick, en gammal vän i affären eller en okänd kassörska. Människor som har en utstrålning som gör att man inte vill glömma dem.

Oftast så lägger vi mer energi på att minnas de som retat upp oss än på de som faktiskt gjort oss glada, de som har betytt något för oss genom livet. Ja ta bara en sådan sak som med barnen, när de gjort något dumt så får de mer uppmärksamhet av oss än vad de får i beröm när de gjort något bra.

Vi har ibland mer minnen av människor som vi inte tycker om än vad vi har av dem vi håller kär.

Vi retar oss på dem och berättar om våra dåliga upplevelser för andra.

Men sällan säger vi: -Å idag träffade jag en gammal vän från barndomen och det ögonblicket gjorde mig så glad.

Jag minns när jag var liten och vi var några barn i bostadsområdet som gick runt i husen och lussade på lucia.

I närheten bodde en tant som vi kallade "arga tanten", jag hoppas innerligt att hon inte hade barn för hon verkade verkligen avsky åsynen av oss. 

När vi ringde på hennes dörr och började sjunga så jagade hon iväg oss med en sopkvast och hotade med att ringa polisen om vi kom tillbaka. 

Mamma har berättat att jag en gång hörde henne och pappa prata om att hon kanske snart borde in på ålderdomshem för hon började bli lite surrig.

I mitt nästa möte med henne så ropade jag därför till henne:

-Mamma och pappa säger att du borde hamna på barnhem!!!

Året efter vi blev bortjagade då på lucia så mindes vi barn självklart hennes ilska över att vi kom dit och "skrålade" som hon kallade det. Så vi fokuserade oss ju mer på att göra henne upprörd igen än vad vi gjorde på de som faktiskt ville att vi skulle komma.

Vi hade glömt de där ensamma äldre människorna som satt och bara väntade på att vi skulle komma och förgylla deras luciakväll. De där som brukade tända levande ljus, duka upp med kaffe och lussebulle för att de visste att vi skulle komma. Det var de som satt med tårar i ögonen och faktiskt blev rörda av vårat "skrålande".

Vi mindes det dåliga mötet med arga tanten mer än vad vi mindes de där härliga människorna som uppskattade oss.

Visst har väl du också massa sådana där små korta ögonblick i livet som du minns extra mycket?

Eller kanske en kram,ett leende eller hälsning du har fått som värmde så där extra mycket mer än vanligt.

Det är de där stunderna man ska plocka fram då man irriterar sig på andra, försöka fokusera på en person man gillar eller en stund då man blev sådär hjärtligt glad av en annan männsika.

De där små korta ögonblicken i livet som är värda så mycket för oss om vi bara inser det själva.

Här nedanför följer några bilder från olika korta ögonblick som gör mig glad

Ett härligt kort på mig, pappa och brorsan

Gläjde med kompisar på Judon

Ett härligt återseende av en gammal vän från förr

Just i denna stunden var André hemskt stolt och lycklig över ett kort möte med Trapper Lasse

Solen skiner genom fönstret och det är plusgrader ute, jag satte mig en stund på trappan, tog en runda i trädgården och tittade i rabatterna. Här behövs rensas såg jag men där under ogräset tittade snödropparna upp och ja sedär en krokus hade slagit ut också. Med ett leende på läpparna och ett lyckorus i kroppen noterade jag att våren är påväg. Det är bara 3 Mars så än kan det komma kyla och kanske t.o.m lite snö men just idag är det vårväder.

Jag började plötsligt tänka på några rader ur Karin Boyes dikt: Ja visst gör det ont

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

Denna dikt fick mig att tänka till mycket då jag separerade med Andrés pappa. Oavsett om man blir lämnad eller är den som lämnar så är det inte lätt. Efter 12 års förhållande så tänker man till innan man bryter upp och ännu mer då det finns barn inblandade. Jag var den som lämnade och även om man vet att det är rätt så är det fruktansvärt svårt.

Svårt att bryta gamla vanor, svårt att börja ett nytt liv och ja oerhört svårt att såra en annan människa och i mitt fall även såra min son. För "visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?"

Våran separation gick ändå väldigt bra för det fanns ingen osämja mellan oss och vi hjälptes åt så mycket vi kunde.

Hur svårt det än är så måste man ändå tänka på att det är värre att leva ihop om en vill gå en annan väg.

Man är ingen bra partner och man är ingen bra förälder om man inte trivs med vardagen. Man kan inte stanna i ett förhållande för alla andras skull eller för att man tror att man inte klarar sig själv.

Att låta ekonomi eller praktiska saker stoppa en från att våga ta steget är bara att svika sin familj ännu mer och även sig själv. Man klarar sig bättre än man tror, det är tufft i början men det går och man blir förvånad över hur stark man egentligen är. För mig var det jätte svårt att ta det där steget, jag tog t.o.m hjälp av en kurator för att komma fram till vad jag ville med mitt liv. Gör jag rätt, gör jag fel? det kan man aldrig veta förrän man försökt, det kan ingen svara på utan man får följa sitt hjärta helt enkelt.

Jag vet inte hur det känns att bli lämnad efter ett långt förhållande och hoppas att jag slipper känna på det.

Det är nog väldigt tufft att inte ha något val men man måste nog försöka tänka att man inte kan tvinga en annan människa att stanna kvar. Håller man en fågel för löst så flyger den iväg och håller man den för hårt så kvävs den.

Jag tror ändå att med tiden så klarar man mer än man tror, det är samma när någon man håller kär dör.

Man tror inte att man någonsin kommer klara sig utan den människan och man kan aldrig tänka sig att man en dag kan sitta och minnas personen utan att hejdlöst falla i gråt. Men det går, det tar tid men det går, sakta men säket.

Jag kan aldrig sätta mig in i hur det kändes för mamma när pappa dog. De hade varit tillsammans sedan de var 19 år och de var 48 år när pappa dog. De hade varit ett par i nästan 30 år och plötsligt försvinner en och kommer aldrig att komma tillbaka. Man kan inte ens ringa och höra hans/hennes röst, man kommer aldrig få se sin älskade igen.

Jag kan aldrig någonsin kunna förstå hur man klarar att vara den som blev kvar och hur man överlever.

Men på något sätt så klarar man även detta. Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur.

Själv lyckades jag få vardagen att kännas normal efter min separation och idag är jag sambo och känner mig lycklig i mitt förhållande. Vi båda har haft förhållande innan och har pratat om det där med att försöka hålla liv i kärleken.

Att prata när något inte känns bra och att försöka hitta det där mellantinget på att inte hålla fågeln för löst eller för hårt. Det är inte så lätt att varken låta fågeln flyga iväg eller kväva den men man får hjälpa varandra genom att tala om hur man vill ha det. Att vara öppen och ärlig och prata om saker är nog det viktigaste man bör tänka på i ett förhållande, ja och kramas, pussas och visa sin kärlek också   

Jag avslutar detta med Karin Boyes dikt som fick mig att tänka efter då för 4 år sedan och efter den ett youtube klipp på låten: Light of a clear blue morning med Dolly Parton, den gav mig hopp och styrka. Den gör mig glad!

Ja visst gör det ont (Karin Boye) 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

- känner en sekund sin största trygghet,

 vilar i den tillit som skapar världen.

Idag och de 4 kommande Torsdagarna har jag äran att gästblogga i Tommy Widerkärrs blogg.

Tommy är min gamla Judotränare och har funnits med i mitt liv sedan jag var 6-7 år och jag tror vi alltid kommer att ha mer eller mindre kontakt.

Jag tänker inte avslöja förmycket om vad jag skriver om i hans blogg utan ni får helt enkelt gå in och titta på: http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/03/forord-till-mina-kommande.html#!/2012/03/forord-till-mina-kommande.html

Däremot fick det mig att tänka tillbaka lite på tiden i Judon som en av eliten, ja jag vågar skriva att jag var en av de bästa tjejerna då för det gick riktigt bra för mig. Jag tittar tillbaka i mitt Judopass där jag antecknat varje tävling och ser att jag aldrig känt på hur det är att stå utan medalj och jag känner mig helt ärligt riktigt stolt när jag där räknar: 8 st 3:e pris, 17 st 2:a pris och 16 st 1:a pris.

Om någon frågade mig förr vilken som var min finaste medalj så hade jag svarat SM-guldet eller 3:e platsen på Stockholm Open som är internationell men jag har faktiskt på senare år en ny medalj som kanske inte klingar lika högt för alla andra men för mig gör den det.

Jag slutade min tävlingskarriär 1996 och efter det tränade jag av och till och år 2006 så kände jag att jag ville vara med på Färgelanda Judoklubbs egna tävling Judodraget. Min första medalj är nämligen ett 3:e pris från 1986 och min sista i tävlingskarriären är ett 3:e pris från 1996 så det var klart att jag till samlingen ville ha ett pris från 2006 (20 års jubileum)

Jag minns att jag var hemskt nervös och jag såg mina motståndare som var både yngre och mer tränade än mig. Konstigt nog kom några av dem fram till mig innan tävlingen och sa: -Du är Rosa Tell va? vi har hört talas om dig. Du är duktig har vi hört.

Jag tänkte: herre gud det var ju 100 år sedan!!! Men jag lät dem våndas lite över att de skulle möta mig och svarade lite blygsamt: -Jodå det har allt gått bra för mig genom åren.

Jag minns första matchen jag skulle gå, mina ben skakade och jag har aldrig varit så nervös på en tävling tidigare. Jag rätade upp ryggen och stirrade in i ögonen på motståndaren precis som jag gjorde förr, fast jag tror helt ärligt att jag såg mer skräckinjagande ut förr.

Dommaren startade igång matchen och jag började känna lite på min motståndare, vilken balans hon hade, vilka tekniker hon verkade använda och vad jag trodde skulle fungera på just henne. Det är lite så jag har gjort på tävlingar fast då kände jag till mina motståndare väldigt väl. Jag skrev t.o.m tävlingsdagbok på den tiden. Noterade alla mina motståndare och skrev vad de var bra på och vad de var mindre bra på.

Nu stod jag här och visste ingenting om min motståndare, jag var som en nybörjare fast ändå inte.

Det tog ändå inte så lång tid förrän jag fick in ett halvdant kast och kom på så sätt ner i mattan, här förvånade jag mig själv med att göra en strypning och på så sätt ta hem segern.

Även matchen därpå vann jag och jag var nu garanterad 3:e pris, 2 motståndare kvar och det var de 2 bästa. Båda var väldigt duktiga tjejer från Lilla Edet, jag hade hört talas om dem via Tommy som var aktiv i deras klubb ett tag.

Jag förväntade mig ingen vinst i någon av dessa matcher men jag gick matcherna tiden ut och de fick ändå kämpa för att vinna över mig. Det var första gången i mitt liv som jag förlorade 2 matcher och ändå log när jag gick av mattan. Jag har aldrig aldrig någonsin gått av mattan med en förlust med ett leende på läpparna. Hade mamma sett mig denna gången hade hon undrat om jag var sjuk.

Hon vågade aldrig prata med mig efter en förlust förr, jag accepterade inte förluster.

Men nu kunde jag se det hela på ett annat sätt, ja jag förlorade men jag gav dem ett riktigt hårt motstånd och det kom de fram och sa efteråt. Jag hade kanske tränat 2 gånger i veckan i 4-5 månader och dessutom haft ett långt uppehåll sedan sist tävling. Jag hade ju inte tävlat på 10 år!

Dessa 2 tjejerna var yngre, de tränade ofta och var erfarna tävlande. Jag var t.o.m förvånad över att jag faktiskt kom 3:a, jag vann 2 matcher mot 2 tjejer som brukar klara sig bra på tävlingar. Det var ju inga nybörjare jag mötte så nog hade jag gjort mig förtjänt av att ha ett leende på läpparna.

Jag var jätte nöjd!!

Så ja detta är faktiskt idag mitt bästa tävlingsminne och min bästa medalj trots att jag har medaljer som klingar högre. Och vem vet kanske får jag för mig att ställa upp igen.  

Glöm nu inte att gå in på länken i början av detta inlägg.

Här nedan är bilder på det jag näst efter min son André har lyckats bäst med i hela mitt liv.

Min första medalj 1986 och min senaste medalj 2006

Mitt SM-Guld och mitt 3:e pris från Stockholm Open är väl de största erövringarna