Alla inlägg under januari 2012

Av Rose-Marie - 17 januari 2012 21:25

Ni skrattar säkert och tänker att nähä min tjej skulle bli vansinnig om jag bad henne komma med ut och greja med bilen. Jag själv var inte speciellt intresserad och hade nog vägrat fram tills för några år sedan då jag gick isär med min sons pappa.
Han fixade ju allt så bra så varför ens bry sig om bilen?
Men sen när jag stod där själv och helt plötsligt behövde byta däck,kolla olja och jag hörde konstiga ljud från bilen så var jag ju så illa tvungen att försöka lösa det.
Att be andra om hjälp är inte riktigt min grej så jag kände lite smått panik.
Men så bad jag mitt X visa mig hur man bytte däck så det fixar jag själv numera även att jag har en sambo.
Jag började kolla på nätet vad som lät från min bil och listade ut att det var hjullagret och drivknuten.

Att fixa detta själv var ju inget jag gav mig på men jag fick hjälp och var med ute och hjälpte till så jag vet hur man gör fast kanske inte fixar det utan att någon står bredvid eller jag vågar inte göra det. Samma sak gjorde jag med bromsbelägg,bromsok och bromsskivor. 


Ett år hade jag problem med att min Volvo 850 turbo vägrade starta på vintern och sökte info på nätet och det visade sig att intercolern frös och gjorde att turbon inte fick luft,att göra rent den gjorde susen.
Jag började så smått tycka det var riktigt kul att iallafall veta vad delarna heter och vad de är till för och det är kul att skruva också. Men eftersom jag är väldigt beroende av min ordinarie bil vågar jag inte skruva så mycket med den utan att någon är med.


Jag har alltid varit intresserad av gamla saker och veteranbilar så jag och en tjejkompis köpte oss en SAAB 96 V4 -71 ihop och håller på att fixa iordning den. (Sakta men säkert)
Med den vågar jag skruva lite mer. Vi har med våra killar som stöd och det är riktigt kul att göra detta ihop.
De visar vart och hur vi ska skruva men vi får göra det själva,samma gäller när vi ska leta delar. De talar om vad delen heter om vi inte vet det själva och sen får vi söka på nätet.
Riktigt kul faktiskt!


Det är ju inte säkert att alla tjejer skulle tycka att detta är kul men jag vet att många vill men vågar inte.

Att byta däck,kolla olja och lära känna bilen är alltid bra att kunna.

Första gången jag skulle fylla på olja själv höll jag på att bli vansinnig för det tog sådan tid och hålet var så litet.

Jag frågade min dåvarande sambo om det verkligen skulle vara så krångligt?!

Men det visade sig att jag stått och fyllt på olja där man kollar oljan,där oljestickan sitter.   

Inte undra på att det tog tid!


Man måste bara bli lite peppad till att hänga med ut i garaget och ha någon som vill visa hur man gör. Jag försöker så mycket jag hinner att vara delaktig om min sambo grejar med min bil,det är så jag lär mig och det är ju trots allt MIN bil. En dag kanske jag står där ensam igen och måste sköta om den själv.


Nu finns det självklart massa tjejer där ute som redan kan massor om bilar,alla är inte som mig men jag hör av många tjejer som plötsligt blir ensamma och ser detta som ett stort problem,Vem ska hjälpa mig med bilen nu?!

Sen finns det ju många killar som är helt ointresserade också.


Själv var det mycket jag aldrig hade gjort innan jag separerade bla klippa gräset,hade aldrig ens startat en gräsklippare. Min tid då jag bodde ensam gav mig faktiskt mycket och trots att det var tufft på många sätt så stärkte det mig mycket också. Jag hade ju aldrig bott själv nästan.

Nu vet jag iallafall att jag är självständig och jag kan ganska mycket själv om jag måste.

ANNONS
Av Rose-Marie - 16 januari 2012 21:22

Sitter nu nyduschad efter en jätte rolig Judoträning och känner mig stolt över att jag trotsade mig själv och stack till träningen fast det tog emot. På morgonen funderade jag på om jag skulle strunta i den idag efter som jag visste att det skulle bli mycket på jobbet och min son har ridning mellan 17-18. Det blir liksom hem direkt för att åka till stallet och sen hem för att äta och sen direkt till Judon.

Jag hade lite ont i mina leder också så ja det tog emot. Men klockan 5.30 på morgonen tar det ju t.o.m emot att sträcka sig för att stänga av väckarklockan. Men när man sitter så här efter träningen och det känns så skönt,energin kommer tillbaka och man känner sig så nöjd,då kan jag undra hur tänkte jag där imorse egentligen?

Varför försöker hjärnan övertala en att kroppen inte orkar? Det gör en ju så gott ändå!


Framåt dagen började lederna kännas bättre och jag tänkte att ja jag kör lite lungt iallafall. Det kändes ju riktigt bra förra veckan så det kommer nog kännas bättre efter uppvärmningen.

För en vecka sedan när jag bestämde mig för att återvända till Judon efter 2,5 års uppehåll så läste jag på facebook grymma kommentarer som att jag var legend och legenden skulle komma tillbaka. Man fick ju inte alls prestationsångest.  


Idag skulle vi köra några lite mer avancerade kullerbyttor och bakom mig hörde jag:

-Men titta t.o.m med Rosa kan ju!! Och det kom från den minst graciösa av de alla. (min gamla tränare Tommy)

Ja träningen löpte på och när vi sen skulle köra en teknik där man skulle göra armlås på varandra så säger tränaren:

-Rosa,när motståndaren klappar av så släpper man.

Saken hör till den att jag då redan hade en motståndare och hon tittar på mig förskräckt och frågar:

-Är du så hårdhänt?!

-Nä,svarade jag, bara mot Tommy.


Vad jag har märkt på träningen nu så kan man skylla det mesta på åldern och varje gång jag nämner något om leder,anfåddhet eller liknande så får jag plötsligt massa instämningar från de äldre i gruppen!!!

-Det kommer faktiskt med åren det där,får jag ofta höra.

Jag fick idag t.o.m namnet stålfarmor och det var då jag började undra:

-Ser de mig som gammal?! Vaddå? Hur blev det så här? Förra veckan och alla år var jag legenden och har varit det fram tills nu!

Nu är jag STÅLFARMOR!!! Jag visste att jag skulle slutat när jag var som bäst,jag skulle aldrig kommit tillbaka men jag ska visa dem,jag ska visa vad stålfarmor går för minsann   


Som avslutning på träningen körde vi en lek där man var 2 lag och på varsinn planhalva la vi våra judojackor,dessa skulle sedan kastas över till motståndarsidan så det blev ett fasligt kastande fram och tillbaka mellan lagen,ingen ville ha någon jacka på sin planhalva när tränaren bröt för det laget som hade mest jackor på sin sida förlorade.

När jag kom hem gav detta mig en idé: Jag kastar min Judodräkt på min sambo så kanske han tvättar den men jag insåg att han skulle vara med i leken direkt och kasta tillbaka den och säga: -Tvätta dina svettiga kläder själv.

Så nu får jag avsluta och starta tvättmaskin för på Onsdag ska dräkten på igen!





ANNONS
Av Rose-Marie - 14 januari 2012 17:20

Igår handlade det om hur jag minns min pappa då han var frisk och idag kommer den jobbiga biten,hans tid som sjuk. Jag inser nu att det inte blir lätt att kortfattat försöka beskriva denna tiden men jag ska försöka.


INNAN DU LÄSER DETTA VILL JAG ATT DU TÄNKER PÅ FÖLJANDE:

Om du själv är sjuk eller anhörig till någon som är det så vill jag säga att detta är min familjs händelse och det är väldigt olika för alla. Jag vet själv att jag satt på nätet och sökte på allt,jag ville hitta solskenshistorier och blev väldigt ledsen när jag läste liknande berättelser som denna. Forskningen går framåt hela tiden och pappa är tyvärr ett av fallen där det gick dåligt. Det finns bra mycket mer procent på de det gått bra för.

Så jag ber dig,läs inte detta om du vet med dig att du tappar hoppet. Hoppet är det sista som får överge en.

Så länge det finns hopp finns det liv!


ETT FÖDELSEMÄRKE

Någon gång under år 1999 besvärades pappa av ett födelsemärke som började klia och bli svampigt,han gick till en läkare som bestämde att det skulle opereras bort och skickas på analys. När provsvaren sedan kom så visade det sig att födelsemärket var malignt melanom och att det var den aggressiva sorten av hudcancer så de ville ta bort mer hud där födelsemärket suttit. Självklart blev man av detta besked hemskt orolig men det fanns inte i min tanke att pappa skulle vara allvarligt sjuk. När de tagit bort all sjuk hud så skulle han ju vara frisk igen och det trodde vi att han blev. I detta skede ansåg han sig inte ens som sjuk.

Första tiden gick han på regelbundna kontroller och efter 2 år sa läkarna att den största faran var över så vi andades ut hela familjen. Livet var som vanligt förutom att pappa var extra noggrann med att smörja in sig mot solen.


EN KNÖL

I början av sommaren 2002 hittade pappa själv en knöl i armhålan och tog upp det med sköterskan som hade hand om hans kontroller. Hon tyckte också att det var märkligt och skrev remiss till Sahlgrenska i Göteborg,där de tog vävnadsprov som visade att cancern kommit tillbaka.

Jag minns att mamma ringde mig på jobbet och jag fattade inte riktigt utan sa: -jaha men den tar de ju bort bara.

Pappa verkade ju inte sjuk så jag tänkte inte så mycket på det den första tiden men så gick han med i ett projekt där man skulle ta några sprutor med interferon som skulle motverka cancern. Det är ungefär som att spruta in influensavirus i kroppen och på så sätt bygga upp ett imunförsvar.

Dessa sprutor gjorde dock att pappa kände sig just influensa sjuk och var därför hemskt trött och illamående.

Han tyckte själv att det kunde vara värt det om det gjorde honom frisk men samtidigt var han orolig för att om detta inte hjälpte så får han leva sista tiden med att må dåligt. Jag fattade inte vad han menade, vad då sista tiden? Jag tyckte det lät som han gav upp men han kunde vara så pappa,han liksom ville tro det värsta för att då kunde han inte bli besviken sen.

Men tiden gick och kulan blev opererad,pappa jobbade fortfarande heltid och tog sina sprutor,hade ingen större aptit så han började magra av lite men verkade ändå ganska frisk.

Jag tänkte inte så mycket på sjukdomen utan den var liksom en del av vardagen och pappa levde ju på som vanligt. Tanken att någon man älskar ska dö finns liksom inte.


EN KNÖL TILL

I februari 2003 hittade pappa ännu en knöl fast i andra armhålan och denna kunde inte opereras bort pga att den satt på något blodkärl. Men han skulle börja med strålning och cellgifter istället. Han fick därför sluta med sprutorna som ändå inte verkade fungera. Fördelen var att pappa nu började må bra och han började äta och orka mer. Jag tyckte nästan att han blev friskare plötsligt och han var själv förvånad över hur dålig han blivit av sprutorna. Det märkte han ju nu när han slutat med dem.

Cellgifterna och strålningen plågade honom dock,ja mest strålningen för det blev ett stort brännsår i armhålan.

Men Pappa var fortfarande sig ganska lik,skämtsam och förvånandsvärt positiv ändå.


PAPPA FÖRSÖKTE BITA IHOP 


I början på maj 2003 var vi på high chaparral och det märktes ändå att pappa ansträngde sig för att låtsas orka mer än han orkade,han ville ju så gärna. Vi gick ändå runt på chaparral hela dagen och pappa fick vara cowboyklädd och trivdes gott. Det var medlemsfest på lördagkvällen så han och mamma begav sig dit på kalas. Pappa kom dock tillbaka efter ca 2 timmar vilket var väldigt olikt honom. Han orkade helt enkelt inte vara kvar och det var då jag kände att han faktiskt var sjuk. Riktigt sjuk!

Han kämpade dock på och 23 maj var han och mamma vittne på min farbrors bröllop,de bodde på hotell vid kusten och hade det jätte mysigt. Trots att pappa verkade kry och hade en jätte fin kväll där så ser jag på bilderna att han bet ihop mycket. Men med tanke på hur sjuk han egentligen var så var han riktigt kry.


ÄNNU MER NEGATIVA BESKED

På måndagen 26 Maj åkte pappa till NÄL för operation eftersom knölen nu hade krymt av cellgifter och strålningen så risken för att skada det där blodkärlet var mindre. Men detta blev inte av utan när de kom till NÄL fick han ett nytt besked. Cancern hade spridit sig till vänster lunga. Vi fick egentligen inget tydligt svar på vad detta innebar utan han skulle komma tillbaka igen sen efter kristiflygare helgen.


Pappa var en kämpe utan dess like och den 29 Maj på kristiflygare tog han och mamma husbilen och följde med mig och min dåvarande sambo till Ursands camping i Vänersborg och då märktes det dock att han var mycket sjuk.

Han låg mest och sov, mamma försökte få pappa att åka in till NÄL men han ville inte. Han ville så gärna vara kvar och ville vara med oss trots att han var jätte sjuk. jag minns att han skulle gå och hämta vatten och tog min son André med sig. Det var inte långt att gå men André pratade oavbrutet hela tiden och pappa var så trött att han inte ens orkade svara. Han fick sätta sig och vila efter halva vägen. Han skämdes över detta och jag tänkte: stackars lilla pappa,han vill ju så gärna!

Men med hjälp av en kompis till pappa så lyckades de tillslut övertala honom att åka in till NÄL.


HAN BLEV KVAR PÅ NÄL

Lungorna hade fyllts med vätska och han fick ligga med en maskin som dränerade ut blod ur lungorna och så fick han nytt blod in i kroppen. Det var detta som höll honom vid liv,som gjorde att han inte skulle drunkna av blodfyllda lungor.

NU fattade jag,nu började jag inse hur jäkla sjuk han var.

Trots att han låg på sjukhus och att han fick ha syrgas,morfin och knappt orkade ur sängen så kunde pappa fortfarande skämta och pratade som om ingenting hade hänt. Kompisar kom på besök och de pratade minnen som om han bara låg där för ett benbrott.

Jag minns att han fick en trisslott och sa ironiskt: -pengarna skiter jag i men jag vinner gärna de där 25 åren.

Ja pengar och ting är inte så mycket värda i det här läget inser man. 

Men pappa hade en önskan och det var att få träffa sin hund Bamse. En sjuksköterska sa att vi kunde smuggla in Bamse på rummet men fick inte säga något till någon. Problemet var att Bamse var hund för sitt namn,man smugglade inte in honom i jackan direkt.

Men då fixade de en rullstol med syrgastub så att pappa kunde komma ut och då kunna träffa Bamse utanför sjukhuset.

Jag vet inte vem som blev gladast i det ögonblick de möttes,pappa eller Bamse. Det var en syn jag aldrig glömmer,jag blev tårögd och minns att jag tänkte: det här ska jag minnas den dagen jag gnäller på att jag inte har råd att köpa massa skit. Jag ska vara glad för det jag har!


PAPPA FICK KOMMA HEM

Jag hade insett nu att pappa skulle inte bli frisk,han skulle dö och det var bara frågan om hur många dagar han hade kvar. Att han ens levde nu berodde enbart på den livsuppehållande behandlingen på sjukhuset.

Hur länge ville han leva med den?

Det var ett svårt beslut att fatta för både mamma och pappa men de båda ville att han skulle få komma hem och få dö hemma så den 17 Juni 2003 fick pappa komma hem. Den sista tiden hemma kändes det inte som min pappa,han varken åt eller borstade tänderna själv och kaffe drack han ur pipmugg. Han satt i rullstol och hade syrgas. Men jag minns att han fortfarande skojade friskt. Han hade en mugg med 2 handtag och med texten:

-för den bakfulle.  Han tyckte den passade honom perfekt nu,så slapp han dricka ur pipmugg. 

Pappa hade som mål att få fira midsommar hemma och dagen till ära kom det några kompisar från norr på besök.

Själv var jag iväg på annat och det var pappa själv som sa att jag skulle åka,jag ville inte först men pappa sa att han blev inte gladare av att jag avstod mina planer,de hade varit planerade sedan länge och hans sjukdom hade ju gått så fort nu i slutet. Så med dåligt samvete firade jag midsommar på annat håll.

När vi kom på besök på söndagen så berättade mamma hur trevligt det varit. De hade suttit på verandan och pappa hade ätit och varit med hela tiden. Det hade spelats durspel och pappa hade gärna velat spela munspel men orkade inte och bad om ursäkt för detta. Han bad om ursäkt!! Han levde ju försjutton på syrgas.

Ja t.o.m grannarna berättade för mig hur mysigt det sett ut så jag insåg att pappa hade haft en fantastisk midsommar och mitt dåliga samvete över att inte varit där försvann.

Men den Söndagen tyckte jag att pappa var sämre än vanligt,kanske berodde det på att han ansträngt sig så under midsommaren att han var extra trött. Men jag hade en känsla av att jag bör krama honom extra hårt denna gången. Det var kanske den sista kramen jag fick och ja min känsla var rätt.

På måndagen den 23 Juni ringde mamma och sa att nu var det över,nu har pappa somnat in.


Det var den värsta dagen i mitt liv och tiden därefter är en annan historia som jag kan ta en annan gång.

Men om ni är mitt i detta eller nyss varit med om samma sak så vill jag bara säga att det kommer vara fruktansvärt tungt ett bra tag. Jag ljuger om jag säger annat och jag ljuger om jag säger att sorgen försvinner för det gör den inte.

Däremot blir det lättare att hantera. Pappa dog för 8,5 år sedan och jag har bearbetat det hela tiden genom att skriva,prata,minnas och försöka skratta åt minnen. Men första gången jag klarade av att se en inspelad video med pappa var faktiskt i somras. Jag trodde inte jag skulle klara det så jag har inte vågat.

Men jag tittade,jag mindes och jag log. Det var fantastiskt att höra hans röst och jag ångrar att jag inte gjort det tidigare. Kanske var jag inte redo förrän i somras.


Har inte glömt dig pappa


 Även om tiden rusar på och dagarna går

finns du kvar i mitt hjärta, tiden läker inga sår.


Tårarna som föll när du lämnade oss har inte torkat ut

När jag tänker på dig kommer de tillbaka de tar aldrig slut.


Trots att det känns lättare nu än vad det gjorde förr

önskar jag ändå att det till himmelen fanns en dörr.


Tänk om jag kunde hälsa på dig om bara för en dag

Skulle du känna igen mig och veta att det var jag?


 Jag har inte glömt dig pappa vad du än tror

Jag kanske inte tänker lika ofta men saknaden är lika stor.


På något sätt försöker man gå vidare och glömma

Men jag brukar fortfarande om dig drömma.


Man tror att saker blir lättare om man förtränger

Men kanske blir det bara att man smärtan förlänger.


Plötsligt kommer sorgen bara på mig

Det är då det är så skönt att skriva till dig.


Jag vet att du aldrig kan läsa det här

Men det är skönt att få ut det jag inom mig bär.


Jag skriver ur mitt hjärta

Jag skriver bort min smärta.


Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt

Trodde inte att det skulle kännas så hårt.


Tiden rusar på och dagarna går

Men ingenting läker några sår.


Du finns fortfarande kvar hos mig!




Av Rose-Marie - 14 januari 2012 13:53

Jag fick en idé om att köra lite olika teman ibland på helgerna så det blir samma ämne både Lördag och Söndag,

på så sätt kan man skriva mer ingående fast i 2 inlägg.

Eftersom det värsta som hänt hittills i mitt liv är när min pappa blev sjuk och avled i cancer så tänkte jag börja med ämnet: Min pappa.

Tanken är inte att ni ska känna någon sorg och medlidande så här på helgen utan jag vill bara visa att trots all sorg man kan känna så kan man ändå till slut minnas tillbaka och t.o.m le lite även åt de värsta dagarna i ens liv. 

Det tar ett tag innan man kommer dit men det går faktiskt.

Idag kommer inte själva sjukdomstiden beskrivas utan jag kommer beskriva min pappa,hur han var och mina minnen av honom. Imorgon tar vi den jobbiga biten,det är trots allt Lördag.


Kom till mig med dina blommor när jag lever


Det var först efter Pappa dog som jag hörde hur omtyckt han var och det var väl även då jag själv förstod vad mycket han betydde för mig. Man tar varandra förgivet alltför ofta.

Pappa var lite känd här i samhället som cowboyen på järnhästen pga att när det var tillställningar och festligheter här så cyklade han oftast dit och cowboyhatten var ju självklart på när det var fest.

Pappa var en cowboy in i märgen och jag har märkt nu när jag själv är ute på olika countryfestivaler att han hade många vänner runt om i hela sverige.

-jaha ja så Sten-Åke var din pappa ja då har du detta i blodet säger de till mig och börjar dra upp massa minnen de har av pappa och speciellt då att han spelade munspel.

Han fick en gång tydligen stryk på hotellet i Högsäter för att någon inte uppskattade hans munspelande men oftast var det uppskattat.

Även då jag träffar folk här på orten får jag höra massa roliga saker de minns om pappa så han har iallafall inte obemärkt passerat förbi.


Pappa var liksom mig negativ mot nya saker och jag minns att micro skulle man inte ha för det var farligt att micra maten men liksom mig så ändrade han inställning efter ett tag och då var just den grejen sååå himla bra men det var först när alla andra köpt andra nyare saker.

Han var en sådan person som inte brydde sig så mycket om vad folk tyckte utan han var den han var och stod för det.

-Folk får väl ta mig som jag är sa han ofta och speciellt då det var finare kalas och man förväntades klä sig extra fint,sånt trams.

Men han var ändå väldigt fåfäng,han stod länge och kamma håret och jag förknippar honom av någon anledning med tandtråd för han kunde stå i en halvtimme med tänderna.


När jag flyttade till mitt barndomshem efter pappas bortgång så tittade jag bland hans pärmar och jag kan bara säga ett ord: ordningsinne!!

Herre gud han hade sparat varenda räkning i bokstavsordning och skrivit upp all el- och vattenförbrukning sedan de flyttade in i huset. Det har jag INTE ärvt av honom tyvärr. 


Pappa var rättvis men bestämd och jag hade bra mycket mer respekt för honom än för mamma men det behövdes nog för jag var ganska jävlig i tonåren   

Vad jag förstått var han inte guds bästa barn heller i sin ungdom,han har bla berättat att de hade en gammal brandbil som de åkte till Hunnebostrand och Kåtebol med.

Ja jag har hört ett och annat om hans raggartid minsann.


Det finns vissa saker som jag alltid ler åt när jag tänker på det och här nedan kommer några av dom:


Min bror Rino gick ofta i sömnen då han var liten och en gång var han påväg ut iklädd bara kalsonger och pappa hörde detta så han skulle gå upp och stoppa honom. Men brorsan var ganska snabb och började springa,hoppade lätt över damsugaren som låg mitt i hallen,pappa snubblade på den. Brorsan lyckades låsa upp ytterdörren och sprang ut (antagligen trodde han i sömnen att han var jagad) Pappa lyckades också ta sig ut men då var brorsan en bra bit ut på vägen och pappa efter (NAKEN) Jag undrar vad folk skulle sagt om de såg detta,hur en naken pappa jagar sin son mitt i natten. Men det slutade med att han iallafall fick stoppat brorsan och sen sov de gott resten av natten.


Pappa hade fest här hemma och när han blev lite varm i kläderna så började han skryta om sina kunskaper i Judo och hur bra han var på att göra judovolt. Detta gjorde att kompisarna ville se bevis och ja pappa var inte den som backade ur så han slängde sig mitt på golvet i vardagsrummet,dagen därpå gick han med nackkrage eftersom han lyckade få nackspärr av sín uppvisning.


Vi hade en bokhylla med låda nertill och ett barskåp upptill,barskåpsdörren öppnade man genom att luckan fälldes ner så den blev som ett bord. Pappa höll på att lägga i något i lådan och när han stängde den hade han fingarna emellan så han klämde dem och stod nerböjd över lådan och svor i samma ögonblick kom barskåpsluckan nerfarande och slog honom i huvudet. Pappa svor ännu mer kan jag meddela.


När jag var liten och gick hos dagmamman så kom pappa och skulle hämta mig och min bror men jag vägrade följa med honom för det var inte min pappa. Ingen förstod varför jag sa så tills de kom på att pappa hade på kvällen innan efter att jag somnat rakat bort både mustach och skägg,jag hade aldrig sett min pappa utan detta.


Ja jag tror att jag är ganska säker på att han absolut är min riktiga pappa,jag känner igen mig i honom av någon anledning  


Det finns mycket man kan säga om min pappa och det finns mycket andra har att säga,jag tar tacksamt emot era minnen (ni som läser detta och kände honom) så släng gärna in en kommenter om ni vill det.


Något pappa alltid sa var att när han dör då skulle minsann folk få komma på begravningen klädda som de ville och några blommor behövde han då rakt inte ha utan de kunde han gott få innan han dog.

Han gillade låten Liljor och här är texten på den,jag tycker den är passande och håller med pappa att man bör uppskatta varandra när man lever istället för när man dött.


Här på jorden idag när vi lever

finns det dom som ger oss hårda ord.

Men sedan när dörrskylten är nere,

så strör dom oftast liljor i vårt hår


Kom till mig med dina blommor när jag lever

och låt mig få njuta av dem då.

Vänta inte tills jag är död och borta

med att då som först strö liljor i mitt hår.


Här på jorden behövs våra blommor

ett vänligt ord när jag är svag och trött.

Vill du inte ge mig blommor när jag lever,

kom inte med dem sen när jag har dött

Av Rose-Marie - 13 januari 2012 16:31

Det brukar vara lite klassiskt att folk kör fredagsfräckisar på fredagar men jag tänkte köra en egen grej som jag kommer kalla fräcka fredag där jag kommer avslöja händelser i mitt liv som varit mer eller mindre pinsamma eller andra roliga saker om mig själv. Ja det kommer bli den nakna sanningen om mig själv alltså.

Vissa saker är från väldigt lång tid tillbaka och är alltså preskriberat, bara så ni vet   

I dagens fräcka fredag kommer jag avslöja några saker jag testat på och som jag totalt misslyckades med och därav kommer jag inte testa på detta igen. (tur är nog det) Det kan varit dessa misstag som är orsaken till att jag blev den jag blev.


  • Varför jag inte blev inbrottstjuv:

När jag var liten så stal jag faktiskt en femkrona ur min mammas plånbok och för hela den köpte jag krokodil tårar (hårda salta små godis droppar),de kostade 10 öre styck så man fick hemskt många och för att inte mamma skulle märka att jag hade köpt dessa,tryckte jag i mig allihop på en gång så jag nästan satte i halsen. Onödigt kan man ju tycka eftersom jag fick ont i magen och ännu mer ont i magen fick jag när jag kom hem och mamma hade märkt att femkronan saknades i hennes plånbok. Jag nekade såklart men mamma var smart och hotade med att ta hem polisen för fingeravtryck. Jag var dock snabb nog att svara kaxigt: -Ja men gör det då,jag hade faktiskt handskar på mig!!! (grejen är att jag faktiskt hade handskar på mig)

Man kan säga att jag avslöjade mig själv och jag antar att jag inte vore någon bra inbrottstjuv.


  • Varför jag inte blev alkoholist:
När jag gick i högstadiet tänkte jag och en kompis gå på fest men vi hade inget att dricka och ville ju inte vara nyktra på festen så vi tänkte att vi kan ju spela fulla,ingen lär märka något. Men nja vi skulle ju inte lukta sprit och det var ju inget kul att behöva spela så då kom vi på en kanon idé: -Vi köper sådana där choklad punchflaskor och äter så luktar vi sprit iallafall. Äter vi många kanske vi t.o.m blir lite fulla!!!
Så ja vi satt bakom biblioteket (där det låg förr för er som minns det,där apoteket ligger idag) och tryckte i oss massa choklad punchflaskor. Det var ju där alkoholisterna brukade sitta och dricka folköl ihop.
Jag kan meddela att vi varken luktade eller blev fulla,ja fulla i magen blev vi såklart!

  • Varför jag inte blev knarkare:
Detta var också på högstadiet och vi var några stycken som trodde att vi var hemskt coola och balla.
Hade t.o.m gett varandra smeknamn och jag fick namnet fighter.
 
Ja lärarna hade hemskt mycket koll på oss och detta visste vi mycket väl så vi gillade att späda på deras oro lite.
Ett tag hade jag alltid en burk med vita små tabletter med smiley gubbar på   (så såg de ut) och jag gick och sög på dessa ganska ofta. Tillslut blev jag inkallad till rektorn som undrade om det var någon sorts knark?!
Han blev dock väldigt snopen då det visade sig vara flourtabletter och inget annat. 

  • Varför jag inte blev rörmokare
Detta är faktiskt inte så väldigt många år sedan utan hände då jag bodde här i huset ensam.
Jag var smart nog att hälla ut massor av stearin i diskhon och precis när jag gjort det kom jag på hur otroligt dumt det var eftersom allt stelnade under silen.
Så ja det var bara att skruva bort silen och börja skrapa och för säkerhetsskull drog jag på massor av varmt vatten i fullt ös ner i diskhon. Jag kan säga att det blev väldigt blött inne i skåpet under diskhon eftersom skruven som håller fast silen tydligen även håller ihop avloppsröret.  

  • Varför jag inte blev jägare
Jag är helt enkelt för mycket djurvän för att kunna skjuta ett djur och det förstod jag då jag första gången skulle köra ensam i mörker (mitt körkort var ganska nytt)
Jag lyckades självklart köra på en hare och djurvän som jag är blev jag bekymrad om hur det gick för den stackars haren. Jag stannade och försökte se den men såg den inte. Så jag tänkte att jag får gå ur bilen och leta lite längre in mot skogen,för att inte stå mitt i vägen så skulle jag backa in på en liten väg som fanns precis där jag stod.
Sagt och gjort,jag missade hela vägen och backade rakt ner i diket.
Haren fick jag dock aldrig se igen så han satt väl någonstans och skrattade åt mig den jäkeln.

  • Varför jag inte blev brandman
Detta var heller inte så länge sedan utan det hände faktiskt förra året när vi hade bröllopsfest för min syster och hennes man.
Det var jätte fin bordsdekoration i papper på bordet och en heldel värmeljus såklart.
När festen började gå lite vildare till började plötsligt duken att brinna och ja även bordsdekorationen.
Alla stod som handfallna så jag tänkte att jag får ju göra något. Just då tyckte jag att det var en ganska bra tanke att hälla hela min grogg över branden... men det var inte så smart faktiskt.
Min systers man var dock snabb med att försöka släcka en nu lite större eld med att slänga servetter på den.
Jag kan meddela att elden slocknade konstigt nog tillslut och festen fortsatte men jag ska nog gå en brandutbildning till nästa stora fest.

  • Varför jag aldrig mer sätter min fot i Gröna Lunds spökhus:
När jag var ca 16 år så gick jag för första och sista gången in i Gröna Lunds spökhus,där hade de som de har på Liseberg, utklädda spöken men man fick gå runt fritt i spökhuset och även spökena vandrade runt som de ville.
Jag hoppade vid detta tillfället på kryckor vilket verkade gjort att spökena hemskt gärna ville "jaga" just mig.
Ända fram tills det att jag blev totalt hysterisk,satte mig ner i ett hörn och skrek åt ett spöke att jag minsann skulle slå ihjäl honom med kryckan om han så krökte ett hårstrå på mig.
Sen kunde jag hoppa lugnt och stilla ut därifrån men återvänder ALDRIG!!!

  • Varför jag aldrig mer skämtar med en reporter
När jag hade vunnit SM i judo så var vi 3 st i min klass på skolan som hade vunnit SM i olika idrotter.
Detta blev tydligen väldigt stort och plötsligt började det ringa massa reportrar från alla olika tidningar och ville intervjua oss. Det var alla stora tidningar som DN,expressen och aftonbladet m.m 
När vi satt med DN så frågade de vad nästa satsning var och jag sa skämtsamt (tyckte jag) att jag skulle vara med på OS i Atlanta 1996 (detta var då 1993) 
I tidningen stod det sen att Rose-Marie Tell ska vara med på OS i Atlanta 1996 som om det var bestämt så.
Jaja tänkte jag, det är säkert ingen som lägger märke till det.
Nästa tävling jag deltog i fick jag dock veta att de flesta inom judon minsann hade sett detta och speciellt den då OS-aktuella Pernilla Andersson som kom fram och frågade mig om jag verkligen var aktuell för OS?! 
Jag lovade mig själv från och med detta att aldrig aldrig mer skämta med en reporter!!!!

Med detta önskar jag er en trevlig helg och jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska blogga på helgerna eller inte men vi får se hur det blir.
Vad jag vet är iallafall att nästa fredag kommer det nya bekännelser och sanningar i fräcka fredag fast kanske inte på ett likadant sätt som nu. Den som lever får se!!!
 
Jag vill avsluta med ett råd nu i vintertid:
SLICKA ALDRIG PÅ EN LYKTSTOLPE NÄR DET ÄR MINUS UTE!!
Jag har testat det och gör inte om det,allt skinn från tungan satt kvar på stolpen när jag med ett ryck fläkte loss tungan    


Av Rose-Marie - 12 januari 2012 17:06

Även om de flesta av er som läser min blogg troligtvis redan känner mig så tänkte jag köra de här första inläggen som liten presentation om vem jag är och mina intressen så de som inte känner mig får en liten bakgrund av mig.

Nu har vi kommit till min son André som snart är 13 år,herre vad tiden går,jag är ju fortfarande 25 år  


André är anledningen till att jag började som aktiv i föreningen Attention,han har en utvecklingsförsening och jag vill hjälpa andra i samma situation. Ett osynligt funktionshinder finns oftast inte för allmänheten. Det som inte syns finns inte eller hur?!

När André var bebis var han ett mönsterbarn som man kallar det,alla tyckte att han var så lugn och gjorde inga större väsen av sig. Jag tyckte också detta var jätte skönt,han var som tjuren ferdinand som trivs bäst ensam under sin korkek. Så länge André fick vara i fred och leka med sitt babygym så trivdes han gott.

Men så började öroninflammationerna,han hade 9 före han ens fyllde 1 år och dessutom fick han lunginflammation samtidigt. Jag tyckte dock att det var märkligt att en så liten kan ha så många lunginflammationer utan att läkarna ens kollar upp det ordentligt så jag kontaktade tillslut en privat barnläkare som konstaterade att det var förkylninsastma och inte lunginflammationer. Så med mediciner höll vi iallafall detta i schack och när han hade fyllt 1 år satte de in rör i öronen så öroninflammationerna blev också mer sällsynta.


Men jag tyckte ändå inte att han var riktigt som mina kompisars barn i samma ålder,han pratade nästan inte och verkade inte intresserad av att prata. Naturligt i detta läge misstänkte jag att han inte hörde så bra och kontaktade då BVC som förmodligen tyckte att jag var en av många löjligt orolig förälder men de gjorde hörseltest på sjukhuset och det visade sig att han hade en fullgod hörsel. Språket kommer ska du se sa dom och klappade mig på axeln.

När André var 3 år så sa han fortfarande inte mycket och det han sa begrep ingen,jag hade fortfarande inte hört honom säga mamma. Nu började t.o.m dagmamman ifrågasätta om det inte var dags för någon utredning men BVC hävdade fortfarande att alla barn är olika. Jag undrar just varför de har språkkontroller på BVC????


Detta skapade så hemskt mycket frustration hos både André och oss föräldrar,han började få raseriutbrott när vi inte förstod vad han menade trots att han hade ett fantastiskt bra kroppspråk. Allt kändes som kaos och jag började tro att det var jag som inte gett honom nog med tid,han var ju inte så intresserad av böcker när han var mindre så jag läste inte så ofta,jag kanske hade pratat för lite med honom,ja tankarna var många.

Tillslut fick jag kontakt med en tjej som hade en dotter med samma sena språkutveckling. Dett kunde vara en språkstörning men hur mycket jag än tjatade hos BVC var det ingen som lyssnade.

När André var 4 år så kontaktade jag barnhabiliteringen och jag fick äntligen träffa en logoped som efter första besöket sa: Denna hjälpen skulle ju ni haft för länge sedan så ni kunde fått "tecken som stöd" utbildning! 

Jag ville så gärna spela in det hon sa och sen bege mig raka vägen till BVC och spela upp det,jag blev så ledsen och arg för att ingen lyssnat på mig. Men nu äntligen skulle vi få hjälp.

När André var ca 4,5 år hörde jag honom säga mamma första gången; LYCKA!!!


André var ändå så otroligt duktig på att försöka hitta andra ord när han inte visste vad saker hette så folk skulle förstå honom ändå som tex när min mamma var med honom vid havet och André ropade: -TITTA HAJBÅTAR!! Mamma begrep inte vad han pratade om förrän hon tittade ut på havet som var fullt med SEGELbåtar. (hajfenor)


Men ibland fick han vara extra tydlig som när han på en Måndag tjatade om diss och eftersom han oftast sa slutet på alla ord så förstod jag han menade godis. Jag sa bestämt att nej det är Måndag och du får vänta tills Lördag!!

Han blev mer och mer hysterisk när jag sa att det minsann var 5 dagar kvar till Lördag och han tjatade så jag tillslut sa åt honom att gå in på rummet. Då tog han mig i handen och drog in mig på toaletten och pekade och sa bestämt DISS!!!! Jaha han behövde visst KISSA!!! Jag förstod varför han blivit så hysterisk,tänk er själva att behöva hålla er i 5 dagar!


Ja så man har både roliga och tråkiga saker av alla dessa missförstånd som uppkom men vi lärde oss tillslut att förstå varandra och André blev bättre på att uttrycka sig sakta men säkert.

Dock låg han långt efter de jämnåriga både språkmässigt och mognadsmässigt så efter att han väntat 1 år längre på att börja förskolan så trodde man att han skulle komma ikapp lite.

När det sen blev dags för ettan så var hans inlärningssvårigheter såpass stora att jag blev rådd om prova särskola.

Det var ett svårt beslut att fatta men tillslut gick jag med på att testa 1 år.

Undertiden gjordes nu en grundlig utredning och det visade sig att André hade en lindrig utvecklingsförsening.

Han utvecklas men det går lite långsammare.

Idag går han sitt femte år i särskolan och han har lärt sig läsa,vilket jag var orolig för att han inte skulle.

Skriva kan han också hyfsat men slipper gärna. Särskolan har passat honom som handen i handsken och han vill inte ens därifrån. De har rutiner,scheman,lugn och tiden att få lära sig precis som han behöver.


Rutiner är också en sådan där sak som vi varit tvugna att följa till punkt och pricka här hemma.

Man vågar inte lova någonting utan att veta att det är 100% säkert och jag behöver planera in dagarna så att André ska känna sig trygg.

Ja jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det är att vara förälder och kämpa för sitt barn men jag avslutar med en dikt jag skrev till André när han var yngre. Den säger nog en del om detta med rutiner och planering.

Och jag lär säkert återkomma till detta ämnet senare i min blogg.


Planering,rutin och struktur
 

Livet med dig lilla vän innebär mycket planering och rutin.

Blir något fel rasar vardagen likt en ruin.
På alla frågor krävs ett korrekt svar.
-ska vi åka bort imorgon och var?
-Vilken bil ska vi ta,den röda eller blå?
-ska vi cykla eller gå?
-hur länge ska vi stanna,hur många nätter ska vi sova?
Jag måste tänka på svaren,vågar inget lova.
Livet med dig lilla vän kräver mycket struktur.
Går något snett är det som att riva en mur.
Men när allt är ordning och reda då går allt så bra.
Ett liv utan dig skulle jag aldrig vilja ha!









Av Rose-Marie - 11 januari 2012 21:25


Jag funderade ett tag innan jag bestämde mig för vad min blogg skulle heta. Jag kunde ju valt något som: livet enligt Rosa men det känns som det skulle vara lite fantasilöst av någon anledning. Rosetta kanske inte känns så genomtänkt det heller men jag har faktiskt en tanke bakom det.

Då kommer vi in på ytterligare ett av mina intressen: Country och western. 

Jag har fått det i arv av min avlidne far och jag minns inte en enda sommar som jag inte var på high chaparral som barn.

Idag är jag och min sambo Roger med i Peacemakers westernshow,ett gäng goa människor som åker runt på olika western sammanhang och lever westernliv.    Ja vi klär oss och lever enligt 1800-talets vilda västern. 

Under en helg bor vi i gamla tält i vårat läger,lagar mat på elden och spelar upp westernshow.

Om detta härliga gänget kan man läsa mer om på www.peacemakers.se 

Här kommer då namnet Rosetta in,det är mitt "artistnamn". Jag spelar glädjeflicka och det var där jag tänkte tanken med bloggnamnet. För de flesta är i och för sig en glädjeflicka någon som tar andras män och kanske sprider sjukdomar och dessutom får betalt för det  men min tanke var att min blogg kanske kan sprida glädje.


 


Jag kan redan nu säga att om man är finkänslig bör man försöka bortse från detta när man läser min blogg, jag ploppar ur mig det första som kommer upp helt enkelt och det gör jag även i vardagen,that´s me helt enkelt.

Men det är skämtsamt och man bör inte ta det så allvarligt. Jag är halvnorsk blondin och det brukar jag ha som ursäkt för det mesta. Folk säger ju att norrmän är dumma och även att blondiner inte tänker så jag har tydligen 2 hjärnceller, en norsk och en svensk och de samarbetar inte alltid eller ganska sällan,fast det händer. 


För att återgå till westernliv så har jag även här hemma byggt en saloon,helt själv faktiskt. Jag har t.o.m använt mina 2 hjärnceller och min fantasi så jag gjorde om ett gammalt linneskåp till bardisk och lite annat smått och gott som jag lyckades komma på helt själv. Jag blev riktigt nöjd med resultatet och där praktiserar jag då ytterligare ett av mina intressen Party Party. 

(Jag är inte bara en halvnorsk blond glädjeflicka utan jag är lite Martin Timell och MacGyver också.)

I min saloon är det endast tillåtet att spela vinylskivor och jag har en salig blandning med country,hårdrock och rock n roll. Ja faktiskt även Anita och Televinkens trafikskola på singlar,den minns nog alla av er som tillhör kategorin äldre. Det innebär att om du minns detta är du automatiskt äldre.

Det ultimata är ju självklart om någon spelar lite på gitarren eller munspelet som finns i saloon,för det mesta brukar Roger sitta där och spela gitarr. Jag blåser lite i munspelet när alla inkl katten är ute. Det har jag också ärvt av min far. Han försökte lära mig spela blinka lilla stjärna men jag fick aldrig till det. När han avled på tok för tidigt i cancer så tog jag hans munspel och plötsligt fattade jag hur det funkade. Ännu en gång samarbetade mina 2 hjärnceller. Synd bara att han aldrig fick höra mig spela. Jag inbillar mig dock att han sitter någonstans och hör mig.

Och att han ser saloon som är lite byggd för att hedra honom. Jag bor dessutom i banrdomshemmet  så där jag byggt saloon hade han också en bar en gång i tiden.


Jag tycker att det är passande att avsluta detta med en dikt jag skrivit till min pappa:


Vilken av stjärnorna är du?


När mörkret faller och stjärnorna tindrar
Lyfter jag blicken mot himlen och undrar
Vart ska jag mig vända för att få se dig
Hur högt ska jag ropa så att du hör mig


Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig


Jag känner mig ensam jag känner mig borta
De stunder vi hade de blev för korta
Hur högt ska jag klättra hur långt ska jag vandra
Så att vi sist får möta varandra


Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig




Av Rose-Marie - 10 januari 2012 22:25

Förmodligen har jag för mycket fritid över för nu satte jag mig och började på en blogg vilket förvånade mig själv,vad har jag att komma med?

Ni får väl se vad som erbjuds,själv har jag ingen plan utan det kommer helt enkelt vara taget ur vardagen och intryck jag får under dagarna. Ibland roligt och ibland allvar för det är så vardagen ser ut för oss flesta antar jag.


Så här i starten av 2012 har jag överraskat mig själv en heldel som tex igår när jag plötsligt återvände till min Judoklubb som jag varit delaktig i sedan jag var 6-7 år tills jag hoppade av karriären 1996. Därefter har jag varit aktiv av och till,jag brukar se det som ett beroende för jag faller väldigt lätt tillbaka när jag haft uppehåll. 

Så nu när jag varit "judofri" i 2,5 år föll jag tillbaka igen. Så vi får se hur länge det blir denna gången.

Just nu sitter jag med träningsvärk men jag tänker släpa mig dit imorgon igen.

Mitt största problem är att när jag gör något så är det allt eller inget, något mellanting finns liksom inte. 


Men jag har ändå en plan för 2012,det ska bli mitt år.

Jag ska prioritera saker som jag själv vill,ta bort saker som gör mig stressad och lära mig säga nej.

Det låter kanske egoistiskt men vissa saker behöver man helt enkelt göra för sin egen skull.

Så jag frigör lite fritid för mig själv detta året.

Jag har tex länge varit aktiv i en förening som heter Attention som är ett stöd för barn,vuxna och anhöriga med NPF diagnoser (ADHD,Asperger,tourettes,dyslexi m.m) nu avgår jag från styrelsen. Jag gör inte detta för att jag inte är intresserad längre utan för att när man börjar tycka saker blir motigt och man blir stressad av det så gör man inget bra jobb.

Ett sådant uppdrag ska bygga på engagemang för att man tycker det är roligt och inte ett tvång. 

Nu kan jag istället hjälpa till när jag behövs för att jag själv vill och inte för att jag måste.

Jag tror att jag gör ett bättre jobb då. 


Det var så jag kände med Judon i slutet när det började gå för bra för mig. Jag ställde för höga krav på mig själv. Jag började Judogymnasiet och kom med i Junior Landslaget och plötsligt var judon ett tvång. Att träna och tävla var inte längre något jag ville för bara min egen skull utan jag kände mig tvungen.

Nu kan jag träna för att jag tycker det är kul och ingen förväntar sig att jag ska vara bland de bästa.


Jag ser dock inte negativt på mina insatser i Judon eller i Attention eller något annat jag engagerat mig i, snarare tvärtom,det har gjort mig till den jag är och jag har lärt mig massor av det jag gjort. 

Men jag måste lära mig att inte ställa så höga krav på mig själv,jag vill så mycket och ibland blir det för mycket på en och samma gång.


Ja jag satsar på ett kravlöst år helt enkelt! 


Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14
15
16 17
18
19 20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30 31
<<<
Januari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se