Är nu inne på Ruvardag 6 som man kallar det när man satt in ett befruktat ägg. Sist gång gick jag på hormoner och då kände jag massor av graviditetssymtom. Jag är medveten om att hormonernas biverkningar var liknande graviditetssymtom men då kändes det iallfall mer verkligt.
Just nu känner jag ingenting och det kanske är bra för i en normal graviditet så tar det ju några veckor innan man känner något. Ja för de flesta iallafall. Visst kan man känna som mensen är på väg men det har jag gjort sedan de satte in ägget. Den känslan vill jag inte ens känna för den skrämmer mig så fruktansvärt mycket.
Jag är livrädd för att det ska blöda nu och jag är livrädd för mensvärk.

Fördelen med att jag inte känner så mycket är att jag har lättare att koppla bort tankarna och den eviga väntan på testdag. 15 februari ska jag ringa Sahlgrenska med testresultatet. Jag kommer nog testa redan den 14:e för då är det ju alla hjärtans dag. Inget skulle glädja så mycket som ett plus då..... Inget skulle heller göra mer ont än ett minus då.
Sist gång blev det ju plus men den lyckan varade inte länge så jag vet inte om jag kommer kunna glädjas fullt ut. Allt kan hända och oron kommer nog vara kvar tills vi gör tidigt ultraljud och säkert ända tills man har en bebis i sin famn. Hur ska man kunna koppla av? Hur ska man våga tro när man vet hur snabbt allt kan förändras?

Så tänkte jag inte när jag väntade André, inte en enda gång. Men det sätter sina spår när man måste kämpa för att ens bli gravid. Att vänta, hoppas och önska ger sina små blåmärken i själen och man tappar modet att våga tro för mycket. Tänk om man tar ut segern i förskott och snubblar på mållinjen. Eller tänk om jag aldrig får chansen att ge mig in i loppet.
Att "vara glad i onödan" är inte alltid så lätt att leva upp till.
Just nu känner jag ingenting varken i kropp eller själ. Jo rädsla men den försöker jag förtränga.

 

Maria F

6 februari 2013 22:22

<3 <3

 

Stamp-E

7 februari 2013 09:57

håller alla tummarn, tår o allt som går för att det ska gå vägen!

http://stamp-e.bloggplatsen.se

Rose-Marie

7 februari 2013 10:05

Tack :)

 

Karin

7 februari 2013 16:12

Hej,
Jag vill bara önska dig lycka till! Jag delar din dröm om ett litet liv. Kika gärna in på min blogg och följ vår resa mot ett barn:

villbli3.bloggplatsen.se

//Karin

Rose-Marie

7 februari 2013 16:42

Hej Karin, ja det ska jag göra.
Kikar in ikväll när jag har lite mer lugn och ro än nu :)

 

Eva i Metbäcken

7 februari 2013 19:21

Håller tummen, och stortån, hårt!
Vi får snart börja om vi med verkar det som.

http://metbacken.se

Rose-Marie

7 februari 2013 21:46

Ja Eva jag läste det, hoppas verkligen det löser sig allting

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...