Kära pappa!
Nu är det den där tiden på året igen då man tänker som mest tillbaka på tiden då du lämnade oss. Den där midsommaren 2003 då cancern besegrade dig.
Förbannade cancer!
Jag minns det som igår och jag minns tomheten, smärtan och saknaden......
Hur man varje dag var tvungen att tala om för sig själv att du var borta, att vi aldrig mer skulle ses och att jag aldrig skulle få höra din röst igen.
Det är inte bara tiden runt midsommar som jag slåss med dessa minnen utan även som igår, 1 Juli då det är din födelsedag och därefter kommer begravningsdagen.
Ja alla dagar på året saknas du men denna tiden är helt klart värst.
Varje år likadant, tiden läker inga sår, de rivs ständigt upp om och om igen.
Jag vet inte ens om jag vill att de ska läka.

Varje år vid denna tiden får jag också klart för mig hur älskad du var av andra, hur många minnen du gett till din omgivning.
Det är fint, jag tycker om att höra folk berätta sina minnen av dig.
Det bevisar att du inte passerat obemärkt förbi.
Jag ser dig även i mina barn, Tristan och André. André fick du iallafall träffa även om han inte minns dig så mycket.
Jag önskar att du fått träffa Tristan och dina barnbarn på Pernillas och Rinos sida.
Jag önskar att vi kunde fira dig när du fyllde 61 år igår. Jag önskar att du kunde varit med när vi var på high chaparral förra helgen. Att du kunde se Tristan och André som går i dina fotspår.
Till och med på chaparral fick jag höra om folk som mindes dig.
-Sten-Åke Tell, ja han minns vi.....

Jag kan inte påstå att jag springer ner din grav men jag minns dig på så många andra ställen, där vi brukade vara och där jag vet att du trivdes som bäst.
Jag tror att din närvaro är som starkast då.
Jag tror att det är så du vill att vi ska minnas dig.
Ja du kära pappa det har hänt massor sedan du lämnade jordelivet men jag tror nog att du vet det också.
Du finns nog där någonstans som en vakande ängel över oss.
Du skulle aldrig lämna oss helt!

Jag önskar bara att jag på någotvis kunde få det bekräftat även om den tanken samtidigt skrämmer mig.
Det är väl så vi fungerar, vi vill tro men är på samma gång rädda för det som vi inte vet något om. Rädda för det som är onaturligt och oförklarligt.
Hur det än är pappa så kommer minnena av dig föralltid att finnas kvar, du kommer alltid leva vidare med dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...