Inlägg publicerade under kategorin Kära pappa (dog av hudcancer 2003)

Av Rose-Marie - 24 mars 2013 14:09

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.


ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU



  • Barn med särskilda behov (bla min son)

    Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.


  • Djur och natur

    Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt


  • Idrott, hälsa och välbefinnande

    Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra


  • Kära pappa (dog av hudcancer 2003
    Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
    48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

  • Kärlek och vänskap
    Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
    Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

  • Skrivarglädje - dikter och texter
    Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.

  • Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
    Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
    Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

  • Westernlivet - En livsstil
    Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
    Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.


Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.


Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

 

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(
Rose-Marie)


ANNONS
Av Rose-Marie - 27 oktober 2012 14:51

Idag är det en strålande vacker höstdag och jag har skrivit tidigare om hur mycket jag tycker om hösten.

Jag vet inte om jag alltid har gjort det eller om jag började göra det mer efter att pappa dog. Kanske är det minnen från stunder med honom som gör att hösten betyder extra mycket för mig. Blev färgerna på träden vackrare? Blev luften på någotvis renare på grund av att mina minnen av pappa förstärker allting? Gör minnena att saker och ting känns mer värdefullt än tidigare?

När jag är ute på hösten och solen skiner, luften är så där frisk och lätt att andas så upplever jag ett lyckorus blandat med sorg, båda dessa känslor på en och samma gång men jag känner mig ändå glad och full av liv.

Jag minns hur solen värmde oss när vi satt vid husvagnarna och tittade på trädens alla färger. Förvisso hade man fullt med kläder på sig men det var ändå en så skön känsla. Jag minns hur frosten hade färgat gräset vitt på morgonen när man vaknade och klev ur värmen från husvagnen. Jag minns hur man samtidigt kände ett vemod över att sommaren var över och det var dags att ställa husvagnen för vintern. Trots den känslan så var det ändå den bästa tiden.

Visst skulle man vänta länge för att få komma ut igen men det var liksom det som var lite tjusning också.

Höstmarknaden i Ed brukade vara den sista helgen med husvagnen. Jag och min familj brukade alltid tillbringa den helgen med mamma, pappa och deras vänner Berit och Peder. Ibland anslöt sig fler husbilar och husvagnar till våran "höstavslutning". På något vis blev detta det minne som jag förknippar med vackra höstdagar, det är den helgens känslor som kommer tillbaka till mig när jag känner lukten av höst, när jag värms av höstens solstrålar och när jag ser trädens alla färger. Det är detta som är höststämning för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppskatta hösten efter pappas död, jag trodde aldrig att jag skulle känna mig glad på en vacker höstdag. Men trots att pappa inte finns med mig i livet så känner jag hans närvaro så fort jag är ute i naturen och speciellt på hösten.

Träden färgas fortfarande och hösten kommer fortfarande åter, löven slutar inte falla och luften är fortfarande lika frisk. Mina höstkänslor kommer åter år efter år. Ingenting av detta har försvunnit eller ändrats, han tog inte med sig detta när han lämnade oss. Det känns snarare tvärtom, han lämnade det lite extra vackert istället, som om hösten ska vara vackra minnen och glada tankar. Det är så jag ska minnas honom. Jag ska minnas honom som en vacker, ljus och frisk höstdag. Man tar farväl av sommaren och möts av en kall vinter men snart återkommer de ljusa tiderna, snart återkommer solen och värmen. Det är precis som sorgen, den försvinner aldrig utan den kommer ständigt åter, drar in mig i det mörka, kalla och trista men tar mig även till det ljusa, varma och glada. För mina minnen av pappa gör mig ledsen samtidigt som de kan göra mig glad. Sjukdomstiden och döden är mörka, kalla och trista minnen men hans tid i livet är ljusa, varma och glada minnen. Även om minnen kan göra ont så är jag glad och tacksam för att jag minns, ja jag är även glad att jag minns det sorgliga för jag sätter värde på varje sekund med pappa till och med de sista timmarna. För om jag slutar minnas så vore det som att glömma pappa.


 


ANNONS
Av Rose-Marie - 23 augusti 2012 23:09

Igår plockade jag fram gamla familjevideos som låg långt instoppade i en låda.
Ja jag har stoppat undan de mest verklighetstrogna minnen jag har från förr långt in i en låda, bakom massa annat som egentligen är mindre viktiga.

Filmer som verkligen tar mig tillbaka till det jag skriver om här. Foton och minnen i huvudet är inte att underskatta men filmer med rörliga bilder och verkliga röster är ju ändå det mest värdefulla av allt.
Jag satte mig och tittade på en av dem, det var resan i Norge som jag, mamma, pappa och min syster och bror gjorde sommaren 1990. Även om det var pappa som filmade mest så fanns det små korta ögonblick där mamma tagit över kameran. Där fanns pappa livs levande framför mina ögon och hans röst som jag fortfarande kan höra ibland i huvudet. Han såg frisk ut och full av liv. Det var långt före han blev sjuk och ingen av oss kunde då ana vad som skulle ske sedan, 13 år senare.
Ingen av oss hade ens tanken på att denna film skulle bli så värdefull en dag, ja iallafall inte så snart efteråt.
Jag log hela filmen igenom trots att det inte alls hände något större i den.


Senare tittade jag på en film från sommaren 2003. Det var strax efter att pappa dog.

André var 4 år och vi var ute med våran husvagn.
När jag såg och hörde André på filmen så mindes jag så väl den tiden, det var då vi kämpade som mest för att få hjälp med hans språkstörning.
När jag såg och hörde André på filmen så undrade jag: hur i helsike kunde BVC ifrågasätta min oro?!
Han sa ju knappt någonting, jag vet att man inte ska jämföra barn men när han pratade på filmen tänkte jag på min systers barn. Oliver är 4 år och där ramlar det ur långa meningar och han frågar, berättar och är knappt tyst någonting. Elina är 1,5 år och även hon pratar mycket ja nästan mer än vad André gjorde på filmen.
Andre hade dock ett väldigt tydligt kroppspåk och han använde sig av det för att få oss andra att förstå.
Jag har nästan glömt bort det men filmen fick mig att minnas.


Dessa filmer som verkligen plockar fram verkligheten av det jag så ofta skriver om har jag gömt undan långt in i en låda. Att se dem gjorde allt så verkligt men gjorde allt som hänt så overkligt. När jag såg dessa glömde jag för ett par timmar bort verkligheten som den ser ut idag. Då menar jag att pappa inte finns och allt sådant.
Dessa filmer kommer verkligen inte hamna i lådan igen, de kommer stå i hyllan, lättåtkomligt för att tas fram när jag vill fly från verkligheten en stund, när jag för ett ögonblick vill förflytta mig tillbaka till det förflutna. De filmerna gör allt så verkligt men ändå så overkligt.



 


 
 


Av Rose-Marie - 20 juni 2012 23:31

Kära pappa!

Nu börjar snart midsommarhelgen och midsommar 2003 blev din sista midsommar, den 23 Juni  för 9 år sedan förlorade du kampen över hudcancern.

Sedan dess har midsommarna alltid blivit en påminnelse av denna jobbiga tid som vi gick igenom då.

De har heller aldrig blivit som de var förr, då när jag, André och Andrés pappa alltid visste vad vi skulle göra på midsommar. Vi firade många midsommrar med dig, mamma och några andra vänner, vi tog husvagnar och husbilar och firade oftast på campingen i ED. Det var god mat, munspel, gitarr och sång, det var midsommar.

Det var så midsommar var för mig och det var så jag trodde det skulle vara i många år till för du och mamma var ju inte så gamla, 48 år är ju ingen ålder.

Men så blev det inte och jag har inte riktigt kommit fram till hur min midsommar ska vara efter detta.

Det är olika varje år och det finns ingen riktig tradition längre.


Att sorgen blir lättare med åren är i och för sig sant men att tiden läker alla sår kan jag inte hålla med om och jag har aldrig förstått det uttrycket sedan du lämnade oss.

För ett tag sedan träffade jag en av dina bröder i affären och det var första gången på länge som jag faktiskt tyckte det kändes riktigt jobbigt att påminnas om dig, jag brukar numera kunna prata och skratta åt minnen jag har av dig men du och dina bröder är så lika att jag ser dig i dem. Utseende, rösten, sättet att vara på och olika uttryck är ni så fruktansvärt lika att det nästan gör ont.

Jag vet inte om han märkte det men jag kunde inte riktigt släppa blicken ifrån honom när vi pratade och jag stod bara och tänkte, sådär brukade pappa också säga.

Jag kände att tårarna var på väg men jag lyckades hålla dem inne ändå och efter att vi pratat en stund kändes det lite lättare.


Det har hänt mycket sedan du lämnade oss, brorsan har fått fler barn och syrran "lillungen" som du kallade henne har fått 3 st. Jag har separerat och har nu en ny sambo och vi planerar också barn. André är 13 år och jag vet inte hur mycket han minns av dig men vi pratar ofta om dig och tittar på kort och han minns vissa saker.

Begravningen minns han så jag är glad att han fick vara med på den och han kommer vara tacksam för det när han blir vuxen sen.

Syrrans pojk Oliver är snart 4 år och han har pratat en del om dig med Pernilla.

Vi har ju våran morfar kvar i livet och lille Oliver sa en gång till Pernilla:

" mamma, eftersom du inte har någon pappa och jag inte har någon morfar så kan du ju låna min pappa så kan jag låna din morfar" klokt sagt av en som inte fyllt 4 år ännu.

Barn är så naturliga och för dem är saker ganska enkla och jag önskar att man kunde tänka lite som dem ibland.


Trots att det nu gått 9 år och livet går vidare så känns det ändå så overkligt och orättvist, trots att man med tiden vänjer sig så kommer det alltid stunder då sorgen och saknaden dyker upp och skär sig in i en, den river upp gamla sår. Midsommar är en sådan stund, midsommar blir sig aldrig lik. De känslorna som man hade på midsommar för 9 år sedan kommer alltid komma fram, precis som glada minnen gör en glad så gör ledsamma minnen en ledsen.

Samtidigt vill jag inte glömma den tiden för det vore som att glömma en stund med dig, jag vill för alltid minnas de sista orden, den sista kramen och den sista dagen med dig för det är det allra sista minnet jag har av dig.

Det minnet gör ont men jag är så oerhört tacksam för att jag fick den stunden med dig, att jag kom förbi och hälsade på då den 22 Juni 2003, den allra allra sista dagen som jag fick se dig i livet. Söndagen den 22 Juni 2003.


Jag avslutar detta med den dikt mamma och Pernilla skrev till dig till din dödsannons och trots sorgen som midsommar numera påminner om så känner jag att jag kan dela denna dag med min familj och vänner och göra det till en trevlig helg, för det är det du hade velat. Det var vad du sa då för 9 år sedan "jag vill inte att folk ska ha tråkigt på midsommar bara för att jag är sjuk, jag vill att folk ska fira som vanligt" och jag vet att du menade vart enda ord. Du firade själv din sista midsommar med trevligt sällskap, god mat och det blev även lite musik trots att du inte orkade spela munspel. Jag ångrar lite att jag inte var där men du ville verkligen inte att vi skulle avstå några planer och jag vet att det inte bara var något du sa, det var din önskan.   


I mitt hjärta värker sorgen ont och sant

Det är ledsamt, vi känner alla likadant

Denna hemska, onda sjukdom har för evigt dig fört bort

Din tid i livet blev alldeles för kort


Om jag blundar så blir allt som förut

Jag känner glädje, du ser frisk och lycklig ut

En cowboy med sitt munspel är vad jag ser

Men när mina ögon öppnas så finns du inte mer


I 30 år har du stått vid min sida

Sov min älskling nu slipper du lida


 


Av Rose-Marie - 18 april 2012 17:13

Jag ser mig i spegeln och jag ser hur jag ser ut, jag känner mig själv och jag vet vem jag är.

Jag vet vad jag har för åsikter och vad jag tänker och känner men jag vet inte alltid om jag vågar stå för det.

För herre gud vad ska andra tänka och tro?!

Jag vet inte hur jag uppfattas av andra och hur de ser på mig, jag vet inte vad andra tycker och tänker.

Jag vet att ibland gör jag rätt och ibland gör jag fel, det gör vi alla då och då.

Jag vet också att jag inte kan älska och bli älskad av alla men vi borde ändå respektera varandra för den man är.

Saker som andra tycker, tänker, känner och gör kanske inte är det jag tycker är rätt men det är väl rätt för dem.

Ändå tänker vi mer på hur andra uppfattar oss än hur vi uppfattar oss själva, vi är hellre som andra vill att vi ska vara än att vara oss själva. Vi bryr oss mer om vad andra tycker om oss än vad vi tycker om oss själva.


Ibland har jag fått kommentarer att jag är för öppen, att jag lämnar ut för mycket av mitt liv.

Speciellt när det gäller min son André. Det ska liksom hållas hemligt att han går i särskola och varför han gör det.

Som om de flesta i detta samhället inte redan vet det, som om det vore något fult och hemskt.


När pappa dog och jag träffade vissa människor tex i affären så gick de omvägar eller så stannade de och frågade hur det var men när man blev lite tårögd och började prata så fick de plötsligt väldigt bråttom.

Vad förväntar de sig?    

Jag anser att det inte är jag som är för öppen utan vissa människor är för rädda och osäkra på hur de ska hantera situationen.


Att barn med funktionshinder skulle "gömmas undan" är ett sätt för de som inte vet något om det att slippa hantera det. Men om man är öppen med det så blir det inte så konstigt.

Det är ungefär som att man behöver glasögon eller tandställning eller kryckor när man har svårt att gå, konstigare än så är det inte. Skillnaden är att vi vet varför man bär glasögon, varför man har tandställning och varför man har kryckor och vet vi inte så är vi inte rädda för att fråga det.

När någon inte följer det normala i utvecklingen så blir vi genast osäkra och ingen vågar fråga varför.

Därför berättar jag det öppet, för att det inte ska bli så konstigt och hemligt, för att det ska bli lika naturligt som en tandställning. Ibland behöver vi hjälpmedel för att vardagen ska bli lättare och särskolan är ett hjälpmedel.


Att människor som bär sorg ska behöva dölja den för andra är också ett sätt för att de som är rädda för det ska slippa hantera situationen. Vore vi mer öppna med detta så skulle vi inse att man inte behöver anstränga sig så mycket mer än att bara stå kvar och lyssna, visa lite medkänsla och låta andra få sörja.

Ingen förväntar sig att alla ska förstå och ingen förväntar sig att de ska kunna "bota" sorgen utan man förväntar sig bara lite omtanke. Mer än så kan man inte göra och mer än så krävs det inte.


Jag tror att allting handlar om rädsla och okunskap och att slippa hantera jobbiga situationer.

Vi är så rädda att göra fel att vi väljer att inte göra någonting alls, vi är så rädda för vad andra ska tycka att vi hellre flyr. Vi är så rädda att se saker som vi inte kan hantera att vi hellre blundar.

Framförallt är vi så rädda att folk ska se oss som svaga att vi inte vågar be om hjälp.

För det är väl så det är: Sköt du ditt så sköter jag mitt.

Gud hjälpe den som råkar falla, trampa snett och göra fel, Gud hjälpe den som någon gång måste be om hjälp.

Vad skulle andra tro om oss då?


Det konstigaste av allt är ändå att vi nu sitter väldigt många människor och tycker precis det jag skrivit här och ändå kommer vi fortsätta att vara rädda för vad alla andra ska tycka om oss, vad alla andra ska säga.

Tänk att de flesta man pratar med inkl. jag alltid talar om för andra att de ska skita i vad andra tycker, att man ska göra det man själv vill och inte bry sig så mycket om vad andra säger bakom ens rygg.

Men själva sitter vi och undrar, vad ska alla andra säga om jag gör så här?


  


Av Rose-Marie - 11 mars 2012 17:40

Igår var det fest på Allhem här i Färgelanda och det var ganska många människor som man sällan träffar och i blandade åldrar. Givetvis kände många av dem till min pappa. Några hade läst mina blogginlägg om pappa och kom därför fram och delade med sig av sina minnen av honom, vilket jag alltid tacksamt och med glädje lyssnar på.

Idag har jag mer eller mindre legat i sängen och tyckt synd om mig själv och har väl bara mig själv att skylla.

Men har ändå kunnat tänka igenom saker som folk berättade igår och skrev därför ett brev till pappa i min "dagbok" till honom som dock börjar bli mer och mer gles mellan datumen. Jag ser det inte som att jag har glömt honom utan mer att jag faktiskt kommit långt med sorgen. I början skrev man väldigt ofta och det var den tiden som var jobbigast. Det var då jag behövde det som bäst och då gjorde det mer nytta för mig. På den tiden kunde jag inte minnas pappa och le samtidigt. De minnena var bara jobbiga och gjorde mig ledsen.

Man måste låta sorgen och saknaden ha sin tid och inte försöka tränga bort den för då tar det nog bara längre tid att bearbeta, någon gång kommer det och då kommer det med besked istället.

Dagens dagboksinlägg delar jag med mig av till er eftersom det är många av er som läser här som delar med sig av sina minnen av pappa till mig.


Kära Pappa 


Det var fest på Allhem igår och hade du fortfarande varit i livet så hade du garanterat tagit på dig cowboyhatten och bootsen, stoppat munspelet i skjortfickan och kanske tagit cykeln bort till Allhem. Cowboyen på järnhästen!

Det var många av dina gamla vänner där, arbetskamrater m.m och några av dem berättade roliga saker de upplevt med dig. Du var lätt att tycka om vad jag förstod och du är saknad av många.

Jag ser det ändå som att du var med oss där igår trots att du inte var där fysiskt, du var med oss i minnet.

När festen på Allhem var slut hade du garanterat bjudit hem folk för att ha efterfest och då bjudit på munspelsmusik och sång. Du hade bjudit på bla Lilla vackra Anna, Anna och Mej, gråt inga tårar, ljus och värme och mamma hade sjungit Trikken hjem och cottonfields, ja jag kan undertiden jag skriver detta höra er i huvudet.

Du hade även spelat en och annan countryskiva, mer av den gamla countryn än den nya för du tyckte lite att den nya har blivit för modern och inte borde räknas som country. Jag är lite av samma åsikt faktiskt. Johnny Cash hade du givetvis spelat också och han går ju hem hos de flesta. Han levde ju dessutom när du dog men bara ett par månader för han dog i september samma år som dig. Ni kanske sitter där uppe och spelar ihop nu.

Framåt småtimmarna hade folk iallafall börjat trappa av och festen hade varit över.

Du hade liksom mig legat halvdöd hela dagen därpå och hade nog druckit ett par ramlösa och tyckt att man minsann klarade mer förr.


Du finns i mitt minne kram din Rose-Marie 


 

Av Rose-Marie - 23 februari 2012 20:20

Det har varit vår i luften idag och jag älskar våren, jag blir så glad och pigg, ja det blir vi nog allihop.

Jag brukar få samma känsla varje år när våren närmar sig och det är en känsla som kommer från förr när jag var liten.

Det är konstigt att det är precis samma, jag minns den så väl och det är egentligen inget speciellt minne.

Jag minns inte hur gammal jag var men det var en vårdag någon gång mellan 1985-1988

Solen sken och de hade precis sopat gatan utanför huset, mamma hade varit ledig denna dagen och huset luktade nystädat då jag kom från skolan. Fönstrena stod öppna, mamma brukade alltid tvätta fönstrena direkt efter att de sopat klart utanför. 

Jag minns att hon ropade på mig och bad mig komma in i vardagsrummet och där låg det en hög med kläder, hon hade varit i stan och vårhandlat. Detta var ju inget speciellt ovanligt så jag vet inte varför jag minns just denna vårdagen så väl. Jag hade iallafall tagit på mig mina nya skipants, nya mörk lila knähöga vårstövlar och en ny stentvättad jeansjacka. LYCKAN VAR TOTAL och jag kände mig så snygg. Ut i vårsolen och gick runt hela Färgelanda så att alla skulle se mig. Jag minns min glädje och hur pigg jag var denna dagen, jag bara gick och gick i flera timmar.

Det är denna känsla som kommer tillbaka varje år när våren närmar sig. Jag får lust att städa,öppna alla fönster och klä mig vårigt och bara gå ut och gå i flera timmar.

Det var så här jag kände när arbetsdagen började närma sig sitt slut,jag kände mig lycklig!


När jag kom hem hade Roger redan städat eftersom han varit ledig hela dagen så jag tänkte att då passar jag på att rensa i lite lådor. Jag har så mycket gamla papper liggande i bokhyllelådor och skrivbordslådor som jag tänkt rensa länge. Så där blev jag sittande och hittade mycket kul, gamla dagböcker och annat.

Så hittade jag en dagbok jag påbörjade efter pappas död och plötsligt kände jag mig inte lika lycklig längre.

Men jag log ändå när jag började läsa, man har ändå kommit långt om man kan le när man läser en dagbok som innehåller brev till sin avlidne far. Här kommer ett av dem:


Kära Pappa! 

Det finns någon som har sagt att tiden läker alla sår och om det nu är så då har min själ aldrig fått höra det.

I min själ och i mitt hjärta kommer såret för alltid finnas kvar. Jag kanske inte visar min sorg utåt men inom mig värker det varje sekund.

De som säger att allt som sker har en mening borde förklara för mig vad det fanns för mening med din död.

Hur jag än försöker så kan jag inte se en enda bra sak med att du lämnade oss.

Ibland önskar jag att jag kunde få möta dig i en dröm eller fick ett bevis på att du finns i min närhet.

Jag har hittills inte fått uppleva det och är kanske lite rädd för det innerst inne.

Det finns gånger som jag har velat lyfta luren och ringa dig, bara för att höra din röst men i samma stund kommer jag på, du finns ju inte längre.


När du fick reda på att du fått hudcancer så var jag säker på att det skulle försvinna, inte skulle du dö!

Då trodde jag aldrig att jag skulle ligga här i min säng och skriva brev som du aldrig skulle kunna läsa.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli arg på visdomsord som: -allting ordnar sig eller att man lever på hoppet.

När jag hör sådant så tänker jag:

-Hade vi för lite hopp och varför ordnade det sig inte för oss?


Kram// Rose-Marie


När jag läste detta och min lycka som jag känt tidigare blandades med känslan jag fick efter jag läst ur dagboken så visste jag inte längre vad jag kände. Glädje eller sorg, det var något mitt emellan eller jag kände mig tom.

Så började jag tänka på min syster som fick en son för 2 dagar sedan,det är hennes 3:e barn och imorgon kommer hon hem med lille Theo. Jag började känna mig glad igen och känner att det finns ändå glädje och lycka på våran väg och jag tror nog att han ser det där uppifrån,han finns nog med oss fast vi inte märker av det.

Jag kommer innan våren är här på riktigt uppleva min speciella vårkänsla fler gånger så trots att jag känner mig lite "snuvad" på den idag så känns det ändå inte som att jag ångrar att jag började läsa dagboken.

Det var nog meningen att jag skulle ge pappa en tanke just idag, kanske var det ett tecken att jag hittade den.

Kanske ville han visa att han var med oss nu när min syster fått ett barn!

Så vill jag tro iallafall, låter nog väldigt djupt och löjligt för er men that´s me!


Av Rose-Marie - 31 januari 2012 20:46

Dagens blogginlägg blev hastigt påkommet för en stund sedan när jag läste några kommentarer till min kompis på facebook. Hon var och avlivade sin sjuka katt idag och hade lagt ut en bild när katten var sövd och låg inlindad i en handduk. Det var helt enkelt en bild på en katt som sov i en handduk,ingen död katt och ingen hemsk bild.

Jätte fin var den.

Någon kommenterade detta med att det var ingen lämplig bild på facebook för det finns barn som kan se den.

Vissa höll med men de flesta tyckte att bilden inte alls var farlig. 

Jag har sett bilder vandra runt på facebook där katter är hängda,hundar som är misshandlade och en hund som fått käken söndersprängd och inte en enda har kommenterat detta med att det vore olämpligt för barn!

Varför är en bild på en sövd katt i en handduk olämplig? och varför är det så hemligt med döden inför barn?


När min pappa dog var min son 4 år och jag hade egentligen bestämt att han inte skulle vara med på begravningen och jag tror att det var mest för att jag ville ha lugn och ro den stunden.

Min kompis var snäll och körde mig hem till mamma då mamma hade ringt om att pappa somnat in och på vägen berättade kompisen att när hon var i Andrés ålder var hon med på sin mormors begravning och hon mindes det som något fint.

Det var då jag bestämde att André visst skulle få vara med,jag kom ihåg när min farfar dog och allt var så hemligt.

Ingen pratade om det och jag fick inte vara med på begravningen. Då var jag 9 år och jag trodde att när man dör så går man sönder. Man är blodig och ser ut som ett hemskt spöke. Jag vågade inte prata med mamma och pappa om hur farfar dog,varför han dog och om han hade ont osv.... Det var ju så hemligt allting. Jag visste inte ens att han varit sjuk.


När jag kom hem till mamma hade hon och min syster gjort pappa jätte fin,han dog hemma efter en jobbig sjukdomstid i cancer. Han såg så fridfull ut och hade en blomma i handen. Han såg frisk ut och inte alls som jag trodde att en död människa såg ut. Han var den första döda jag sett. Alla bekymmer från hans ansikte var som bort blåsta och han såg ut som att han sov fridfullt.

Saken är den att dagen före hade vi varit där och hälsat på,André var med och pappa var jätte dålig den dagen. Han såg verkligen lidande ut och jag misstänkte att snart var allt över. Jag tror André också märkte detta för han sa -moffa ont,moffa fuk, när vi satt i bilen hem.

När jag satt där och tittade på pappa nu när han såg så smärtfri och fridfull ut så ville jag att André skulle komma och få se honom. Ja många tycker säkert det är helt bedrövligt att man låter en 4-åring se sin döda morfar men jag ville att han skulle få en fin bild av pappa och inte minnas honom som att han hade ont och var sjuk som han sa dagen innan.

Andrés pappa kom med André och jag tog med honom in i rummet där pappa låg,jag förklarade lite försiktigt att nu skulle inte morfar ha ont mer och jag sa att han var död och skulle inte finnas hos oss längre men att han skulle slippa vara sjuk.

André tittade på pappa och tittade på mig så tittade han på pappa igen och sa: -Hejdå Moffa och sen sprang han ut och lekte. Jag pratade mycket om vad han sett och vad som händer sedan,att det skulle vara begravning och då kommer morfar till himlen,vilket jag själv vill tro att man gör. 


André var med på begravningen och han var jätte lugn och han tröstade mig när jag grät och sa: -Moffa inte ont nu,moffa himlen och pekade upp mot en blå himmel.

Jag bestämde att vi avslutar med begravningen så urnsättningen var han inte med på. Jag tänkte att det skulle krångla till allting,först ligger de i en stor kista och ska upp till himlen och sen ligger de i en liten kruka som ska ner i jorden. Det blev för svårt att förklara. André pratade mycket om pappa både före och efter han dött,när pappa var sjuk och André såg sjukhusskyltar så sa han Moffa men nu efter begravningen så sa han Moffa varje gång han såg en kyrka.


Detta var vad vi valde och det som kändes rätt för oss och många tycker säkert att barn inte ska behöva veta så mycket om detta med döden men jag tycker det är synd om man gör döden till något fult.

Jag ville inte att André skulle tro att pappa led även efter sin död,jag ville att han skulle få en bra bild och det tror jag att han fick. Han minns inte så mycket idag (han är snart 13 år) men när vi pratar om det så minns han lite iallafall och det är huvudsaken.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se