Tänk att det snart är dags för Tristan att börja dagis, ja jag vet det heter förskola och jag låter uråldrig som fortfarande använder ordet dagis. Vissa tycker det är okej medans andra förmodligen stör sig något så förbaskat på att jag är så inkorrekt.
Jag tycker bara att det är lättare att skilja på förskola och förskoleklass om jag använder dagis. Förmodligen gör det mig till en sämre mamma likaså att jag faktiskt ens sätter mitt barn där när han bara är lite över året!
Hur kan jag?! Vill jag kanske inte vara med min son? Vill jag verkligen låta andra "uppfostra" honom?! Jag borde förmodligen inte få ha barn enligt många.

Men sanningen är den att föräldrardagarna börjar ta slut och om vi vill kunna gå ner i arbetstid så måste vi börja jobba nu. Tristan kommer inte gå på heltid och han kommer förmodligen älska "dagis".
Jag litar dessutom på personalen, de kommer klara av mitt barn galant och förmodligen kommer Tristan ha roligare med dem än hemma med mig och Roger.
Nej jag tror faktiskt inte att det skadar varken oss eller våra barn att vi är ifrån varandra lite. Jag tror snarare tvärtom, att vi mår bra av det. Man behöver sakna varandra. Jag tror heller inte att mitt barn mår bättre av att vi snålar med ekonomin för att tjäna ihop 1-2 månader till att vara hemma. Jag tror att om vi föräldrar mår bra så mår barnen också bra, om vi föräldrar oroar oss över ekonomi och annat så drabbar det även våra barn.
Jag anser heller inte att barnomsorg är någon form av förvaring eller att de ska uppfostra mitt barn. Nej för mig är det socialtumgänge, det är lärande och nyttigt för barnen att få vara en del av en grupp, att känna en socialsamvaro som man inte får på samma sätt när man är hemma. Jag tror nämligen att man behöver både den biten och att bara vara hemma med oss föräldrar. Det ena behöver inte utesluta det andra, jag som förälder kan aldrig ge mitt barn det de får på dagis och dagis kan aldrig ersätta mig som förälder.

Så ja åsikterna är spridda, någon säger si och andra säger så. Var och en gör det de tycker känns bäst. Själv väljer jag att lyssna på mitt inre och använder mig av tidigare erfarenheter då jag faktiskt har en son sedan tidigare och han är en fantastisk kille på 16 år som jag tycker jag lyckats kanonbra med hittills.
Med andra ord tänker jag inte ha dåligt samvete när vi den 20 April börjar skola in Tristan på FÖRSKOLAN :-)