Just nu sitter jag i min saloon och har precis delat en stund med 100-tals andra runt om i hela Sverige.
En sorgsen stund, en minnestund.
Jag har framför mig ett altare med en cowboyhatt, ros, revolver, krutpåsar, ett strumpeband, ett kort på vännerna i peacemakers westernshow och ett hjärta av värmeljus.
Ikväll 19:00 var vi många många över hela landet som tände ljus för våran älskade vän Lennart Larsson även kallad kocken som omkom i en tragisk bilolycka natten till igår.

Sakerna på bordet är saker jag förknippar med honom, ljusen symboliserar vänskapen och värmen. Ljusen skiner för honom, hans familj och alla mina westernvänner som jag skulle vilja vara nära nu.
Ända sedan telefonsamtalet jag fick av mamma igår morse så har han och alla vännerna funnits i mina tankar hela tiden.
Ännu en gång blir jag påmind om att aldrig ta någon förgiven, att ta vara på de man älskar och uppskatta det jag har.

Jag träffade inte kocken varje dag och vi pratade heller inte varje dag men de stunderna vi hade ute på alla westernevenemang är oförglömliga.
Några nyårsaftnar och andra trevliga stunder utanför westernlivet är också oförglömliga.
Vännerna i Peacemakers och alla andra westernvänner som är utspridda i hela landet finns i mina tankar även på vintern. Man saknar och man längtar.
Jag vet att jag alltid kan ringa och att jag alltid är välkommen när jag har vägarna förbi. Man tror att de alltid ska finnas där och att vi snart ses igen....
Men plötsligt rycks någon bort, plötsligt förändras allt.
Det är då man inser att man borde tittat in när man var nära eller att man skulle ringt medan man kunde.

Kocken ringde då och då bara för att höra hur det var, vad vi gjorde och för att prata. Jag kommer sakna de samtalen nu. Jag kommer sakna hans bamsekramar när vi ses och jag kommer sakna hans omtanke och hans förmåga att liva upp saker och ting. Han var full av energi och hyss, han var full av värme.

När jag för några år sedan körde av vägen då jag var påväg till ett westernevenemang i Holmsveden så var det ingen tvekan om att kocken ställde upp att köra Roger till olycksplatsen. Kocken ville vara vid min och Andrés sida och det var en självklarhet för honom att han satt långt in på natten med mig, Roger och André på Gävle sjukhus.
Det gick bra för både mig och André men jag var hemskt chockad och ledsen så jag behövde sällskapet mer än någonsin.
Kvällen därpå såg jag kocken sitta och gråta och när jag frågade varför så svarade han:
- jag tänker på vad som kunde hänt er och det gör mig ledsen.

Nu är det jag som sitter här och tänker på det som faktiskt hände honom. Nu är det jag som gråter för att hans bilolycka tog hans liv.
Det han grät över då han tänkte på vad som kunde hänt mig och André, just det hände honom!

Jag kan fortfarande inte förstå och jag undrar hur det kommer kännas till sommaren när vi ska leva westernliv och kocken inte finns med oss.
Han är djupt saknad av så många, nästan alla visste vem han var och vi har alla massor av minnen av honom.
Han är underbar och älskad av alla!
Vila i frid älskade vän!