Direktlänk till inlägg 13 maj 2013

Om sanningen ska fram

Av Rose-Marie - 13 maj 2013 21:47

Den 1 Maj började jag med nässpray igen för nedreglering av hormoner,
man hamnar i ett slags klimakterie.
I slutet av denna veckan hoppas jag på att få börja med hormonsprutorna, man fyller på med massa hormon som ska få äggblåsorna att växa.
Ja kroppen hamnar i en sorts berg och dalbana helt enkelt, ned och upp i en rasande fart.


I början av förra veckan blev jag kraftigt förkyld och detta har hållit i sig.
Jag har även en enorm huvudvärk och trötthet, känner mig osocial och lite nedstämd. Nässprayen verkar fungera med andra ord. Men detta får mig att vilja ge upp, att skita i alltihop och bara leva på som vi gör utan ett gemensamt barn.
Förra gången var allting nytt och även om det var jobbigt så kände jag inte så här. Nu vet jag exakt vad jag har framför mig, sprutorna som gjorde magen uppsvälld och öm.
Äggutplocket som definitivt kändes men samtidigt gick att härda ut då man fick starkt smärtstillande.
Väntan på att få veta om det blev befruktade ägg, förvisso bara 2 dagars väntan men ändå kändes den evig.
Återinförandet av ägget var väl den "roliga" biten för det innebar ju att man faktiskt fick ett befruktat ägg direkt insatt i kroppen.
Men sedan den eviga väntan för att få göra ett graviditetstest och glädjen över ett plus. Dagarna då man ständigt känner efter, oroar sig och väntar på svar. 15 dagars lidande.


Om det blir plus, vilket det blivit för mig 2 gånger, så kommer oron över om pluset skulle stanna och nedslaget då det inte gjorde det. Hopplösheten, ilskan, sorgen och bedrövelsen över att börja om igen. Vänta på den riktiga mensen och vänta på datumet för ny behandling.


Samtidigt ser man magar, bebisar och barnvagnar överallt. Aldrig har väl så många blivit gravida och aldrig har det väl fötts så många barn......
Självklart glädjs jag åt andra och självklart träffar jag gärna bebisar och myser så mycket jag bara kan av det.
Men det blir liksom inte samma sak som att få mysa med sitt egna barn eller få klappa sin egna gravida mage.
Många gånger har jag fått höra att jag tänker för mycket på det, jag måste slappna av "så tar det sig nog".
Om det vore så enkelt ändå, det är definitivt allt annat än enkelt när man är mitt uppe i den här resan att inte tänka på det. Jag måste tänka på det eftersom jag ska spraya näsan 3 gånger om dagen i 2 veckor, jag ska ta blodprover, senare ta spruta 1 gång per dag i ytterligare 2 veckor.
Om jag slutade tänka på det så hade jag glömt att göra det jag måste i behandlingen.
Om jag slutade tänka på det vore det som att sluta drömma, sluta hoppas och ge upp.


Om sanningen ska fram så är jag på väg att sluta tänka på det varje dag, jag är på väg att ge upp efter minsta lilla motgång. Huvudvärk, trötthet, nedstämdhet och oro gör att jag funderar på om det verkligen är värt det. Jag kanske inte får något för besväret denna gången heller.


MEN varje gång jag ser en gravidmage, nyfödd bebis, en barnvagn eller någon som kommer med glädjande besked om graviditet så ger det mig åter tillbaka min kämparglöd och min vilja.
En dag ska det där vara JAG......
Jag påminns om vad det är jag kämpar för och ja jag blir avundsjuk men det får mig att börja drömma igen och att INTE sluta tänka på det.


Så när någon ber mig att "sluta tänka på det" så är det som att be mig sluta drömma och ge upp.

 
ANNONS
 
Camilla

Camilla

19 maj 2013 06:55

Hoppas innerligt att fröet väljer att stanna denna gång! Kommer du vänta att testa till testdagen den här gången?

http://Omlivetefter.blogspot.se

Rose-Marie

23 maj 2013 06:58

Tidigare har jag ju testat någon dag innan. Problemet är ju inte att jag inte får plus utan att det inte vill stanna :(
Denna gången efter 6 veckor.
Så nu känner jag nästan att jag inte ens vågar vara glad över ett plus :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - Söndag 13 jan 21:09


Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Av Rose-Marie - 6 november 2018 00:30


Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - 23 september 2018 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - 3 augusti 2018 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se