Jag är inte mycket för det där med magbilder och var inte heller det då jag väntade André. Det finns en bild på min mage då jag väntade honom och den är tagen i vecka 38.
Nu känns det ändå rätt tråkigt att jag inte tog fler så man kan jämföra lite.
Med André gick jag upp 22 kg, nu har jag gått upp kanske 3 kg än så länge men det känns som mycket mer när jag ser mig i spegeln.

Det är just därför jag inte gillar magbilder, jag trivs inte alls med att vara stor.
Alla andra är så gulliga när de är gravida men själv känner man sig inte alls gullig, inte ett enda dugg!!!
Om jag ändå bara fick en mage, nej här läggs det jämt fördelat över HELA kroppen och inte minst rumpan.

Samtidigt som jag givetvis är glad och stolt över magen så känns det ändå bara som att jag är stor. Jag har väl även svårt att ta in att jag faktiskt väntar barn nu, svårt att våga tro på det på någotvis. Jag tror att jag kan låta lite likgiltig när folk frågar om det och mest beror det på att jag försöker skydda mig OM något går galet.
En sorts fasad jag lägger till med, en inbillning att ju mindre jag känner och fäster mig desto mildare blir smällen om det går fel. Så otroligt dumt eller hur men jag kan inte förklara den där känslan, rädslan och oron som man vill men inte kan släppa.
Nu väntar jag bara på att det ska bli 19 September så vi kan få se att allt är bra, samtidigt är jag rädd för den dagen för tänk OM.......
Alla dessa om, tänk om OM inte fanns.......

 

Camilla

11 september 2013 06:54

Fina magen! Ta så mycket bilder så det är löjligt. Det kommer du inte ångra. Kram

http://Omlivetefter.blogspot.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...