Tiden går verkligen så fort att jag inte riktigt hinner med i svängarna själv nu.
Men å andra sidan så har jag verkligen haft massa kul som upptagit tiden. Westernäventyr i Kristinehamn förra helgen och nu i helgen var det westernfilminspelning på Rock River City i Strömstad, inte konstigt att dagarna rusar iväg. Tiden går fort när man har roligt sägs det ju.

Nu har jag dessutom snart kommit till "halvlek" i graviditeten. Jag är i vecka 19 nu.
I Torsdags var vi på Ultraljud och allt såg så fint ut inne hos lillen, ja det verkar som det är en liten pojk så nu är det dags att fundera på pojknamn.
Det var så fantastiskt att se så jag önskar att jag hade en egen sådan där "ultraljudsapparat", då kunde man kika till bebisen lite då och då.

Nu ska jag försöka att bara njuta resten av tiden. Hösten är här och det är ju som jag skrivit förr den bästa årstiden att njuta på, tända värmeljus, dra på sig mjukisbyxor, sitta med en filt och bara njuta.
Jag tänkte att man kanske kunde ta en timeout även i livet. Stanna upp, andas in, återfå energi för att sedan ge sig in i nästa halvlek och göra sitt bästa för att den matchen ska bli så bra som möjligt.
Snart spelar jag i en ny division och den uppgraderingen kommer snabbare än man anar så varför stressa?

Jag är inte mycket för det där med magbilder och var inte heller det då jag väntade André. Det finns en bild på min mage då jag väntade honom och den är tagen i vecka 38.
Nu känns det ändå rätt tråkigt att jag inte tog fler så man kan jämföra lite.
Med André gick jag upp 22 kg, nu har jag gått upp kanske 3 kg än så länge men det känns som mycket mer när jag ser mig i spegeln.

Det är just därför jag inte gillar magbilder, jag trivs inte alls med att vara stor.
Alla andra är så gulliga när de är gravida men själv känner man sig inte alls gullig, inte ett enda dugg!!!
Om jag ändå bara fick en mage, nej här läggs det jämt fördelat över HELA kroppen och inte minst rumpan.

Samtidigt som jag givetvis är glad och stolt över magen så känns det ändå bara som att jag är stor. Jag har väl även svårt att ta in att jag faktiskt väntar barn nu, svårt att våga tro på det på någotvis. Jag tror att jag kan låta lite likgiltig när folk frågar om det och mest beror det på att jag försöker skydda mig OM något går galet.
En sorts fasad jag lägger till med, en inbillning att ju mindre jag känner och fäster mig desto mildare blir smällen om det går fel. Så otroligt dumt eller hur men jag kan inte förklara den där känslan, rädslan och oron som man vill men inte kan släppa.
Nu väntar jag bara på att det ska bli 19 September så vi kan få se att allt är bra, samtidigt är jag rädd för den dagen för tänk OM.......
Alla dessa om, tänk om OM inte fanns.......

Idag har vi varit på barn- och ungdomshabiliteringen jag och André, ett besök som jag tyckte var givande men André tyckte var hemskt tråkigt.
Klart att det är tråkigt och speciellt idag då vi var hos arbetsterapeuten för att få en liten hint om olika hjälpmedel som skulle kunna underlätta för André i vardagen.
För att kunna hitta rätt måste man göra lite kontroller som innebär olika test och en heldel frågor.
Sådant är enormt tråkigt och vilken tonårig utsätter sig gladeligen för detta?!
Men han gjorde det bra, han försökte och framförallt så sa han klart och tydligt vad han tyckte. Kanske inte det jag och arbetsterapeuten ville höra men han sa sin åsikt.
- Jag ska inte ha några hjälpmedel, jag är inte handikappad!!!

De orden fick mig att fundera på om det är så vi ser på hjälpmedel och vad är egentligen ha handikapp för oss?
Handikapp för mig är när man av olika skäl är hindrad att klara av saker, ja det kallas väl även funktionshinder men handikappet kommer ju först när funktionshindret gör att du inte klarar av vissa saker.
En som bär glasögon är handikappad utan sina glasögon och glasögon är faktiskt ett hjälpmedel.
När jag försökte prata om detta med André insåg jag dock att han liksom så många andra mer ser handikapp som tex att inte kunna gå eller att ha ett förståndshandikapp.
Så hjälpmedel för honom innebär alltså att vi ser honom som som mer funktionshindrad än vad han är.

Jag försökte förklara att alla har hjälpmedel i någon form.
Min mobil är ett viktigt hjälpmedel för mig, jag har den som minneshjälp.
Våran väggalmanacka, klocka, miniräknare och dator är andra exempel på hjälmedel.
Allt som vi använder oss av för att underlätta och klara vardagen eller våra jobb är hjälmedel, vi blir "handikappade" utan dem.
Jag klarar tex inte av att lossa en lastbil utan truck.

Nja han köpte inte riktigt mina förklaringar men jag hoppas att han tids nog kommer att förstå vad jag menar och kan se det bra med kognitivahjälpmedel som faktiskt kan vara en sådan sak som en helt vanlig klocka.
Nej man kanske inte anser sig själv som handikappad men utan våra vardagliga hjälpmedel så vore vi nog handikappade allihop.