Idag kände jag att jag fick mig en liten tankeställare som var helt befogad.
Jag vill inte riktigt gå in på detaljer kring det hela för att inte riskera att lämna ut någon mot sin vilja.
Men jag pratade först och tänkte sedan kan man säga, personen ifråga gav mig ett besked som jag inte hade förväntat mig. Ungefär som när man glatt och trevligt frågar: "hur mår du" och den man frågar svarar att det är skit och drar en lång ledsam berättelse som man inte hade förväntat sig. Man förväntar sig bara ett "jo tack det är bra".

Personen idag berättade just en sak som jag inte hade väntat mig och jag har nog innan tagit personens "problem" som mindre än vad denne själv upplever det. Jag fick det klart för mig idag och bad om ursäkt för detta.
-Ja man förstår nog inte förrän man själv är där, fick jag till svar.
Precis så är det!
Hur mycket man än försöker förstå eller bry sig om andra så tror jag inte att man kan sätta sig in i hur andra har det. Man måste varit där för att kunna känna det andra känner.

Jag kan lida med någon, känna sorg för andra och försöka sätta mig in i den personens känslor men jag kan aldrig säga att jag förstår om jag inte själv gått igenom samma sak och inte ens då förstår jag kanske fullt ut för vi reagerar så olika.
Det som är en petitess för mig är kanske en väldigt stor sak för någon annan. Vem kan bedöma vad som är ett stort och litet bekymmer?
Ja jag kan ha mycket värre problem än vissa andra men för dem är kanske deras problem väldigt stora.
Ibland kanske man borde gå i varandras skor för att kunna förstå.
Kanske kan man då även uppskatta sina egna mer än vad man faktiskt gör.
För vissa kanske det vore en avlastning att få gå några mil i mina skor och för andra vore det kanske ett helvete, för vi upplever situationerna så olika från person till person.
Mina skor känns kanske inte så trivsamma för alla.
"Man kan aldrig förstå förrän man själv varit där"