I Torsdags hade André med sig en kompis hem och vi började prata lite om Judo eftersom Andrés vän tränar i min gamla klubb och förra helgen hade de en tävling.
Jag frågade hur det hade gått för honom och han svarade lite ödmjukt att han kom etta.
Ja men det är ju fantastiskt sa jag, vad bra du är!
Han såg en aning stolt ut men svarade snabbt:
- Ja det kändes bra men jag blir då aldrig lika bra som dig!

Klart att jag kände mig stolt över detta, att barnen även idag vet att jag varit duktig i Judo. De säger ÄR men jag säger VAR. Jag undrar ibland hur länge man kan leva på de meriter som idag borde vara rostiga och bortglömda. Själv minns jag tiden som om den vore igår men att även många andra gör det känns ändå märkligt.
Ja barnen idag fanns ju inte ens då utan det är väl sådant de fått berättat för sig. Jag börjar känna mig ungefär som Jesus, man har hört talas om hans verk men aldrig sett det med egna ögon. Jag ler lite för mig själv samtidigt som jag sitter här med en pärm med tidningsartiklar från min tid.
Min egna bibel.
Vi var 3 stycken i samma klass, 9 C på valboskolan, som vunnit SM-guld i varsin idrott (Judo, badminton och bågskytte). Detta blev känt i hela Sverige och för ett ögonblick fick vi vara "kändisar". Tidningarna ringde och de dök upp på skolan för att få intervjua oss. Bohuslänningen, Aftonbladet, Expressen, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter, ELA och ja t.o.m hemmets journal. Vi var med på Radion och ingen av oss förstod egentligen vad det var som var så stort med det hela. Samtidigt fick tidningarna även upp ögonen för oss inviduellt och för min del blev det nästan en nackdel eftersom jag blev så rädd att förlora, att göra folk besvikna. Tänk om jag inte var så bra som man antydde.
För även om det kan vara svårt att tro när man ser tidningsartiklarna och mina medaljer så tyckte jag nog aldrig att jag var riktigt så bra själv.
Precis som Andrés vän känner om mig så kände jag likadant om andra, jag blir aldrig lika bra som dig!

Det kanske är så att vi inte ser våra egna framgångar så stora som andra ser dem, att det alltid finns någon som verkar bättre, att alla andra kan så mycket mer. Kanske måste man alltid ha någon att se upp till för att hela tiden sträva framåt, det kanske är en gammal veteran som en annan, någon man "bara hört talas om" eller någon motståndare som man hela tiden kämpar för att vinna över. För mig var det ganska många som jag ansåg vara bättre, även om jag vann över dem så kände jag mig aldrig överlägsen. Jag kanske underskattade mig själv men jag gick aldrig upp på mattan med inställningen "jag är bättre än dig"
Dock fanns det nog många motståndare som liksom Andrés vän tänkte "jag blir aldrig lika bra som dig" men detta har jag inte insett förrän nu, ungefär 20 år senare.