Nu kom vi då till det där steget som vi egentligen väntat på ett tag fast ändå hoppats att slippa.

I Måndags ringde min mobil när jag var påväg hem från jobbet och en läkarsekreterare från kvinnokliniken på Sahlgrenska i Göteborg sa att de fått ett återbud och gärna vill att vi skulle komma dit redan på Onsdag.

Verkligen kort varsel och det var verkligen olägligt att vara borta från jobbet men nej, klart att jobbet inte är allt här i livet och framför allt inte mer värt än att vi ska kunna få hjälp att få barn.

Men det blev lite plötsligt just då och det är i de här lägena som jag verkligen är tacksam över att jag är såpass öppen och ärlig att jag pratat med min chef och mina arbetskompisar om hur våran situation ser ut och även Rogers chef vet om att vi planerat detta.

Så egentligen visste jag att det inte skulle bli några problem, vi har fullt stöd från jobbet i detta och vi kunde tack vare det ge oss iväg till Göteborg i Onsdags.

Egentligen hade vi ingen aning om vad som skulle ske då vi kom dit eller i vilket skede i processen som vi befann oss så vi hade heller inga förväntningar. Vi skulle väl återigen undersökas och sitta och prata som de 2 andra gångerna och sedan få en ny väntetid på 3 månader.

Så ja när vi träffade läkaren var det samma sak som tidigare vi drog upp allt som vi tidigare dragit upp och som dessutom stod i journalen. Läkaren pratade liksom de 2 tidigare gångerna om hur provrörsbefruktningen skulle gå till och när jag frågade om han visste när, fick jag återigen svar att det var lite köer men att vi skulle planera lite med barnmorskan som vi skulle träffa när vi var klara hos honom.

Jag fick ta nya prover på min ämnesomsättning och sedan var det dags för samtalet med barnmorskan.

Det var där jag förstod att det snart var dags för den där dagen, dagen då vi faktiskt skulle genomgå en provrörsbefruktning. Hon pratade om 2 olika perioder och period 1 skulle innebära att vi började på hormonbehandling redan nu och skulle då få göra första provrörsförsöket i början av Oktober men då fick jag lite smått panik. Period 2 innebar att jag väntar tills nästa mens och det ger mig lite mer tid att faktiskt förbereda mig, den skulle innebära att första försöket sker i vecka 45, om 10 veckor.

Roger kände samma sak som jag så vi valde period 2.

Många hade nog sagt ja till period 1 direkt utan att tveka och hade vi vetat varför vi skulle dit så hade vi kanske valt den och förberett oss på det men just då när vi satt där och fick information om hormonbehandling och allt så blev det plötsligt så verkligt och samtidigt så förvirrande att vi ville smälta det lite.

Vi har planerat barn i 1 år och 7 månader och jag borde tex ha slutat röka redan då i Januari 2011 men dumheten säger att jag slutar när jag blir gravid, det fungerade ju när jag blev gravid med André. Det var inga problem alls då.

Men nu var jag dum nog och puttade problemet framför mig hela tiden och jag behöver sluta innan jag börjar hormonbehandlingen den 5 oktober. Så jag har 1 månad på mig att bli av med de värsta besvären och jag tänker klara det. På måndag har jag bestämt att då är det nog. Man kan tycka att jag borde kastat cigaretterna redan i Onsdags men för mig fungerar det inte riktigt så. Men däremot när jag väl bestämt mig är jag den som kör 110%,

jag säger ofta att jag lider av ett allt eller inget syndrom. Jag satsar verkligen allt och då ger jag järnet medans jag också kan vända och då blir det inget. Men detta vill jag satsa allt på, detta betyder så mycket för mig att jag inte tänker ge upp.

Jag är totalt förvirrad när det gäller all information vi fick men har god hjälp av nätet och vänner som gått igenom samma sak och framförallt är jag öppen med vad vi har framför oss så jag har även vänner som inte vet vad det innbär som står vid min sida. Jag ser ingen anledning till att vara hemlighetsfull med detta, jag ser bara fördelar med att folk i min omgivining faktiskt vet.

Så vandringen börjar på måndag med rökstopp och sedan runt 5 oktober påbörjas första delen i hormonbehnadlingen med nässpray därefter runt 23 oktober med sprutor som jag till min stora skräck ska ta själv, det blir en utmaning för en spruträdd som mig.

Och vecka 45, i början av November blir det första försöket med provrör och jag hoppas att det räcker med det och längre än så har jag därför inte planerat än men tanken finns givetvis att vandringen kan bli mycket längre än så.

Jag känner dock att jag behöver ta ett steg i taget och sen får man förlänga vandringen efter vägen.

Läkaren pratade om att jag kunde löpa större risk för missfall pga min ämnesomsättning men jag orkade liksom inte riktigt höra sådant just då, jag vill bli gravid först och sedan lär man säkert vara orolig för både det ena och andra under graviditeten. Det är ju fullt normalt bland alla gravida.

Däremot är det ju väldigt bra att veta hur man såhär innan kan påverka chanserna att graviditeten blir lyckad.

Att sluta röka är ju en självklar sak, iallafall för mig och att ha koll på ämnesomsättningen redan nu för att reglera levaxinet rätt och att hålla sig i form och minska stress är ju också ett plus.

Vissa saker kan jag ju påverka redan nu så ja, jag kör på och jag börjar nu. När det gäller detta ger jag inte upp.

Jag vet att jag annars kör på i 200 för att sedan tappa energin men nu har jag ju iallafall en morot som verkligen övervinner allt annat, det gäller inte att komma i form för beach 2013 utan detta gäller möjligheten att kunna få vårat efterlängtade barn. Detta gäller verkligen våran framtid och inte min fåfänga eller att visa någon att jag klarar något, detta är ingen uppladdning inför en tävling eller en utmaning.

Detta gäller möjligheten att kunna sätta ett nytt liv till världen och det är större än SM och OS, det är större än något annat.

Det handlar om att få en dröm att gå i uppfyllelse, det ger man inte upp så lätt!

Ni lär garanterat få läsa mer om detta i bloggen och jag hoppas inte det blir för trist, jag ska försöka variera mig lite för det är ju så min blogg är, blandad om allt mellan himmel och jord.