Här hemma är det inte helt ovanligt att man ser luftballonger då och då, ja det beror självklart på att vi har en aktiv luftballongsklubb i kommunen. Det ser så härligt ut när de sakta sakta svävar förbi långt där uppe.

Varje gång jag ser dem så får jag känslan av att vilja följa med på färden, att handlöst kasta mig i ballongen och bara låta den ta mig dit den flyger.

Ja Som Pippi när hon for iväg med Tommy och Annika på upptäcksfärd. Bara sväva iväg mot okänt mål och inte tänka så mycket på var jag hamnar, hur jag ska ta mig hem och alla andra saker man planerar inför varje sak man gör.

Vardagen är full av planering, saker man ska göra och massa måsten, precis som om hela livet skulle rasa samman om man någon gång gjorde något helt oförberett.

Som om det vore farligt att någon gång kasta sig i luftballongen.

Det är klart att det krävs massa förberedelser och jobb inför en luftballongsfärd också, man kan inte bara sätta sig i korgen och tro att ballongen far iväg av sig själv.

Det är kanske som med livet, man kan inte bara sätta sig ner och tro att allting löser sig utan minsta lilla ansträngning. Livet är inte alltid en dans på rosor. Man kan inte bara hänga med och hoppas att man inte krockar med något på vägen.

Precis som en luftballong går det ibland uppåt och ibland neråt, så måste det vara för att man inte ska fastna i samma vind och inte komma någonstans alls.

Ibland rinner energin ur oss och vi sjunker sakta sakta neråt och det kan krävas en del ansträngning för att vi ska kunna ta oss uppåt igen.  

Ibland tar gasen helt slut och vi sjunker ända ner till marken, liksom en liten fågelunge flaxar vi med för små vingar och flaxar utan någon form av kunskap i hur vi ska kunna flyga. Det är vid de tillfällena vi kan behöva en liten puff av andra eller någon som kommer med mer gas för att vi ännu en gång ska lyfta, för att vi ännu en gång ska kunna vara där uppe i det blå. För att vi ska kunna sväva och kanske till och med helt oplanerat bara ge oss iväg på nya äventyr i livet.

Att ibland kunna vara lite wild and crazy är nog bara bra för oss, att för ett ögonblick handlöst kasta oss i ballongen och sväva bort utan mål. Men jag antar att vi alla behöver en rödtråd att följa i vardagen, en väderleksrapport som talar om ifall vi bör ge oss ut i ballongen eller inte.

Ingen vill väl flyga i storm?

Vi behöver också någon som kan hjälpa oss att komma uppåt när det krisar, en hjälpande hand, en andra pilot, en vän.

Det är tillsammans som vi kan få ballongen att flyga riktigt riktigt högt och det är tillsammans som vi kan stå där i korgen och titta ner utan att vara rädda för att falla, för sjunker vi så hjälps vi åt att ta oss uppåt igen.

Tillsammans!