Idag har jag varit med min systers tre barn på deras judoträning.
Jag kunde inte låta bli att reflektera över att i första gruppen där klubbens yngre barn tränar var min systerdotter ensam tjej av dagens 15 barn. I andra gruppen var de tre tjejer av 7 barn. Det är lite fler tjejer bland ungdomar och i vuxengruppen i vår klubb. Men man undrar ju lite varför det överlag är en minioritet på tjejfronten.
Jag har aldrig sett judo som en typisk killsport för i min ungdom så kändes det inte så. Jag minns iallafall inte att det var något man reflekterade över så som nu.

Funderingarna går kring vad det kan bero på och hur man kan vända denna i mina ögon negativa trend.
I Göteborg har man startat ett projekt som heter Judo5 där man kör samträningar med tjejer från olika klubbar, detta har jag deltagit i ett par gånger under våren och jag tycker det är en fantastisk grej.
Inte för att jag har ett jättestort behov av att bara träna med tjejer utan för att det skapar en sorts gemenskap och verkar ge flera modet att ställa upp. Det verkar även locka oss äldre tjejer och suget efter att tävla tycks växa mer. Man blir peppad och uppmuntrad till att våga saker som man vill göra. Oftast intalar vi nog oss själva att vi är för gamla eller inte tillräckligt bra, "min tid är förbi"
Killarna kanske inte är mer självsäkra men de ser nog inte lika många hinder som vi tjejer gör.
För jag tror att det är så det är, vi hittar hinder..... Jag tror inte att viljan och intresset är sämre hos tjejerna utan det är nog vardagen som stoppar oss.
Familj, jobb, hem och annat som gör att vi inte prioriterar Judon. Det är nog samma i andra sporter skulle jag tro.

Min sambo hyllas ofta av folk i min närhet för att han är hemma så mycket med Tristan och jag kan träna så som jag gör men skulle det vara tvärtom så är jag inte helt övertygad om att jag hade fått samma uppmärksamhet som han. Jag är inte speciellt aktiv i diskussioner som har med femenism att göra och är nog av den åsikten att det ofta går till överdrift med dessa frågor och även när det gäller jämställdhet men jag tycker att alla ska få göra det som passar just dem, jag är säker på att varje familj kan lösa det där själva och man gör det som fungerar bäst i den vardag man lever i.
Vill man något tillräckligt mycket så lyckas man helt säkert att få till en lösning till att komma förbi eventuella hinder oavsett om man är tjej eller kille, har familj eller är singel......
Vill man något tillräckligt mycket så klarar man mer än man tror. Man behöver oftast bara lite pepp och förebilder som man kan ha som dragplåster för att våga.
Där tror jag att projektet Judo5 gör en stor insats. Där tror jag att vi alla tjejer inom idrotten kan göra stor nytta, vi kan vara förebilder, peppa, motivera och vara med i diskussioner om ämnet. Jag tror att det är jättebra om man kan ge tips och råd om hur man kan få det att gå ihop med alla andra saker man ska göra i sin vardag.
Kanske kan vi då också bli förebilder till yngre tjejer så att de också vågar.
Kanske blir det då helt naturligt att även tjejer tränar judo och jag slipper att sitta med dessa funderingar om några år när jag sitter och tittar på de yngre barnens Judoträning. Ja vem vet, kanske börjar Tristan träna så småningom och då hoppas jag att det är många tjejer med i hans grupp.