Av någon konstig anledning så har jag läst mycket idag om just detta med vad man bör och inte bör lägga ut på Facebook och i bloggar. Jag blev lite inspirerad av andra och hänger därför på med en risk för att bli kallad härmapa ;)

Jag har ju skrivit förut om att några tycker att jag lämnar ut för mycket både vad gäller André och barnplanerna. Men jag tycker inte att jag skadar någon med det jag skriver och för mig är detta inga hemligheter. Jag skäms inte över André och hans svårigheter och därför har vi även pratat mycket om detta hemma så att han själv ska känna att han kan vara den han är.
Vi bor på en ganska liten ort och det är omöjligt att undgå att få veta att han går på särskolan såvida de inte skulle lägga särskolan i en dold lokal långt från skolan, vilket jag är starkt emot.
Att vara öppen med varför han går där gör det mindre intressant för folk att spekulera själva. Vid tillfällen då det förekommer finns det alltid någon som tagit sig tid att läsa min blogg, finns bland mina vänner på Facebook eller är någon av dem jag umgås med som tar död på historierna genom att säga: -jag VET att det där inte är sant!
De har nämligen läst eller hört MINA ord, de ord som berättar sanningen. För jag är ingen skvallerreporter, jag skriver om vardagen och MITT/VÅRT liv. Jag bestämmer själv vad jag delar med mig av.

Samma visa med våra försök att få barn, där har jag också hört från andra att någon sagt si eller så om varför vi inte kan få barn (Rogers eller mitt "fel") och även där har uppmärksamma människor kunnat flika in med sanningen, mina ord om det hela.
De har läst om min låga ämnesomsättning och att jag har för få ägg och att det är mig det beror på.
Det har inget med att göra att "Roger inte skulle vara karl nog"

Det mest förvånansvärda jag hört är dock när någon sa att Andrés pappa hade dött, jag blev helt paff och undrade vart människan fått detta ifrån. Ytterligare en gång kunde personen som fick höra det, ta död på ryktet och få Andrés pappa att återuppstå eftersom hon hade mig på Facebook och visste att André brukade vara hos sin pappa varannan helg.
Antagligen har den andra fått allt om bakfoten, vi bodde i mitt barndomshem när vi gick isär.
Plötsligt syntes inte Andrés pappa till här längre och någon kanske har sagt att MIN pappa är död och lade ihop ett plus ett och fick det till tre. Vad vet jag.

Jag hävdar fortfarande att min Facebooksida är min och min blogg är min, jag skriver och lägger upp det jag känner för, hur ofta jag vill.
Så länge jag inte sårar andra eller sprider lögner och förtal.
Jag skriver inte om vare sig Andrés funktionsnedsättning eller våra barnplaner för att folk ska få medkänslor eller för att de ska få något att snacka om, jag skriver för att upplysa om hur det kan vara.
Som jag sagt förr så ger det mig så mycket peppning av andra samt att jag får skriva av mig, som en öppen dagbok.
Det märks ju uppenbarligen att folk ändå skaffar sig egna historier och spekulationer om saker och ting så varför inte ge dem sanningen istället? Då lär det inte bli lika kul och lätt att sprida rykten och osanning.

På Facebook finns det ju en möjlighet att gruppera sina kontakter och på så vis bara dela vissa inlägg med några i en viss grupp. Vilket innebär att man tex kan ha de under tex 18 i en grupp, nära vänner i en annan, bekanta och annat i en grupp för sig osv....
Det gäller bara att ta sig tiden att göra det men har man väl gjort det så är det lätt att sedan välja grupp när man skickar ett inlägg. Väldigt smart anser jag.
Stör man sig på att folk lägger ut saker som man inte vill se eller uppdaterar för ofta kan man även välja att dölja den i nyhetsflödet om det är någon man ändå vill ha kvar i kontakterna. För vänner kan man ju vara fast man inte är intresserad av just samma saker eller delar åsikter.

Vad jag menar är att istället för att hålla på att störa sig och reta sig på vad folk skriver och gör i denna cybervärld så gör ditt val för att slippa använda energin till att reta upp dig och klaga på allt. Vad folk skriver, vad de gör, tycker och tänker, hur de stavar osv.....
Att man har olika åsikter om saker tycker jag är helt okej om man även tillåter att andra inte delar dem. Diskussioner på ett bra sätt tror jag bara är nyttigt och bra.
Man är ju inte sämre människa än att man kan ändra sig om man får en annan syn på saken ifråga.

André fyllde ju 14 år nu den 30 Mars och efter det så har han pratat mycket om ålder och hur man känner sig, vilken ålder man tycker sig själv vara.
Han har vid ett flertal tillfällen sagt
"jag känner mig inte som 14 år, mer som 10"
Han har nog en ganska rätt känsla känner jag, det är ju runt den åldern hans vänner är och han trivs med det. Det är väl ändå så det ska vara, man ska trivas och må bra i den person man är.
När jag lite skojsamt sa att jag ibland känner mig som 80 så svarade han att jag iallafall inte ser så gammal ut.

Detta med ålder är ju ändå bara en siffra. Den säger ju inte mycket om hur vi känner oss eller vart i livet vi egentligen befinner oss.
Visst finns det normer för vad man borde klara och sådant men borde vi inte få vara de vi är och befinna oss där vi känner att vi platsar in?

Många gånger får André höra, inte minst från mig, "du är såpass gammal att det klarar du av"
Jag säger det mest för att jag vill att han ska försöka för att han ger lätt upp eller tror inte att han kan. Han kan så mycket mer än han tror många gånger. Nu tränar vi på att han går själv till fritids vissa dagar. Mest för att han varit tvungen eftersom min bil inte fungerar. För många är detta en självklarhet när man är 14 år (de har iofs normalt inte fritids då) och även en sådan sak som tandläkarbesök bör de klara av själva enligt många.
Men så är det inte i vissa fall, inte i vårt fall. På utsidan är han 14 men på insidan är det som han själv säger inte riktigt där han befinner sig ännu.
Vi tar lite i taget och varje framsteg är ett stort steg. Han är ändå såpass stor nu att han kan förklara själv hur han känner även om han ibland behöver lite hjälp framåt. Han verkar trivas där han är och hans vänner verkar trivas med honom och jag tror nog att han följer dem, när de tar sina kliv framåt och blir äldre så hänger han på.
Han är klok och öppen, han försöker inte vara någon annan än den han är och det är inte alla som klarar det när man är 14 år.
Jag önskar att jag hade haft samma förmåga.

Jag är med i en liten grupp av kämpar. Vi skriver till varandra för att stötta, peppa och för att få ur oss våra känslor och tankar.
De kämpar liksom jag för att en dag få det där efterlängtade barnet. De möter samma motgångar som jag, samma besvikelse och samma rädsla.
De flesta har gått långt in i graviditeten, vissa fullt ut men ändå inte fått ha sitt barn kvar hos sig. Ingen borde uppleva det och ingen borde falla så många gånger. Ingen borde behöva kämpa så för att få sitt efterlängtade barn hos sig.

Jag blir lika ledsen varje gång någon av dem misslyckas och jag blir lika glad varje gång någon av dem möter framgång. Men ingen vågar ta ut segern i förskott, ingen vågar andas ut förän barnet föds skrikande.
Men alla vågar ändå försöka om och om igen för som jag skrivit förut är viljan så mycket starkare än rädslan.
Och jag önskar så att jag kunde skicka en skyddsängel till var och en av dem, en ängel som kan få drömmen att bli sann.

Till er kära "kämparsystrar"
(Skriven av mig 31/3-13)

Jag förstår inte hur man ska orka, orka att kämpa och orka att tro.
Jag förstår inte hur man ska kunna ha hoppet kvar, hoppet att man en dag ska finna ro.
Gång på gång faller man och reser sig upp på nytt, reser sig upp får att stå.
Varje fall ger en hårdare smäll och varje fall gör det svårare att gå.
Jag förstår inte hur man ska klara att gå vidare och hur man ska klara att slåss.
Men på något sätt gör vi det ändå om och om igen, hoppet är det sista som får lämna oss.

Är nu på väg uppåt i landet, upp till Jämtland där Roger är uppväxt.
Vi har kvar hans gård i Hällesjö och där tillbringar vi en del långlediga helger och en del av semestern.
Eftersom det är Skärtorsdag idag så är många lediga eller slutar tidigt så vi är väl medvetna om att 45:an fylls av bilar som färdas mot norr. Det syns på bilarna att de ska åka skidor för de flesta har takboxar. Hela tiden körs vi om eller har flera bilar med takbox bakom och framför oss. De verkar hemskt stressade för att vara lediga.

Solen skiner och vårvädret riktigt fyller en med glädje och energi. Vi har kommit upp till Dalarna nu så nu är det ett snötäkt landskap som passerar förbi mitt fönster. Jag känner mig inte ett dugg stressad utan sitter och njuter av solen, naturen och en kaffe latte som jag nyss köpt på Mc Donalds.
Ja Mc Donalds i Mora är det ställe vi alltid äter på, det är Andrés önskan och jag tycker jag kan uppfylla den då han är duktig och åker så här långt.
Men det verkar som alla andra också uppfyller barnens önskan för där är det alltid mycket folk dessa helger och det verkar vara djungelns lag som gäller. Man kan inte ens urskilja vart köerna går och hur många köer det är. Det enda man kan göra är att ställa sig i gröten och hoppas på att man kommer fram tillslut. Ibland kommer man t.o.m före den man stod bakom och undrar hur det gick till.
Inte ens detta stressar mig för jag orkar inte vara stressad. Stress hör inte till min ledighet, det förknippar jag med jobb och vardag.
Och jo jag brukar vara stressad i vanliga fall, hatar köer, mycket trafik och folk som kör sakta när jag vill fram.
Men nu är jag ledig och har 4 dagars ledighet framför mig. Solen skiner just nu och våren tycks vara på väg så det är väl bara att njuta av stunden. I bilen finns ingen disk eller städ, jag bara sitter och slappnar av, tittar ut och blundar emellanåt. Ja när Roger kör såklart.
Det andra kan få stressa, bilarna med takboxar kan välja att köra om eller ligga bakom oss och svära. Är det så deras ledighet börjar så vill jag inte ens veta hur den kommer att fortsätta.

Glad påsk alla läsare och njut av ledigheten ni som är lediga.

För en tid sedan så började jag sortera mina inlägg i olika ämnen så att det ska vara lätt att hitta de inlägg man tror man är intresserad av att läsa. Eftersom jag skriver om så olika saker så lockar det olika läsare och alla är kanske inte intresserade av alla ämnen jag skriver om. Så nu har jag kommit en god bit på väg iallafall.

På sidan av min blogg där det finns olika flikar, finns det en flik som heter ÄMNEN. Där ser ni vilka som finns just nu och hur många inlägg som finns. Det är bara att klicka där så får ni upp det som handlar om just det ämnet.

Vissa inlägg finns med under flera ämnesrubriker och ALLA inlägg finns med i fliken Allmänt där man kan läsa bloggen i sin helhet.

ÄMNEN SOM ÄR SORTERADE NU

• Barn med särskilda behov (bla min son)
  

  Här skriver jag om att vara förälder till barn med funktionshinder och andra saker som passar in under detta ämnet.

• Djur och natur
  

  Ja detta handlar just om det djur och natur helt enkelt

  
  
• Idrott, hälsa och välbefinnande
  

  Här skriver jag om idrott bla min gamla sport Judo och även om hur jag mår och annat som har med välmående eller icke välmående att göra

• Kära pappa (dog av hudcancer 2003
  Inlägg om min älskade coh saknade pappa som fick hudcancer och lämnade oss midsommar 2003,
  48 år gammal/ung. Han hade så många år kvar att leva om han bara hade fått vara frisk.

• Kärlek och vänskap
  Jag och min Sambo Roger pendlade 75 mil enkel väg i 2 år för våran kärlek. Han bodde uppe i Jämtland och jag nere i Dalsland. Men efter 2 år flyttade han hit ner till mig. Kärlek utan gränser.
  Men här skriver jag även om när jag separerade med min sons pappa och även om vänskap och saker som har med vänskap att göra.

• Skrivarglädje - dikter och texter
  Jag älskar och skriva dikter och har lagt in några i vissa inlägg, här finns sammanfattning på vilka som finns i bloggen. Jag älskar även att skriva små noveller och annat och är med i en skrivarförening så saker som har att göra just med skrivarglädje hamnar här.
  
  
• Vägen till ett barn (när man måste kämpa)
  Jag och min sambo längtar efter ett gemensamt barn men det är lättare sagt än gjort så nu får vi hjälp via IVF (provrörsbefruktning)
  Vi har i skrivandetsstund gjort 2 försök vilket resulterat i 2 missfall, i April hoppas vi på tredje gången gillt.

• Westernlivet - En livsstil
  Ett intresse jag och min sambo delar och brinner för är country och western, vi är med i Peacemakers westernshow och har vänner i hela Sverige och även några i Norge som vi delar detta intresse med.
  Vi åker runt på olika tillställningar och lever westernliv helt enkelt. Klär oss och lever som man gjorde i 1800-talets vilda västern. I det livet kallas jag Rosetta och är oftast en glädjeflicka, därav namnet på min blogg.

Ja detta är ämnen som jag hittills sorterat in mina inlägg i, jag får ta några i taget för det är ju 1 års inlägg att gå igenom. Men som sagt ALLA inlägg finns under Allmänt.

Tack alla som läser min blogg, jag är inte ute efter att ha flera 1000 läsare/dag fast det är ju roligt att de tär många som uppskattar det jag skriver. Mest skriver jag för min egen skull, för att få ur mig tankar och känslor och för att jag tycker det är roligt att skriva. Sedan vill jag självklart säga något med det jag skriver, inte bara skriva hej hej bloggen idag har jag...... bla bla bla..... det kan jag göra på facebook   

Med bloggen hopppas jag kunna upplysa om saker, dela med mig och kanske få läsarna att tänka efter vissa gånger eller ge stöd till er som upplevt samma saker. Men samtidigt fr jag så oerhört mycket stöd och råd av er läsare också.

Jag vill ha ett budskap med det jag skriver och därför skriver jag när jag tycker att jag har något att skriva om och inte bara för att skriva något. Därav blir det ibland uppehåll emellan inläggen, fast jag försöker att inte ha för många dagar emellan såklart.

Tack för att ni finns

MVH

"Rosetta" 
(Rose-Marie)

Äntligen kom dagen då det skulle firas att André fyller 14 år (egentligen är det den 30 Mars) som han har pratat om denna dag och längtat till detta kalas.
I år fick han äntligen ha sitt kalas på Ridskolan vilket vi har pratat om i några år nu men det har liksom aldrig blivit av då han inte riktigt velat skrika ut på skolan att han rider. Han har varit lite rädd för vad de andra grabbarna ska säga. Men nu äntligen fick vi till det. Och de andra barnen verkar ha längtat lika mycket som honom.
De blev 7 pojkar och 2 flickor, alla verkade gilla detta med att rida så de tyckte att André var riktigt tuff som höll på med det.
Detta fick självklart honom att växa och han fick visa upp sina kunskaper i galopp när de andra fick ta det lite lugnare.
En av tjejerna som var där rider också så hon fick självklart också galoppera.
Men annars var det verkligen Andrés dag idag.
Sådant stärker en när man annars är den som har det lite svårare med saker.

Det fina med att ha kalaset just på Ridskolan är ju att alla verkligen kunde vara med. André har ju kompisar både i sin klass på särskolan och även de som går i vanliga klasser. Här kunde han bjuda alla och ingen vän behövde känna sig sämre än någon annan för de var nybörjare nästan allihop. Man behöver inte känna att ens eventuella funktionsnedsättning gör att man inte kan vara med. Så jag hoppas och tror att dagen inte bara gav André glädje utan även hans gäster.

Tänk att han blir 14 år nu, vad tiden rusar på. Och precis som alla andra föräldrar säkert säger så är han det jag är mest stolt över av allt jag lyckats med i mitt liv. Men man vill ju nästan uppfinna en nödbroms att kunna dra i så tiden inte går fullt så fort, snart firar man hans 18 årsdag och jag gissar att det blir något helt annat än ridskolekalas ;)

Att jag skrev rubriken som jag gjorde är för att det ska vara lätt att hitta om man googlar. Detta inlägget är tänkt som en berättelse av min upplevelse av behandlingen för att ge en annan syn än skräck. När jag själv googlade på detta inför min behandling med Cytotec så blev jag helt skräckslagen. Jag hittade bara berättelser om smärta och blodbad. Även från de som fick avsluta sin graviditet i samma vecka som mig (vecka 8)
Embryot hade troligen dött redan i vecka 5 men kroppen verkade inte ha förstått det utan trodde liksom jag att den var gravid. Självklart blev det en stor sorg när jag på tidigt ultraljud fick veta att något var fel, antingen utomkvedes eller MA (missfall som kroppen inte stöter ut) Jag var livrädd för utomkvedes eftersom det skulle kunna innebära en operation.
Vid MA kunde jag med hjälp av just Cytotec kunna hjälpa kroppen att framkalla missfallet hemma. Jag visste inte så mycket vad det innebar utan trodde att det skulle bli som mitt missfall jag fick i November förra året. Den gången var kroppen "snäll" och stötte ut det ganska omgående och blev därför inte mer än en vanlig mens.

Jag och min sambo försöker få barn via IVF (provrörsbefruktning) så dessa nederlag tar extra mycket på krafterna eftersom vi kämpat så för att överhuvudtaget bli med barn. Så att jag nu var gravid i 8:e veckan var ju en stor seger för oss. Nu skulle jag behöva kämpa för att bli av med graviditeten eftersom den hade misslyckats. Jag fick veta att det var ett MA och valde Cytotec framför skrapning för att jag ville slippa att ligga på sjukhus mest av praktiska skäl.

Torsdagen den 14 Mars-13 kl 9:30 tog jag de 2 första tabletterna ihop med 100 gram diklofenak och 2 st Panodil. Därefter låg jag och väntade på att få ont och att det skulle blöda hejdlöst för det hade jag läst om. Jag väntade och väntade men kände endast lite mensvärk och inte kom det något blod.
Efter 4 timmar tog jag 1 Cytotec till ihop med samma dos smärtstillande enligt ordination. Jag kände väl lite mer men inte speciellt mycket, detta måste ju vara fel tänkte jag. Men som det stod på infobladet så tog jag den 4:e och sista Cytotecen och till det 2 st panodil utifall det skulle börja göra mer ont. Nu var kl 17:30 och inget hade hänt på hela dagen. Jag som trodde jag skulle uppleva en helvetesdag fysiskt. Psykiskt mår man ju självklart inte bra oavsett hur behandlingen fungerar för en.
Kl 19:00 började jag blöda men ingen störtblödning. Det var en riklig mens kan man säga men inte mer än så.
Däremot tänkte jag att natten skulle bli ett helsike för nu hade det ju kommit igång.

Jag sov inte mycket den natten men ingenting hände, jag insåg att behandlingen nog inte tog på mig och att jag skulle behöva skarpas. De tankarna mådde jag verkligen skitdåligt av, jag ville bara att det skulle vara över så vi kunde gå vidare.
Under Fredagen avtog blödningen och jag ställde mer och mer in mig på att Onsdagens besök på Sahlgrenska skulle leda till nytt försök med Cytotec eller skrapning. På lappen stod det ju att man skulle märka om behandlingen verkade ha lyckats. Det skulle komma mer än blod så att säga.
På Lördagen kom det tecknet (något kom ut), kanske hade det "lyckats" ändå. Jag började pusta ut för om detta nu hade gett det resultat vi förväntade oss så hade jag kommit lindrigt undan mot allt jag läst.
Nu väntade jag bara på att det skulle bli Onsdag så jag kunde få svar.

Onsdagen den 20 Mars-13 (vilket är idag) var jag på kontrollbesök på Sahlgrenska och jag fick besked om att allt nu var borta, det är över och jag behöver inte genomlida något mer helsike för att bli av med den graviditet som vi har kämpat så för. Vi kan nu släppa detta och börja bearbeta det och samla nya krafter inför ett nytt försök med provrörsbefruktning.
Vi fick en plan idag och om kroppen sköter sig så kanske jag kan börja med hormonbehandling i slutet av April för att sedan förhoppningsvis få sätta in ett ägg i slutet av Maj. Tredje gången gillt säger de och ja jag hoppas verkligen det för jag vet inte om vi orkar ett nederlag till.

Vi trodde att vi skulle få ett efterlängtat barn till oss i slutet av Oktober/ början av Nobember i år men så blir det inte. Nu blir allt fördröjt och tidigast i Februari 2014 kan drömmen bli sann.
Nästan ett helt år, det känns oerhört långt dit. Samtidigt är jag livrädd för det, vad händer nästa gång? Men som jag skrivit förut är viljan att få barn starkare än rädslan jag känner inför nästa försök.

Jag vill poängtera att i mitt fall har 2 läkare kontrollerat mig och jag har tagit 3 blodprov som mäter graviditetshormonet HCG, embryot var för litet för att vara i vecka 8 och mina gravidites symtom hade klingat av så det fanns inga tvivel på att detta handlade om ett MA. Det finns ju berättelser där det visat sig att man fått Cytotec och sedan har det funnits ett levande foster där. Så var det inte i vårt fall men är du minsta tveksam i ditt fall så begär att ytterligare en läkare kanske t.o.m på en annan klinik kontrollerar.
Tänk även på att vi alla är olika och alla reagerar olika på behandlingen så min berättelse är min berättelse men kanske kan den lugna dig lite efter alla skräckupplevelser som finns på nätet.
Jag hoppas att om du som läser detta ska genomgå samma sak, oavsett av vilken anledning får det så lindrigt det bara går. Det är en jobbig tid både fysiskt och psykiskt så vi behöver inte mer lidande än den vi redan har.

Det verkar kanske som att behandlingen för att hjälpa kroppen att få bort missfallet har fungerat som tänkt.
Helt hundra vet jag inte förrän efter återbesöket på Onsdag men om så är fallet så har det blivit väldigt "lindrigt" för min del. Inte alls så som jag hade läst att det skulle vara. Fast jag vet inte om plågan jag genomlidit genom att fått vänta flera dagar känns så lindrigt ändå. Jag kommer skriva ett mer informativt inlägg om detta efter Onsdagens besök. Mest för andras skull, de som sorgligt nog kommer gå igenom samma sak. För det är många, många fler än man tror. Tyvärr är det så.

I morgon återgår jag till jobbet efter 2 veckors sjukskrivning, när jag gick hem för 2 veckor sedan trodde jag att jag var gravid. Kanske hade jag bara drabbats av njursten. Jag hade börjat räkna lite på när jag skulle gå på föräldrarledigt och börjat fantisera om en sommar med en plutande mage. Jag vågade inte tänka på det för mycket för hur som helst var det tidigt. Vad som helst kunde hända och varken jag eller Roger vågade ta ut någon större glädje före det tidiga ultraljudet.
Det som vi fasade över hade hänt, fostret eller embryot som det fortfarande kallades hade dött i vecka 5 och måste bort. Jag skulle annars gått över på vecka 9 nu men när jag kommer tillbaka till jobbet i morgon är det inte längre som gravid.
Som om sanden sakta runnit ur min hand och de stackars sandkorn som blev kvar fick jag borsta bort.