Inlägg publicerade under kategorin Djur och Natur

Av Rose-Marie - 13 oktober 2012 22:18

Imorse vaknade jag som jag oftast brukar göra vänd mot sovrumsfönstret, jag tittade ut mellan rullgardinen och fönsterkarmen och såg en blå himmel. Det är märkligt det där för det brukar vara blå himmel när jag tittar ut där på helgerna och när jag sedan kliver upp så visar det sig att det inte alls är så fint väder som jag trodde.

Denna morgonen var inget undantag men vi hade redan bestämt oss för att det skulle bli en skogspromenad så vi tänkte inte ändra på den planen. Det regnade ju iallafall inte och vi har ju varma kläder att ta på oss.

På facebook var det dock lite delade meningar om hurvida man ska vistas i skogen eller inte då det är älgjakt, jag har för mig att det är på egen risk men att man bör ha färgglada kläder eller reflexväst.

Jag tänkte verkligen inte ändra på planerna utan vi fick väl gå med livet som insats då helt enkelt.

Vi hade nämligen bestämt oss för att gå till Karolinerstugan och grilla, vi kunde ju dessutom sitta inne i stugan så vi var inte så väderberoende mer än på vägen dit.

Vi packade väskan med kaffe, kakor, korv och bröd, därefter gav vi oss iväg.

Starten för vandringen ligger i en ort som heter Järbo och det är ca 1,5 mil dit så det fick bli bil den biten.

Vid parkeringen finns det en stuga där soldaterna övernattade förr och därför kallas den för soldattorpet, den är precis som karolinerstugan öppen för allmänheten men då behöver man inte gå. Till karolinerstugan får man gå 5-6 km genom skogen och det var ju vandringen vi ville ha.


Soldattorpet

 

 

 


Nu kunde våran vandring börja och det blev åt helt fel håll och det tog en liten stund innan jag kom på det. Det var trots allt 18 år sedan jag gick här senast så det är ju inte så lätt att minnas. Vi vände om och hamnade rätt. Den rätta vägen var ju till och med uppmärkt med "Karl X11 väg" och började med en grusväg på ca 1 km innan man skulle svänga in i skogen. Det var då jag fick syn på 2 jägare och kände att vi nog bör vända om iallafall. De kanske tyckte att vi var totalt knäppa som skulle in i skogen under älgjakten. Nu hade de ju redan sett oss så jag gick fram och frågade om man kunde gå till karolinerstugan utan att bli skjuten.

- Ja vi har pass på andra sidan och så länge man inte ser ut som en älg är det ingen fara, de skrattade.

Tydligen såg vi inte ut som älgar utan det var bara att passera in i skogen.

Efter någon kilometer såg vi spår av älg och risken för att jägarna skulle hålla till där älgen gått verkar ju minimal, så smart är nog skogens konung att han håller sig borta från fienden. Jag kände mig därför trygg vad gällde den biten men lite nervös över vad vi skulle göra om vi plötsligt dök på en älg.


     

 


Vi gick vidare utan att varken se älg eller jägare, vi bara njöt av naturen och tystnaden. Snart skulle vi sitta i stugan och drícka kaffe, titta in i elden och grilla korv...... JÄKLAR...... jag hade glömt tändstickor!!!

Som gammal rökare är jag ju van vid att alltid ha eld i fickan men jag har ju slutat röka. Att vända om var inte ens att tänka på utan vi fick hoppas att någon glömt eller lämnat kvar tändstickor någon gång.

Vi fortsatte gå, plötsligt hörde vi ljud, det kom närmre och det kom mot oss. Vi såg ett gäng ungdomar, de måste varit ca 10-15 st och de hade en vuxen med sig. Vilken tur för då kunde jag fråga om han hade tändstickor, de måste ju varit i karolinerstugan. Ja visst hade han tändstickor och vi fick en ask av honom. Vi nöjt, vandrade vidare och på hela vägen fram till stugan mötte vi nog totalt 40 ungdomar och ett 10-tal vuxna i omgångar. Vid ett möte frågade en av ungdomarna oss om vi verkligen gick där frivilligt?! Jag tänkte på hur underbart det var att vara ute i naturen och svarade ja med ett leende, följt av frågan:

- Gör inte ni det?

- Näääää.... vi är här på konfirmationsträff

- ja men det är ju frivilligt sa jag och hade fortfarande kvar mitt fåniga leende.

Minns jag tillbaka så vet jag inte om jag själv konfirmerade mig för att jag faktiskt ville eller om det var för sakens skull och ja presenterna kanske. Men jag har nog däremot aldrig undrat hur folk kunde gå runt i skogen frivilligt, jag har alltid älskat skogen och naturen. Jag var mycket ute och lekte i skogen hemma hos mormor och morfar i Norge och jag älskade att sitta på klipporna och titta ut på havet när vi var i sommarstugan. Jag har alltid varit ute i naturen frivilligt och kan inte förstå hur någon kan ha något emot detta.

Efter en bit vandring till så kom vi tillslut fram till målet, det var till och med vackrare än vad jag minns.

Men nej, det var fullt med fyrhjulingar där och massa folk, kanske tillhörde de konfirmanderna vi mötte tidigare och var på väg därifrån. Jag hörde hur de pratade norska så min tanke var fel. Däremot var de faktiskt på väg därifrån så det var bara för oss att kliva in i stugan och bara njuta. Det var ju det vi kom dit för, att bli ett med naturen.

Att bli skjuten av någon jägare var nog det minsta vi behövde oroa oss för, det enda som möjligtvis skulle kunna hända var nog att min kropp skulle bli så chockad av vandringen så att den skulle reagera med att ge mig en hjärtinfarkt eller något men inte ens det hände. Jag tror däremot att mitt hjärta och mina leder njöt lika mycket som mitt sinne. This is life tänkte jag för mig själv då jag tittade ut över sjön.


 

  

 

     

 


   


ANNONS
Av Rose-Marie - 9 april 2012 20:46

I Torsdags skrev jag om en njutbar resa mellan Dalsland och Jämtland då sken solen hela vägen upp och det är lätt att sitta tyst och bara njuta av naturen i 75 mil. Det finns dock en annan sida också som idag då vi for neråt.

Det första som hände var att avgssystemet ramlade ner och skrapade i marken så vi fick hänga upp det med snöre och köra till macken för att köpa spännband vilket de givetvis inte hade på den macken.

Vi körde ca 5 mil till nästa mack och den hade de tydligen stängt igen för gott. Som tur var så låg det en mack till lite längre bort och där fanns spännband så vi fick löst problemet och klara oss hem. Jag är ju inte direkt förvånad över att saker på bilen lossnar för där uppe är vägarna långt ifrån jämna och fina. De första 30 milen innehåller mer hålor än en puckelpist, det är inte lätt att försöka köra slalom emellan dem för de är verkligen över hela vägen.

Detta med varningskyltar existerar bara om vägen verkligen är skadad, vilket innebär i stort sett helt utan asfalt. En sådan väg här hemma hade varit avstängd.

I dag regnade det dessutom hela vägen så det kändes inte ens njutbart att sitta och titta ut på naturen.

Man kan tycka att det är ett jätte bra tillfälle att sitta i en bil med hela familjen och kunna använda tiden till att prata som man sällan hinner i vanliga fall för någon har alltid annat att göra. Jodå André pratar mer än gärna och är den som kan tjata hål i huvudet på en så jag tycker det är rätt skönt när det blir tyst en stund.

Varje gång man drar igång musiken så har han något att säga, jag sänker och André blir då oftast tyst, jag höjer igen och då kommer han på vad han skulle sagt. Sådär fortsätter det tills han somnar och jag kan då koncentrera mig på musiken och alla hålor i vägen. Roger är ju inte direkt den som pratar överdrivet mycket så det kan vara tyst väldigt länge.

Ända fram till Orsa vilket är ca 35 mil är vägen totalt utdömd av mig, man skulle nästan behöva ett njurbälte pga att det hoppar och guppar så mycket.

Så kommer vi då till Mora och plötsligt får man syn på massa bilar, hela Moras rondell är alltid full av bilar och då återkommer mitt dåliga beteende då jag skäller på alla som inte kan köra bil. De skäller förmodligen på mig också.

Eftersom André har infört som tradition att vi alltid ska äta på Mc Donalds i Mora så är detta en lag som man inte bryter. Jag tycker att det är helt okej att han får välja när han är så duktig och åker hela denna vägen utan gnäll.

Tydligen är detta en tradition för ALLA turister som passerar Mora för det måste vara den mest välbesökta Mc Donalds i Sverige och där är det djungelnslag som råder. Alla kassor är öppna men det finns inte bemanning till dem så personalen hoppar emellan kassorna och kösystem verkar inte existera här.

Jag är lika förvirrad varje gång och vart jag än ställer mig verkar jag ställa mig fel.

När vi väl ätit så fortsätter vår resa neråt och nu börjar jag tröttna på musiken och vill prata men vad ska man prata om? Att börja disskutera vem som gör vad och inte i hemmet osv är ju inte direkt smart eftersom man ska stå ut med varandra i en trång bil i 5 timmar till så det blir mest lite småprat tills Roger somnar.

Jaha det får bli radion då, där pratar de ju och Christer på P3 brukar ha folk som ringer in och berättar roliga saker så den kanalen fick det bli.

Då ringde det en bonde och berättade att om man gav en tjur annanas regelbundet under en längre tid så smakade tjurens spermier annanas. Ja jag vet, jag tänkte precis som du: -det var mer än jag ville veta och jag undrade dessutom hur någon ens kommit fram till detta. Mc Donalds maten hade dessutom inte hunnit sjunka ned ännu så jag valde att leta upp en annan kanal men tydligen är det bara P3 som fungerar mellan Mora och Malung så jag fick fortsätta lyssna och som tur var så tog de in ett nytt samtal.

Denna gången var det en ifrån Arjeplog som ringde och jag har lite förutfattade meningar om männen runt Arjeplog och Gällivare för av någon anledning verkar dessa vara byfånar som aldrig verkar varit utanför byn.

Jag antar att det inte är så men det är bara sådana jag hör på radion och ser på TV.n

Denna killen var inget undantag utan han lät precis som jag föreställer mig en man från Arjeplog, han skulle hälsa till mamma, pappa, sin tjej, alla vännerna och så avslutade han med att han ville hälsa till alla i Arjeplog, det var ju precis det du nyss gjorde tänkte jag. Radiokillarna frågade om han skojade men killen svarade:

-Nä ja tyck de ä så trävligt att va me i radio så då vill jag hälsä.


Efter detta sa en av programledarna att hälsningar i radion inte var så uppskattat av alla lyssnare för de tycker att vi lever i 2000-talet och då kan man skicka sms till de man vill säga hej till istället för att ringa radion men ja nu vílle denna killen från Arjeplog hälsa på radion och det var ju trevligare än den tidigare som ringde och berättade om tjuren tyckte jag då.


Jag satte på musik igen och tillslut bytte jag och Roger plats så han fick köra lite och jag satt och glodde ut genom fönstret. Regnet öste ner och det blåste samtidigt så det regnade så där snett från höger.

Då såg jag en kille som stod vid vägkanten och kissade, han var smart nog att inte stå vänd ut mot vägen men jag undrade ändå om det var smart att kissa i motvind?!

Jag somnade iallafall tillslut och sov djupt så där så man tappar huvudet och vaknar till men somnar direkt, plötsligt vaknar jag hastigt till och tror av någon anledning att vi är påväg att krocka, jag liksom skriker till lite så André och Roger tittar frågande på mig. Sen somnar jag igen.

När jag vaknar till har Roger tydligen kört om massa bilar som han försökt köra om ett tag och detta visste ju inte jag så han blev lagom glad när jag bad honom att stanna för att jag ville röka. Jag vet precis hur det känns för det slår aldrig fel när en annan kör heller, då ska någon plötsligt kissa när man precis kört om någon eller när man nyss stått still någonstans. Därför ber jag Roger köra vidare tills han vill att vi ska byta så kan jag röka då.


När vi är i Sunne så tycker jag att vi snart är hemma, då är det ca 25 mil kvar och förr hade jag tyckt att 25 mil var långt men numera är det snart hemma.

Avstånd har liksom fått en helt annan gräns för mig de senaste åren efter att ha pendlat dessa 75 mil då jag och Roger inte bodde ihop. Nu är vi dessutom 2 som kör så jag tycker inte resan är lika betungande längre.

Både i Grums och Billingsfors möts man av en härlig doft från Pappersbruken men Billingsfors tar ändå rekord då de har kyrkan precis bredvid om folk inte går i kyrkan på andra orter så lär väl de i Billingsfors absolut inte vilja gå dit. Vem vill ens gifta sig eller ha dop där? Jag undrar om de döda i gravarna ens ligger kvar. Strax efter detta ligger det en restaurang och ett gatukök, denna doft inbjuder inte till att äta vill jag påstå men jag antar att man vänjer sig när man bor där.


Så kommer vi då till strecket i marken i Järbo, ja där står det med sprayfärg i marken "Welcome to Järbo the state of USA" man kan ju undra vad turister tänker om detta, tänk om kille från Arjeplog kom ner och såg detta, han hade nog tyckt att vi var väldigt konstiga människor precis som vi tycker om honom.

För mig innebär detta iallafall att snart är jag hemma, snart är resan gjord och jag kan koppla av i soffan en stund innan det är dags för sängen.

11 timmars resa är över och när jag tänker tillbaka så här så är den kanske inte så händelserik men ganska komisk.

Ingen gång är den andra lik och tur är väl det.


Kanske är det Steve med Lloyden som bidragit endel till fördomarna om männen i Arjeblog och Gällivare   



ANNONS
Av Rose-Marie - 6 april 2012 21:07

När vi var ute och åkte nyss så såg vi 2 rävar, de tittade nyfiket på oss lite som att de undrade vad vi gjorde där i skogen och störde deras lugn och när jag skulle ta fram kameran och ta kort så sprang de givetvis iväg.

Vi stod kvar och såg dem springa över den isbeläggda sjön, sången räven raskar över isen dök genast upp i mitt huvud. När jag är här uppe i Jämtland där det är mer skog än hus så förväntar jag mig nästan att se djur, jag har hört folk prata om björnar och vargar de sett men de säger det inte på samma sätt som vi gör hemma.

Vilda djur är på någotvis inte välkomna hemma och vi pratar om dem som om de inte ska få leva, jo de kan få leva om de finns uppe i norr. När man åker 45:an uppåt strax efter Orsa börjar de skylta med varning för Björn en skylt man aldrig ser nere i söder. Jag sitter verkligen och tittar ut i skogen för jag skulle verkligen vilja se en, ja iallafall när jag sitter i bilen. Jag tror vi alla vill se både björnar och vargar på riktigt fast bara om de inte dyker upp hemma vid våra hus.

Jag undrar därför om vi vill att de ska finnas eller inte? Ja svarar ni men de kan hålla sig i skogen.

Skogen tänker jag och funderar lite hur det ser ut där hemma och konstaterar att det snart inte finns någon skog kvar där. På vägen till mitt jobb möts jag mest av kalhyggen, skogen som varit där finns inte längre kvar.

Kan det vara därför våra vilda djur börjar dra sig in i samhället? Det kanske inte är de som drar sig till oss utan vi som mer och mer bygger hus där de alltid haft sina revir. Är det vi som inkräktar på deras marker eller är det de som inkräktar på våra? 

Det är en svår fråga för visst är det ett problem när bönderna blir av med får och andra djur pga vargen och vi blir mer och mer rädda för att de kanske även ger sig på oss människor. Det har plötsligt blivit ett krig mellan människan och de vilda djuren. Tänk om de började tänka som oss, människorna kan bo i städerna allihop då kan de få leva, samtidigt försvinner våra städer och växer igen utav skog, vart ska vi ta vägen då?

Det kan tyckas vara lite överdrivet att tänka så men hur ska djuren kunna bo i skogen när vi mer och mer avverkar den?

Vi kan inte leva med varandra men vi kan heller inte leva utan varandra, vi vill ha de vilda djuren kvar men vi vill inte ha dem för nära. Vi vill gärna se en varg eller björn men vi vill samtidigt inte att de ska finnas, ja på djurparker isåfall eller uppe i norr, där kan vilda djur hålla till så kan jägarna från söder åka upp dit och jaga bara för nöjets skull.

Jag vet att de ställer till problem för vissa och jag vill själv inte ha en varg utanför mitt hus men jag tycker vi kan låta bli att tvinga dem komma så nära genom att avverka så mycket skog som vi gör, det ser dessutom hemskt tråkigt ut med alla dessa kalhyggen som man möts mer och mer av nu förtiden.


Vilket ser trevligast ut, ett kalhygge


 


Eller en tät vacker skog?


  


Hade Räven som dök upp (September 2010) hemma hos oss mitt i samhället fått välja, hade nog han svarat skogen


 



Av Rose-Marie - 5 april 2012 21:46

Det kommer bli några inlägg om mitt andra hem: Hällesjö i Jämtland nu över påskhelgen, eftersom det är där jag befinner mig nu. Min sambo Roger är här ifrån och som jag skrivit i tidigare inlägg så flyttade han 75 mil ner i Sverige för min skull. Hällesjö ligger mitt emellan Sundsvall och Östersund (10 mil till båda ställena)


Eftersom vi har våra mammor här uppe så valde vi att behålla gården som fritidsställe och åker hit när det är långledigt samt på semestern.

Vissa kan tycka att det är hemskt långt med 75 mil till sitt fritidshus men jag tycker det är riktigt skönt för det blir verkligen miljöombyte och det är stor skillnad på hemma och här. Visst det är hemskt långt att åka och tar runt 11 timmar att ta sig hit med bil men jag tycker det är riktigt mysigt att åka ändå.

Jag älskar naturen och på resan hit upp så får man verkligen se våra olika landskap och alla har de sin charm. 

Hemma har man närhet till hav och klippor vilket jag älskar men man är ju ganska van vid det ändå och uppskattar det kanske inte lika mycket när man vet att man kan uppleva den naturen när som helst. 



 


När vi åker uppåt ser vi först Värmlands vildmark och sen Dalarna med sina underbara timmerstugor och detta landskap blir ofta förknippat som något av det mest Svenska vi har. 



        


 

Sen blir det mer och mer skog och berg ju längre upp man kommer genom Härjedalen och sen Jämtland med mycket tallskog och stora stenblock som ligger överallt i skogen som ett minne utav istiden och även dessa vackra sjöar som Jämtland bjuder på. De underbara bergstopparna som sticker upp får mig att vilja klättra upp på toppen och ge ifrån mig ett skrik så som Ronja Rövardotter gjorde.



      



Det finns så många vackra rastplatser med små grillstugor som verkligen inbjuder till att stanna och ta en koppkaffe där. Ibland får jag lust att bara stanna där i skogen ute i ingenstans och bara vara, bara känna lugnet.

När jag kör på vägarna här uppe är jag inte alls som hemma, stressad och irriterad på andra trafikanter.

Det finns nästan inga andra så jag nästan äger hela vägen och när man väl möter bilar blir man nästan lite sådär så man vill vinka till dem.



      



Det är klart att vid större orter är det ju som hemma fast ändå lugnare på något vis. När jag var i Sundsvall på ett köpcenter i mellandagsrean så upplevde jag inte alls det som hemma på Torp, jag upplevde inte att folk hade så bråttom som hemma.

Mamma säger att t.o.m de gamla som bor på hemmet där hon jobbar är mycket lugnare än de gamla på det hemmet hon jobbade hemma. Jag tror faktiskt att människorna här uppe är lugnare, man tar sig mer tid att hälsa på varandra och det känns som att det är en helt annan gemenskap än hemma. Jag vet inte om de som bor här håller med mig men det är den känslan jag får här. Jag finner ett lugn som jag har svårt att känna hemma.

Trots att det kan vara jätte stressigt när vi bara är här korta stunder så känner jag mig inte stressad inombords.

Vi hinner det vi hinner helt enkelt. Man vill hälsa på alla och man vill göra så mycket och dagarna är förkorta men ändå känner jag mig inte stressad över detta.

Här uppe kommer oftast folk när det är marknader, dans och vad det nu kan vara för något som anordnas, här kommer t.o.m folk på kyrkans julgröt och det räknas som en tradition att göra det.

Hemma finns det nog för mycket valmöjligheter av olika händelser att man inte kan gå på allt och man blir nog mer kräsen på vad man prioriterar att göra.

När jag kommer hit måste jag planera inköp m.m för här finns ingen affär som är öppen till sent på kvällen eller på röda dagar som hemma. Men jag tycker det är rätt skönt, det ska liksom vara så. Vill jag till ett köpcenter så får jag åka 10 mil och då planerar jag en dag för det vilket gör att jag förmodligen inte kommer ha lika bråttom som hemma, man tar sig tid att titta i affärer när man ändå åkt ända dit.

Däremot tror jag som mamma säger att det kan bli lite för segt i längden, det är säkert lite som man gör det till men jag gillar samtidigt fart och fläkt och naturen där hemma. Därför känns det väldigt skönt att jag har denna möjligheten som jag har, att komma hit för miljöombyte och kunna njuta av båda delar.


Jag åker gärna dessa 75 mil för att finna detta lugn och resan upp är helt enkelt njutbar med den vackra natur vi möter hela vägen upp genom Dalsland, Värmland, Dalarna, Härjedalen och till slutmålet Jämtland.

Som idag när vi for hemifrån var det snöfritt och blommorna har kommit fram men när vi kom hit var det snö och vinter. Även om man varit trött på vintern så kan det kännas helt okej att komma hit och se snön för att sedan åka hem till våren. Man brukar ju säga: "borta bra men hemma bäst" och det är väl sant men man mår även bra av miljöombyte och jag får ordentligt med det när jag åker hit, till mitt andra hem, Hällesjö.




  


Bild taget från gården på vintern

 


Bild taget från gården på Våren

  


Det är inte svårt att finna inre ro här inte

 






Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se