Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - 5 mars 2016 08:17

Alla tävlingsmänniskor har ett gemensamt mål - Att bli bäst!
Vi tränar hårt för att nå dit, vi blir peppade och coachade och när man närmar sig målet så får vi oftast mycket uppmärksamhet.
Men hur tar man den framgången?
Jag menar med detta inlägg INTE att skuldbelägga någon, absolut inte.
Jag vill bara väcka tanken om hur vi förbereder oss inför vårt mål.
Hur tar vi våra framgångar och hur känns det när man får käppar i hjulen?
Att detta återigen dök upp i mitt huvud var pga olika blogginlägg jag läst, skrivna av flera framgångsrika unga tjejer. Likt mig har de varit bland de bästa, prestationsångesten började ta över och i det ögonblicket försvinner glädjen med sporten. Det är vanligare än vad jag själv trodde och hade jag vetat detta under "min period" så hade jag kanske tagit det annorlunda. Jag trodde ju att jag var den enda som inte fixade att bli bäst.

Jag är helt övertygad om att vi även behöver träna den mentala biten, hur man hanterar framgång och motgång så att man fortfarande tränar och tävlar för att det är kul.

Lika väl som vi tränar fysiskt behöver vi träna mentalt.

Då tror jag att fler kommer hålla sig kvar inom elitidrott även som seniorer.

Framförallt bör vi klappa varandra på axeln och säga "du är grym" även de gånger när man inte vinner.
Vi behöver lära oss att tänka
"det är inte jag som är dålig utan min motståndare som är väldigt bra"

Där tror jag att föreningar, föräldrar och alla runt idrottsintresserade barn och ungdomar har en stor betydelse och vi bör lära oss att jobba bättre just kring den biten. Hur hanterar jag framgång och motgång?!

Det var ett tag då tidningarna nästan stod i kö

Det var en tid då jag alltid räknade med en medalj. Främst GULD!

ANNONS
Av Rose-Marie - 24 februari 2016 22:19

Jag är taggad, motiverad och förväntansfull inför kommande Judotävling i Karlstad den 12 Mars.
Jag är nervös och ljuger om jag påstår annat men samtidigt så tänker jag.....
"Vad sjutton! Det är ju inte på liv och död"
Jag vet att Sensei Tommy Widekärr är bekymrad för att jag återigen ska ställa krav på mig själv, han känner mig, han vet att inom mig finns den där tävlingsmänniskan, drömmaren och envisheten som har en tendens att dyka upp i dessa sammanhang eller gjorde iallafall det förr.
Jag kan lugna honom med att den mognare jag har tagit över lite, den där som jag själv tycker är lite tråkig och som nästan hindrar mig för att "hon" tänker efter för mycket. "Hon" kör inte bara på så som förr.....
Jag hoppas faktiskt att vid tävling så är gamla versionen av mig tillbaka igen fast en lite mer uppdaterad och modernare variant där man har tagit bort barnsjukdomen som gjorde att de där kraven som jag ställde blev ett hinder, en rädsla och som tog bort en del av glädjen. Jag hoppas och jag tror att den nya moderna, uppdaterade varianten av mig i judosammanhang är programmerad med massor av känsla för skoj.
För alla förberedelser inför tävling är superskoj vilket jag i inte tyckte förr.
Nu vill jag fokusera, jag vill ha sammanhållningen och jag vill planera. Det är ju nästan den roligaste biten och att sedan få se resultatet av allt man gjort. Det är moroten!
Vi är några tjejer i klubben som ska åka iväg på tjejträning i Göteborg på Söndag och en sådan grej ger sammanhållning, inte bara under den dagen utan även före och kanske också efteråt. Vi planerar ihop, är nervösa ihop och peppar varandra inför denna dag. Det är skoj och det ger motivation.

Så ja sensei Tommy, du har nog rätt i att den gamla tävlingsjudokan i mig finns kvar där inne MEN i en ny modernare och uppdaterad version.
En "Rosa 2,0" (1 del tävlings inriktning och 1 del skoj och gemenskap)
Men jag vill fortfarande ha en medalj 2016, det är både tävlings- och den sociala delen i mig som har fokus på det. Inte för vinnandets skull utan även för att det vore förbannat skoj att ha en medalj på mitt 30:e år inom Judon!

ANNONS
Av Rose-Marie - 15 februari 2016 22:40

Jag skriver inte så ofta om André och hans funktionsnedsättning i bloggen längre.
Mest för att det mesta fungerar så bra så det finns inte mycket att rapportera men nu närmar han sig vuxen världen och jag vet inte om det är jag eller han som är mest nervös inför detta.
Det är ganska mycket förberedande redan nu. Han fyller 17 år nu i Mars så vi har ju 1 år på oss men det går fortare än man tror, plötsligt är man där.
Idag var vi på ett möte på habiliteringen och jag tycker för det mesta att vi träffat bra läkare men idag träffade vi en som utmärkte sig extra.
Han såg verkligen till att André var med i samtalen och att det var jag som satt bredvid och lyssnade, det brukar faktiskt oftast vara tvärtom.
Jag behöver lära mig att släppa taget lite för att inte göra honom en gentjänst. Men det är svårt att veta vart man ska dra gränsen, inte för kravfyllt men ändå inte för enkelt.......

Läkaren föreslog att vi skulle träffa en kurator just för att kunna prata om sådana saker och det tror jag är bra.
Han fick även André att samtycka i förslaget.
Han har växt så oerhört mycket de senaste två åren, tar för sig och agerar moget. Ni ska veta att jag är så jäkla stolt över honom, aldrig har han verkat missnöjd på någotvis och han har alltid varit sig själv. Jag känner verkligen ingen oro för honom......

Han har slutat med medicin sedan i höstas och även det funkar kanon.
Som läkaren sa, när vardagen fungerar och skolan fungerar så finns det inte alltid ett behov av medicinering.
A och O är att se till att allt runt omkring fungerar i första hand, medicineringen är en hjälp i de kritiska stunderna.
Jag är så oerhört tacksam över all hjälp vi fått och faktiskt även över att jag har orkat kämpa. Ibland kan man få klappa sig själv på axeln också även om vi ofta är rätt blygsamma med sådant.

Nu är det bara några månader kvar på Högstadiet och sedan börjar gymnasiet, han har valt hantverk och ska gå särgymnasiet på Östrabo.
Jag tror det blir kanonbra!
Andre känns super lugn.....
Jag däremot behöver nog förbereda mig mentalt, vart tog min lilla grabb vägen? Vart tog tiden vägen?
Vart finns nödbromsen?
Jag skulle gärna vilja dra i den lite lite bara.......

Av Rose-Marie - 8 februari 2016 15:25

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min tävlingskarriär inom Judon, om hur jag kände press av att alltid vilja vara bäst, hur jag trodde att andra förväntade sig det utav mig.
Nu har jag återigen lockats av Judons lockande rop och jag är tillbaka på mattan med en känsla och motivation som jag inte haft på många år.
Klubben är mer sammansvärjad än på länge, mina kamrater är engagerade på flera olika sätt. Mångfalden är stor och flera vuxna tävlar.
Suget drar i mig...... JAG VILL OCKSÅ TÄVLA!

Samtidigt skrämmer den tanken mig och jag undrar varför?
Varför vill jag tävla och varför är jag nervös?
Är det gamla känslor, räddslan att misslyckas eller är jag rädd att folk ska förvänta sig saker utav mig?
Nej numera är nervositeten nog kopplad till att det var så länge sedan jag tävlade, tänk om jag gör bort mig eller glömmer alla regler osv....
Jag tävlade ju en gång 2006, för 10 år sedan och då var det 10 år sedan jag lade ner tävlingskarriären. Nu 20 år med andra ord och det är 30 år sedan jag gjorde min första tävling. 30 års jubileum, HÄFTIGT!!!

När jag tänker så ja då känns det ju faktiskt kul, nervöst men kul!
När jag tävlade 2006 så var det också för att det var kul.
Vinna vill man ju självklart men det är inte längre livsviktigt.
Frågan dyker återigen upp i mitt huvud, varför tävlar man då?
En fråga som jag skulle vilja ställa till barnen i klubben, mest för att få höra diskussionerna kring det och hur de känner.
För 20 år sedan hade jag svarat:
-för att vinna och visa att jag är bäst!
Idag är jag mer blygsam och svarar:
- för att det är kul, gemenskapen, pushen och peppen som man får. Det är också en morot för att träna och ett sätt att mäta sina framgångar.
Vinna vill jag givetvis, den gången jag inte vill vinna är jag förmodligen senil.
Dock vet jag inte om jag faktiskt tycker att det är kul att tävla längre, det finns bara ett sätt att få svar på den frågan!

12 Mars kanske kan bli debut

Detta är två tävlingar på samma ställe och det är grymt intressant då Swedish Judo Open Masters är en veterantävling

Av Rose-Marie - 30 januari 2016 23:10

Det är skönt att bara fly bort ibland, inte för att jag på någotvis vantrivs med livet som jag lever utan för att ta vara på stunder med familj och vänner.
Stanna upp i vardagen lite och bara använda tiden till att umgås.
Denna helgen är det med familjen, vi har hyrt en stuga på Gustavsviks Camping i Örebro. I skrivandetsstund ligger jag i stugan på en divansoffa med ett glas vin och ser på TV med Roger bredvid. André och Tristan sover, de var trötta efter en eftermiddag på Gustavsviks äventyrsbad - Lost City. Ett mycket trevligt och mysigt ställe.
Att ha denna stunden utan att behöva tänka på saker som städ och tvätt är helt underbart.

Nästa helg ska jag med min syster och två gemensamma vänner till Göteborg. Vi ska bo på hotell och gå på Melodifestivalen delfinal 1.
Lika viktigt som att göra något med familjen tycker jag det är att man tar sig tid för vänner. Lagra på med lite ny energi och känna att även om man lever familjeliv så är man en egen individ.
Genom att ibland vara ifrån varandra påminns man om hur det är att sakna någon. Det är viktigt att man inte tar varken familj eller vänner förgivet.
Livets väg kanske inte ser ut imorgon som det gör idag!

Stugan på Gustavsviks Camping Örebro

Bad och lek på Gustavsviks Äventyrsbad -Lost City

Kvällsmyser i Stugan med kex, vin och TV

Av Rose-Marie - 17 januari 2016 00:59

Lägger mig bredvid en varm liten kropp, hör små andetag och känner en enorm lycka över att jag fått äran att dela livet med denna underbara lilla människa.
I rummet bredvid hör jag snarkningar från en något större kille men minst lika underbar. Mina två grabbar som förgyller livet och ger mig så mycket livslust.
Ja visst är det även stunder då de faktiskt kan reta mig till vansinne men det bra överväger det dåliga tusen gånger om.
Kramar, skratt och glädje övervinner bråk och ilska med hästlängder.
I vardagsrummet sitter min sambo, han som finns där i vått och torrt, min själsfrände och livskamrat. Tillsammans är vi alla något av det finaste man kan vara..... en familj.
Vad vore jag utan dem?

Varje litet ögonblick som jag har tillsammans med dem är värda så mycket för livet är så skört och oförutsägbart.
Man vet aldrig vad nästa dag har att erbjuda och det är kanske tur ändå.
Att leva i nuet och att ta vara på dagen låter så oerhört klyschigt men är samtidigt så viktigt även om man också ska blicka framåt. Jag känner mig bara så lyckligt lottad så jag vill hålla den känslan och inte fundera så mycket på saker som jag just frågade mig "vad vore jag utan dem"
Jag har dem här och nu och jag får leva i tron att så kommer det alltid att vara för annars går man ju under.
Jag väljer glädje före sorg så långt det bara är möjligt och likaså väljer jag lugn före oro för jag har själv en möjlighet att kunna påverka mina tankar genom att glädjas över det jag har nu. Just nu i denna stund, i detta ögonblick. För min familj finns här tillsammans med mig, i samma hus.... här och nu.

Familjen på Stellas Lekland i Uddevalla, där var vi idag 16/1-16

Av Rose-Marie - 31 december 2015 01:04

Även om jag varit rätt kass på att blogga detta året så hör det till att avsluta året med ett blogginlägg.
Jag inser att skrivandet överlag har varit dåligt i år. Kanske beror det på att tiden mest gått åt till jobb, familj och träning.... Nej det har inte varit så tråkigt som det kan låta utan det har varit ett av mina bästa år faktiskt. Jag inser också att mitt behov av att skriva är större när jag genomgår sämre dagar. Det är då det är skönt att skriva av sig och det är då jag behöver folks uppmuntran och stöd. Det är också då jag skriver bäst.

2015 har som sagt varit ett väldigt bra år och ett år fyllt av energi. Jag har uträttat mycket och faktiskt lyckats med det mesta som jag utmanat mig själv i. Jag klappar mig själv på axeln och gör en av mina high five med mig själv, något jag försökt börja med under 2015. Man behöver berömma sig själv oftare och man behöver bli duktigare på att känna sig stolt över alla bra saker man gör. Oftast hänger vi upp oss på allt dåligt vilket också tynger ner oss och jag tror att det då blir lättare att hamna i ett hjul av misslyckanden och motgångar för det är bara dem man uppmärksammar.
Men om man istället lägger fokus på allt bra så kommer man uppleva dagarna mer positiva.
Jag kommer försöka med denna taktik även 2016 för det är ju dumt att frångå ett lyckat koncept. Det kan ju inte bli värre än att min taktik visar sig vara ett misslyckande så jag har inget att förlora.

Egentligen undrar jag varför vi är så rädda för att misslyckas, varför vi är så rädda för att satsa?
Om vi hade varit sådana ifrån det att vi föddes så hade vi nog inte lyckats med någonting för vi hade aldrig ens försökt. Tänk om ett barn inte hade försökt gå för att det var rädd för att ramla..... då hade ingen av oss gått.
Men istället försöker de, ramlar en jäkla massa gånger, slår sig och får blåmärken men reser sig varje gång och tillslut så springer de.....
Jag har fascinerats en heldel av vad min son åstadkommit under 2015, det ger inspiration att se hur långt man kan komma genom att våga, att försöka och att misslyckas men ändå inte ge upp.

Det är en utmaning att få år 2016 att bli bättre än 2015, jag vet inte ens om jag tänker lägga någon vikt i att det ska bli det utan det räcker med att leva i nuet och ta det för vad det blir. Fortsätta att lägga fokus på det som blir bra och försöka lära mig av det som blir mindre bra.
Med den inställningen står jag nu redo att möta år 2016

Av Rose-Marie - 20 november 2015 23:50

Just nu pågår en trevlig utmaning på Facebook där man ska lägga upp en bild varje dag i fem dagar. Bilderna ska vara äldre än 15 år vilket gör att man får plocka fram sina gamla album.
Dessa tjocka pärmar som säkert för många av oss mest är platskrävande och man undrar om man kanske ska lägga dem i en låda på vinden eller längst in i en garderob för man tittar ju så sällan i dem ändå.

Denna utmaning har dock gjort att jag nu tagit fram dem och tittat en heldel.
Under dessa tre dagar som jag hittills deltagit i utmaningen har jag varje kväll skrattat, gråtit och tagit mig tillbaka flera år i tiden. Pappa finns där, livs levande som om han aldrig lämnat oss, mormor likaså.....
Hela mitt liv finns där, från födsel tills datan tog över för ett antal år sedan.
Andrés födsel och fram tills han var runt 5 år finns också i ett album. Jag kan titta på bilderna från min barndom och få bekräftat väldigt tydligt att både han och Tristan är en del av mig om jag jämför oss.

Det är ovärderliga minnen som jag konstigt nog tycker tar plats. De borde ha mer värde än att läggas längst in i ett skåp, vad har jag som är viktigare i mina hyllor egentligen?
Jag ser mig omkring och ser mest ljuslyktor och andra prydnadsaker.
Mina album borde ju vara lika lättillgängliga som mobilen egentligen.
Idag tar vi foton nästan varje dag och flera stycken till och med men jag tror inte vi värderar dem lika högt som förr.
Då valde vi våra tillfällen för att inte slösa på film och sedan skickade vi in filmen för framkallning och väntade i en vecka innan de kom om man inte valde ett dyrare alternativ så man fick dem framkallade direkt. När de väl kom så var det som julafton och vi tittade på dem med glädje samtidigt som vi sorterade in dem i våra album. Dessa plockades ofta fram när man hade släkt och vänner på besök.
På frågan "vad är det första du tar med dig vid en eldsvåda" svarade man utan att tveka:
-mina fotoalbum!

Jag

Andre

Tristan

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Senaste kommentarerna

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2017
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se