Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - 23 maj 2017 21:06

Likaväl som att jag tjatar om träning och tävling så är jag inte sämre än att jag kan erkänna mina dåliga dagar. Just nu en dålig vecka dessutom.
Det har varit mycket fokus den senaste tiden, fokus på NM i Judo och fokus på att tillsammans med min syster hålla självförsvarskurser.
Tre stycken på 1,5 vecka....
Roliga saker men det känns i hela kroppen nu och det känns i huvudet. Nu försvann all energi och jag känner efter, känner hur ett knä gör ont, hur ryggen värker och hur alla muskler har kämpat in i det sista. Jag tillåter mig därför att vila mig i form, att återhämta mig, att känna efter...... Det kanske inte är bra egentligen, jo att vila är bra men att känna efter för mycket tror jag bara gör att jag blir lat.
Men jag fokuserar på annat också, den 17 Juni ska Alla Barns Dag vakna till liv igen, förra året blev den inte av pga fokus på EM i Kroatien. Men i år kommer Centerpartiet att vara de som arrangerar dagen och jag finns med på ett hörn med västernlägret och tipspromenad. Västernsäsongen startar igång igen också, det gemensamma intresset med min familj och massor av vänner runt om i hela landet.
Nu till helgen öppnar High Chaparrall och vi ska självklart som vanligt åka dit.

Vi har också en trädgård som behöver pysslas om, en altan som ska byggas vilket vi pratat om i flera år men i år SKA det bli av!
Ja samtidigt som jag vilar från träning denna vecka så har jag ständiga projekt och mål jag vill uppnå. Jag kan helt enkelt inte helt släppa allt för då skulle jag bli liggande i soffan, deprimerad och apatisk.

Nästa vecka hoppas jag att kroppen vill träna igen för träningen ger mig trots allt energin och lusten till allt det där andra jag vill göra.

Av Rose-Marie - 17 maj 2017 22:20

Idag har jag och min syster fått äran att delta på en aktivitetsdag på en skola där vi skulle hålla i självförsvarskurs för skolans 9:or. Vi har inriktat oss på självförsvar för kvinnor men denna dag skulle det även vara killar med i grupperna. Min första tanke var *hjälp jag kommer åka på så mycket stryk av dessa tonårsgrabbar!*
Ni vet dagens bråkiga ungdomar som bara ska hävda sig och förstöra.......
Tjejer är ju en sak, de är oftast lite försiktiga i sådana här sammanhang.
Men jag insåg idag vilka förutfattade meningar jag hade som trodde att det skulle finnas iallafall några i varje klass som skulle vilja överbevisa våra tekniker, som skulle vilja mäta sin styrka mot oss. Att nu skulle de minsann kunna passa på för vi hade ju talat om att vi hade skydd både på ben, mage och ansiktet, vi såg ut som deltagarna i gladiatorerna kan man säga.

Men istället möttes jag av några tuffa killar utåt sett som visade vara riktiga gentlemän, jag möttes av kommentarer som:
-Nej men det känns ju helt fel att slå till er!
-Jag vill inte slåss!
-Hjälp jag blir ju rädd för er ni ser farliga ut!
-Ni är ju så starka!

Jag fick ta i lite extra på några av dem för att överhuvudtaget få dem att våga göra motstånd. Då släppte det lite och då vågade de ta i mer. De blev väldigt glada när de tog sig ur våra grepp.
Dessa grabbar deltog utan att verka tycka att det var löjligt att skrika "NEJ" med full röststyrka. Det här med att delta i en självförsvarskurs blir lite som ett rollspel vilket många kan känna sig obekväma med, speciellt när kompisarna står och tittar på. Jag noterade också ett par gånger att några vänligt bad elever vara tysta när det blev för pratigt.
Min känsla var faktiskt att man överlag både tjejer och killar tyckte att detta var intressant.
Vi fick även massa bra frågor som tex hur mkt får man ta i vid ett överfall och det där med nödvärnslagen är ett kapitel som få begriper sig på men att en tonårskille ens funderar över det tycker jag är bevis på att han faktiskt kommer tänka sig för om han skulle råka hamna i den situationen.

Vi fick också frågan om hur ofta vi håller kurser och när jag sa att det blev lite när det finns tid och intresse men att det främst riktade sig för kvinnor så svarade han:
-Ja men jag tänkte på mamma
(Det fick mitt mammahjärta att smälta)

Som en liten notis i detta så vill jag tillägga att vi vid ett tidigare tillfälle höll ett "prova på pass" för vuxna där det också var blandat män och kvinnor, det passet fick jag bra mycket hårdare motstånd från vissa män som förvisso inte gjorde något för att skada mig men ändå inte riktigt ville att mina tekniker skulle fungera på dem.

Men dagens ungdomar, ja de är ju så ouppfostrade och bråkiga och visar ingen respekt........

Av Rose-Marie - 4 maj 2017 21:20

Jag inser att tiden och motivationen för att skriva reduceras allt mer.
Men så plötsligt poppar det upp påminnelser från förr, gamla inlägg jag gjort och delat på facebook.
Hur mycket man än förespråkar om att leva här och nu så ger de där minnena från förr ganska mycket även just här och nu.
Speciellt inlägg där jag kämpat för att få barn eller gå ner i vikt. När jag läser dem så tänker jag:
-hur orkade jag?!
Men så inser jag att min kämparglöd faktiskt inte har slocknat, den har bara blivit flyttad till andra fokus.
Hela tiden finns det mål med i mitt liv, just för tillfället är det Veteran NM i Judo som går av stapeln i Trollhättan nästa helg.
Jag vill inte påstå att det varit någon medvind denna termin trots att den började bra.....
Jag skulle varit med i en tävling i Mars men den fick jag skippa pga en överansträngd axel som gav mig en plågsam smärta, jag hann knappt fylla 40 innan krämporna var igång. När den väl lagt sig så blev jag kattbiten i handen och fick en infektion som krävde antibiotika. Jag har allt tränat efter egen förmåga trots detta så jag känner mig inte otränad. Så nu i slutspurten lyckades jag få en sträckning i ryggen som plågat mig de senaste veckorna men jag vägrar att låta det stoppa mig.
Mitt fokus har hela tiden legat på NM och just att det är så nära som i Trollhättan gör att jag ännu mer vill delta.
Jag VILL verkligen detta om jag så bara ska ta mig upp på tävlingsmattan och stå en sekund.
Ja nog finns kämparglöden och viljan kvar, nog har jag fortfarande ork och motivation att fokusera på mina mål.
De gamla inläggen från förr ger mig bara en kick och insikten att om jag inte ger mig så kan jag ta mig förbi de där hindren som jag möter på vägen. Det må vara tufft stundvis men det är värt allt slit när man väl är i mål.

Av Rose-Marie - 8 april 2017 10:30

Det är kanske inte så konstigt att gårdagens attentat i Stockholm skapar stora diskussioner om bla skärpta kontroller för att komma in i ett land.
Jag själv har egentligen inget emot det MEN då ska det gälla ALLA.
Det är ganska ofta som jag ser folk gnälla över att de ska behöva visa pass och att det ska vara så omständigt när man reser utomlands men i samma anda skriker de om hårdare kontroller. Bara det inte gäller dem för de ska ju bara resa med sin familj på semester.....
Än mer klagas det över hur svårt det ska vara att flytta till ett annat land....
"Va fan?! tror de att JAG är en terrorist"
"Jag ska dit och jobba"

Min 18 åriga son frågade mig igår:
- Hur vet man vilka som inte ska få komma in i landet? Det kan ju lika gärna vara du eller jag som är farliga.

Nej tänker ni när ni läser det, men hur kan ni vara 100% säkra på det?

Jag ska vara uppriktig och säga att jag blev illa berörd när jag åkte till Kroatien förra året och jag passerade utan problem de passkontroller vi genomförde medans min vän som är adopterad fick stå ganska länge och förklara vart hon skulle och varför, även hennes barn kontrollerades mer än de andra barnen som var med i vårt sällskap.
Hennes egna kommentar när jag reagerade var:
-Äsch jag är van!

Men ja jag tycker att det är helt okej att dessa kontroller görs och inte bara vad gäller risken för terrorism utan med tanke på människosmuggling och andra saker.
MEN det ska gälla ALLA och ALLA ska acceptera reglerna utan att gnälla.
Det syns inte utanpå hur en människa verkligen ser ut inuti!

Av Rose-Marie - 5 mars 2017 20:47

Den 12 Mars är det exakt 1 år sedan som jag genomförde en utmaning till mig själv, mina tankar om att när jag kämpat mig ner drygt 30 kilo och klarar min gamla viktklass som då var -62 kg. Då skulle jag ställa mig på tävlingsmattan igen.
Den tävlingen blev i Karlstad.
Den 12 Mars 2016 blev starten på min comeback och det blev också starten till något nytt, Veterantävlingar.
Även om tävlingen i Karlstad inte var en veterantävling så var det steget till den vägen.

Därför passade det ju utmärkt att det nu 1 år senare hölls Judogala i Stockholm och den deltog jag på tillsammans med min klubbkamrat Eleonor Borg-Hansen, hon som för 20-25 år sedan var en av mina judoelever. Dagarna före helgen fick jag också viskat i mitt öra att hon skulle få ta emot ett pris på galan men att detta var en hemlighet för henne. Gissa om jag var rädd att försäga mig. Men jag lyckades hålla det hemligt och det var så kul att få vara på plats och se hur överraskad hon blev av att få pris för årets Judogärning ett välförtjänt pris för allt hon gör för att ständigt hålla oss uppdaterade om vad som sker i Judovärlden.

Vid mitt bord satt förutom Ellie också Anders och Helen Karlsson, ett härligt par som jag lärt känna just via veteranverksamheten. Anders är projektledare för veteranerna och han är en peppande och drivande person för oss.
Jag fick också äran att dela bord med landslagstjejen Anna Bernholm och hennes syster Elsa Bernholm. Anna som jag följer på håll via sociala medier är en person som jag ser upp till med stor beundran.
Vid vårt bord satt också Kjell Nilsson från Stenungsunds JK och Erika Johansson från Västerviks JK. Det blev en trevlig kväll med god mat och många trevliga samtal.

Efter middag och prisutdelningar så fortsatte kvällen med mingel bland alla dessa härliga människor som på ett eller annat sätt brinner för Judon.
Det blev mycket minnen och även om det mesta som har med Judon att göra är roliga saker så blev det också någon tår i ögonvrån då jag påmindes om den jobbiga tiden när jag hoppade av Judogymnasiet.
Jag fick nämligen glädjen att träffa Björn Nyberg som var tränare på den tiden.
Han som fick lyssna på mina tankar om hemlängtan, han som då fick trösta och det var också till honom jag fick tala om att jag gav upp och ville hem. Jag har inte träffat honom sedan dess eftersom jag tiden därefter inte tävlade lika mycket.
Men nu satt han där och det verkade som även han blev glad av att se mig, vi pratade lite minnen, vi pratade nutid och lite framtid. Jag blev glad av att han faktiskt hade noterat att jag var tillbaka på mattan igen.

Och nostalgi kan man ju verkligen säga när jag pratade med Michel Grant från Lund, för mig är han ju Mr Lugi Camp, lägret som var en självklarhet i min ungdom. Dit åkte vi flera gånger med klubben och vi var oftast ett stort gäng. Det har gett mig massor av minnen. Men även om Michel är mycket förknippad med förr så är han även nutid för honom ser jag fortfarande som coach ute på tävlingarna.

Men kvällen blev som sagt inte bara massa minnen från förr utan jag fick även äran att träffa OS-truppen, våran nutid och framtid. Dessa fantastiska kämpar som man inte kan göra annat än se upp till.
Självklart var jag tvungen att be OS-tjejen Mia Hermansson om ett foto med henne.
Hon och Anna Bernholm är ju verkligen just där som jag drömde om att komma när jag började Judogymnasiet och när jag fick min chans då jag kom med i Junorlandslaget.
De har gjort och gör just den resan som jag valde att hoppa av. Det krävs massor av kämparglöd och vilja att gå den vägen.
Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes.

Men trots att jag gick en annan väg och trots att det då kändes som ett stort misslyckande så har jag fått så mycket annat på min väg och nu har jag efter en väldigt lång omväg kommit tillbaka in på den gamla vägen igen. Jag kan och vill heller inte gå tillbaka för att göra något ogjort, den tiden är förbi. Men jag kan välja att gå denna vägen i min nivå, i mitt lunk och bara njuta av naturen som finns här. Bara för att det inte blev som elit så säger det ju inte att jag måste släppa det helt. Jag kan vandra på vägen så långt jag vill och se vart den leder. Dåtiden är förbi och framtiden oviss men nutiden är här och nu, det är här och nu som jag ska vara.

Tack alla som gjorde Judogalan 2017 till en fantastisk kväll av dåtid, nutid och framtid.

Judogalan 2017

Helen och Anders Karlsson

Eleonor Borg-Hansen, Anna Benholm och Elsa Bernholm

Årets Judogärning, Eleonor Borg-Hansen

-Jag och OS-Tjejen Mia Hermansson
-Jag och Michel Grant
-Jag och Björn Nyberg

Av Rose-Marie - 25 februari 2017 17:20

Idag blev det en debatt om huruvida man är öppen för olikheter eller inte.
Debatten uppkom av att ett foto delades på facebook efter att en person utklädd till vad jag tyckte liknade en ailien kröp omkring i vårt lilla centrum.
Det har hänt några incidenter på senare tid som gör att detta självklart skapade uppmärksamhet.
Personen som tog bilden och la ut på facebook hade gått fram och frågat vad det handlade om men fick inget svar.
Därav hamnade bilden på facebook där hon ställde frågan om det var maskerad någonstans. Även jag delade bilden i syfte att få ett svar och vi fick tillslut veta att det handlade om en utställning.
Då detta var mitt på dagen mitt i centrum så tyckte flera att man kunde ha informerat för att inte skrämma barn och ja vuxna också för den delen.

Självklart är det tragiskt att vi blir rädda, självklart ska folk få klä sig och ta sig fram hur de vill men det vore också konstigt om ingen hade reagerat. Det blir nog också en extra otrygghet när någon maskerar sig.
Vi måste våga fråga och när man får ett svar så kan man också ha förståelse.
Jag fick också veta att jag kan uppfattas som fördomsfull, mindre god och att jag överdrev. Det är självklart upp till var och en att ha sin syn på mig men det är också upp till mig att ge ett svar på varför jag i detta fall kommenterade inlägget som jag gjorde.

Jag låser min dörr, jag har utbildning i självförsvar och jag ifrågasätter saker som jag undrar över.
Jag kanske är misstänksam och på min vakt i vissa fall. Jag låser inte dörren för att jag tror att alla som går förbi är tjuvar, jag har inte gått utbildningen för att jag tror att jag ska bli överfallen.
Det är mer i förebyggande syfte.
Jag glömde låsa bilen EN natt och fick då inbrott, kanske bara ren otur men jag glömmer aldrig att låsa bilen igen.
Jag var på väg att ge mig in i en farlig situation när jag var höggravid, i det fallet var personen som jag trodde var ofarlig både hög och beväpnad. Efter det försöker jag checka av situationen och inte vara dumdristig.

Idag fick vi veta att situationen var ofarlig och att det handlade om en utställning som heter just "främmande"
Deras syfte med utställningen kanske just kom till sin rätt då det skapade denna debatt. Hur rädda behöver vi vara? Hur uppfattar man det som är främmande? Hur reagerar man? Ska man inte kunna få klä sig och vara som man vill?
Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att vi vågar reagera och att vi vågar ifrågasätta, att vi inte bara går förbi för att vi inte vågar annat.
När någon då tar sig mod att fråga så behöver vi också lära oss att svara.
Behöver inte vara ingånde svar men på något sätt visa att det främmande inte är farligt. Då blir det naturligt och inte alls konstigt.

Det är det som är det fina med barnen, de vågar fråga och de vågar visa sin osäkerhet, de får också lov att göra det medans hos oss vuxna räknas det som något fult.
Man ska inte lägga sig i......

Det kanske är så att det är av fördomar man blir rädd eller så är det andra erfarenheter människor har i sitt bagage som gör att man blir extra vaksam. Även de gånger som det kanske inte behövs. Då är det ibland nödvändigt att man blir uppmärksammad på att man har fel.

Varför låser du dörren?

Av Rose-Marie - 2 januari 2017 23:29

Årets första inlägg och jag hade tänkt skriva om de där visionerna jag har och målen som jag skulle vilja uppnå 2017. Men jag stoppade mig själv, funderade lite kring det där med att man alltid strävar efter det perfekta året.
Att man alltid strävar efter att ta nästa steg. Det spelar ingen roll hur bra året innan var utan NU ska det bli ännu bättre!
Och det är absolut inget fel i det, att hela tiden öka ribban ett litet steg. Det är så jag vill göra och det är så jag gör.
Men just innan jag skulle skriva om detta så läste jag igenom mitt nyhetsflöde på facebook, flera bekanta kämpar mot cancer, några kämpar för att få barn, flera kämpar med sitt inre och jag funderade lite på de tillfällena då jag själv kämpat så oerhört mycket med just sådana saker som ger sorg. De tillfällena när det inte har varit speciellt svårt att sätta mål för nästa år, ni vet när man har haft så många motgångar att det bara måste komma medvind.
Vid de tillfällena så krävs det så mycket mer av en för att ta sig uppåt. Dock krävs det inte lika mycket för att man ska sjunka längre ner.
Det stora målet man har då är att få kämpa sig lite lite högre upp ur det enorma hålet.
Man letar ivrigt efter något att hålla sig i för att antingen komma en liten bit uppåt eller för att hålla sig kvar där man är.

Det är alla er jag tänker på just nu för det är ni som är de verkliga kämparna, alla ni som håller er ovanför ytan med den energi ni har kvar.
I det läget så kan ord som "gott nytt år" kännas som ett hån.
Det kan också kännas jävligt när någon som haft ett fantastiskt år funderar på hur man kan göra det nya året ännu bättre.......
Varför inte bara vara nöjd och glad kan man ju tycka.
Jag tror att de flesta av oss någon gång varit där och jag tror att flera känner igen det, fast det är lite tabu att känna de där känslorna.
Jag önskar så att jag visste hur jag skulle kunna dra upp er, önskar att jag kunde dela med mig av min energi.

Det hjälper föga att jag känner mig tacksam för livet och att jag tänker ta vara på det jag har för att jag inte vet hur framtiden ser ut.
Men det är så jag känner......
Jag har mina visioner och jag har mina mål för 2017 men jag vet också att jag kan falla när som helst. Jag vet att saker kan förändras på ett ögonblick och därför är jag tacksam för det jag har här och nu....
Jag stannar gärna upp för att njuta av det.

Av Rose-Marie - 30 december 2016 00:49

2016 närmar sig sitt slut och jag inser att det faktiskt inte är så lätt att summera ihop året som varit. Inte för att det varit händelselöst utan tvärtom, det har varit ett år fullt av händelser och utmaningar så det blir svårt att sammanfatta det.

Det började redan i Januari med en comeback i Judo. En comeback som bara skulle innebära träning som motionär men som ganska snabbt övergick till att jag stod på tävlingsmattan igen, det var tackvare att min syster Pernilla och hennes man Anders fick det att låta så kul när de var iväg på tävlingar. Första tävlingen i Mars gav mig den där medaljen som jag skojade om för 10 år sedan då jag ställde upp på en tävling 2006 för att det då  var 10 år sedan som jag gjorde min sista tävling och 20 år sedan jag gjorde min allra första tävling. Då fick jag brons efter 2 vinster och 2 förluster. Nu i Mars fick jag ett brons efter 1 vinst och 2 förluster, därmed fick jag min 30 års jubileumsmedalj.
(1986,1996,2006 och 2016)
Jag trodde ärligt inte att mitt skämt för 10 år sedan skulle bli ett faktum.
Men denna gången slutade det inte med en tävling utan jag fick blodad tand och bara några veckor senare befann jag mig i Oxelösund på Sörmlandsträffen vilket också gav mig en ny erfarenhet, att lämna en tävling utan medalj. Det var 6 st tuffa tjejer som blev mitt motstånd men jag var ändå nöjd. Jag hade ju bara tränat några månader och var dessutom dubbelt så gammal som mina motsåndare. Jag hade inte väntat mig så mycket och var där för att det var en kul grej.
Några veckor efter detta så hade jag plötsligt anmält mig till veteran EM i Kroatien!!! Ett infall som jag bara kastade mig in i, jag som aldrig varit utanför Norden. Bara det kändes stort och jag funderade på om jag hade hamnat i en tidig 40 års kris.
Det var för att jag hade deltagit i ett par samträningar med tjejträning på Göteborgs JK som jag bla kom i kontakt med Malin Nordin som inspirerade mig till att våga ge mig iväg på detta äventyr.
Vi var 4 st i min grupp i EM och det känns faktiskt rätt stort att vara en av fyra i Europa, trots att jag förlorade alla mina matcher. Jag hade rätt mycket kvar för att komma upp i deras nivå men det var en fantastisk upplevelse och jag fick dessutom vara med i Sveriges första veteran damlag vilket var en ära.
Jag fick med mig en bronsmedalj hem trots förluster och den ser jag som ett väldigt fint minne, en deltagarmedalj. Ett bevis på att jag faktiskt tog mig igenom denna utmaning, min största utamning någonsin.
Jag fick dessutom kontakt med ett gäng judoveteraner som är ett härligt gäng med en stor gemenskap med massa kompisanda.

Ja våren var helt fantastisk och förutom Judon så deltog jag i en träningshelg på Isaberg Mountain Resort med Girls wellness Academy som jag var med på även 2015. Jag fick återigen äran att träffa Emma Igelström och Marie Spetz.
Den helgen uppmanades vi att utmana oss själva och min utmaning blev att ge mig på höghöjdsbanan. Med hjälp av två andra deltagare på lägret så tog jag mig igenom hela banan.

Men det var inte bara inom ämnet träning och hälsa som jag utmanade mig själv denna våren utan även i mitt arbete.
Även här har jag någon att tacka och det är min kollega Annette Karlsdotter som peppade mig att söka en tjänst inom produktionsplanering, en tjänst som jag aldrig ens kommit på tanken att söka annars. Jag som varit på samma avdelning och gjort samma arbetsuppgifer i 13 år skulle plötsligt byta till något helt annat men det kändes bra och känns fortfarande helt rätt. Jag är utlånad från min avdelning än så länge men skrev på för ytterligare 6 månader nu innan julledigheten. Kanske kan det ge en fast tjänst där så småningom.

Även om vårens karameller mest smakat gott så fanns det en dålig karamell i denna påse och det var morfars plötsliga insjuknande som ledde till hans bortgång. Även om man vetat att den dagen skulle komma inom några år så var jag inte beredd och det är man nog aldrig inför sådana saker, att förlora någon man älskar kommer aldrig någonsin vara något man kan förbereda sig inför. Det kommer alltid göra lika ont och saknaden alltid lika stor.

Efter en vår med massor av händelser var det dock skönt med semester och bara vara med familjen. Låta västernlivet och tid med familjen prioriteras framför träning och tävling. Det var nog behövligt men däremot var det svårt att komma tillbaka efter sommaren. Jag hade inga direkta utmaningar planerade för hösten mer än veteran SM i November.
Men jag hade anmält mig på ytterligare en träningshelg på Isaberg Mountain Resort
Den helgen var det med Swecamp health and trainingcamp där jag fick träffa PT Camilla Johansson från dreambody och Hälsoinformatören Camilla Rova.
Det gav mig ny motivation och inspiration vilket var välbehövligt.
Och dessförinnan hade jag deltagit i slussvarvet i Trollhättan, en joggingrunda på 6,5 km som jag tog mig igenom av ren envishet.

Dock fick jag problem med ischasnerven och blev förlagd med joggingförbud av min sjukgymnast. Det var nog inte menat för all framtid men jag har fortfarande inte kommit igång med mina joggingturer efter det.
Då jag dels drabbades av en envis förkylning strax efter att ischasen blev bättre.
Just då kändes det där SM-guldet som jag så gärna vill ha som bortblåst.
Men samtidigt var det just den tanken som höll mig motiverad. Min tränare Tommy Widekärr var också peppad inför detta och vi pratade mycket om att vi skulle få uppleva gamla minnen då vi ännu en gång skulle jaga SM-guld som vi gjorde 1992 när jag vann Ungdoms SM. Men denna gången, 24 år senare, var det Veteran SM jag satsade på.
Det närmade sig November och tyvärr verkade det glest med deltagare i min viktklass, jag började tappa hoppet på att kunna delta. Men i sista stund kom det in en anmälan i viktklassen över min så vi slogs ihop och fick köra bäst av tre. Jag vann de två första matcherna och därmed hade jag vunnit guldet! Guldet i sig kanske inte kändes så stort som jag trodde men jag kände att min judo har utvecklats sedan i våras och jag kände att jag gjorde så bra matcher att det kändes så mycket bättre än just det att jag hade uppnåt mitt mål om guldet. Det är väl just den känslan som man ska ha efter en tävling.
Samma dag hade jag anmält mig till sydcup och även där blev det en veteranklass där jag skulle möta två tyska tjejer. Jag hade gått hela dagen och väntat då SM var på morgonen och sydcup på kvällen. Dåligt uppvärmd och inte så stor tävlingslust gick jag upp inför första matchen, den kändes bra. Jag hade överläge och jag blev nästan lite säker på att vinna när jag plötsligt fick ont i benet och tappade fokus, jag hamnade i ett halslås, fick klappa av och matchen var över. Det blev en förlust och matchen därpå fick jag avbryta pga benet.
Det kändes surt och onödigt men jag kände ändå att jag hade gjort vad jag skulle.
Jag skulle vinna SM-guld, det var mitt mål med den dagen. Mitt mål med hösten och det jag ville uppnå som avslut på tävlingsåret 2016. Ett år som jag gjort allt det där som jag aldrig hade trott att jag skulle göra.
Året då jag verkligen utmanat mig själv, bevisat för mig själv att jag kan mer än vad jag tror.
Jag hade nog aldrig gjort allt detta om jag inte hade haft folk runt mig som faktiskt tror på mig, inspirerar mig och peppar mig.
Jag är er evigt tacksam och jag hoppas att 2016 blev startskottet för att jag ska tro på mig själv under 2017. Vem vet vad som kan hända om jag själv kan lära mig att jag kan om jag bara vågar prova.
Om andra kan få mig att våga saker så tänk då vad jag skulle klara om även jag själv tror på det.
Jag brukar inte ge några nyårslöften men jag ska göra ett undantag detta året och lova mig själv att 2017 ska bli året då jag tror på mig själv!
Gott nytt år på er alla som läser detta!

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards