Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - 30 oktober 2017 21:11

Kommer hem från ett träningspass på Judon och känslan av att man inte är nöjd med sin insats har jag haft många gånger förr men känslan "vad är det för idé att jag går hit" har oftast inte funnits där.
Idag när jag stängde dörren till dojon så kände jag så. När kroppen inte vill det som knoppen vill. Det har blivit flera sådana känslor under denna terminen och det är viktigt att skriva om de stunderna också, kanske ännu viktigare än när allt gått min väg. För jag har haft en lång period med massor av inlägg där det känts som jag ägt hela världen, när ingenting har fått mig att tvivla på vad jag velat eller vilka mål jag haft.
Ett tag gick det mesta jag tog mig an riktigt bra.

Nu känns det mer som att världen äger mig, minsta lilla får mig att vilja ge upp.
"Det är bara att rycka upp sig, bita ihop och se framåt"
Jo jag vet att det egentligen inte är hela världen, jag vet att det är så här ibland men just nu vet jag inte alls vad jag vill.
Jag liksom bara är.....

Men just den anledningen att jag haft en lång bra period i minnet så är jag nog trots allt ganska bra utrustad för att möta denna nedgång. Jag har massa plus på mitt må bra konto som jag nu kan väga upp mina minus med.
Jag försöker verkligen följa mitt eget motto "Våga, ha skoj för din egen skull, du är en vinnare"
De orden som jag skrev på en medalj och gav till barnen i klubben för att de inte skulle glömma att man måste våga testa saker som man vill göra, man ska ha skoj och att det man gör ska man göra för sin egen skull och inte för någon annan. Då är man alltid en vinnare oavsett hur resultaten blir.

Just ikväll efter alla känslor så ger jag mig själv denna medalj och hoppas på att jag snart lever efter mitt eget motto igen.

Av Rose-Marie - 20 oktober 2017 21:46

Jag har själv inte skrivit #metoo i min status på fb och det har kanske inte så mycket att göra med huruvida jag har erfarenhet eller inte.
Tänker jag efter så har jag nog flera exempel men just av den anledningen att jag verkligen behöver tänka efter...... Om jag verkligen måste det så har jag kanske inte tagit det så hårt.
Jag behöver ju inte leta efter problemet.

Jag har aldrig upplevt att jag inte blivit lyssnad på när jag sagt ifrån och även om det inte borde behövas så är det viktigt att man är tydlig med vad man anser är "att gå över gränsen" för där är vi nog alla olika.
Men debatten har gjort att många diskuterar frågan och det är toppen!
Det var nog det stora syftet med det hela.

Idag frågade min tonårsson André mig hur man vet vad man får och inte får när man träffar en tjej som man gillar. Ja vad ska man svara, jag ser att många av mina manliga vänner på facebook ställer sig frågan om de någonsin gjort något så illa och det kanske vi alla har mer eller mindre antingen i vår barndom när man var nyfikna på varandra och försökte smygkika i omklädningsrummen eller när man lekte pussjage osv....
Eller i vår ungdom när vi varit intresserade av någon Jag har säkert vid flera tillfällen diskuterat någon killes rumpa tillsammans med mina väninnor.
Jag vill heller inte att mina manliga vänner ska vara rädda för att ge mig en kram eller att jag aldrig får höra en komplimang.
Men jag kräver att jag blir respekterad om jag säger ifrån. Jag kräver också att man respekterar min kropp och inte rör mig på ställen där bara min sambo har tillträde.

När jag och André pratade om detta så försökte jag därför förklara min syn på saken, jag sa att man absolut inte får säga massa nedvärderande ord eller ta någon på brösten, rumpan och mellan benen mot deras vilja.
André tittade på mig som om jag kom från en annan planet och svarade:
-Tror du jag är dum i huvudet, det fattar väl alla?!
Men om jag tycker att en tjej är fin och tex har fina ögon, får jag säga det då?

Jag fastnade först vid det första han sa "det fattar väl alla"
Nej André ALLA fattar tydligen inte det och det är just där problemet är.
Problemet är inte att någon ger en komplimang, jag tror alla blir glada av en komplimang. Det handlar om hur den framförs.

Jag har två exempel:

1. När jag hade gått ner mycket i vikt så sa en manlig kollega till mig:
-Gå inte ner så mycket mer nu, du är fin som du är och jag måste få säga att du har så fin rumpa.
Han sa det på ett snällt sätt och för mig var det en komplimang därför blev jag lite stolt och glad och sa tack!

2. En annan manlig kollega som jag hade för ett antal år sedan smög upp bakom mig och viskade i mitt öra "vilken sexig häck du har"
Och jag fick kalla rysningar genom hela kroppen. Det enda svar jag kom på var "Äckel"

Två saker som kanske är rätt lika men ändå helt olika och som jag också uppfattade helt olika beroende på hur de framfördes.

Jag vill verkligen inte att vi skapar en ny trend där alla kommer anse att killar är svin och att de inte kan respektera kvinnor.
Där alla kommer vara rädda för hur man ska närma sig varandra, hur man flirtar eller rädda för att hela tiden göra fel eller att allt som är menat som en komplimang kommer anses som ett övertramp.
Att hitta kärleken är svårt nog ändå.

Vi tjejer vet det, vi vet att debatten inte alls handlar om sådana saker för vi vet vad vi anser vara att gå över gränsen.
Men killarna kanske inte har bilden lika klar, killarna kanske tror att hur de än gör så kommer det att missuppfattas.
För vart går gränsen för just dig?
Din gräns är kanske inte är samma som för mig.
Därför behöver vi också vara tydliga med att säga ifrån oavsett om vi inte anser att vi ska behöva det.

Jag är glad att debatten kommit upp för det väcker diskussioner mellan mig och min son som vi kanske aldrig skulle haft på samma sätt som nu.
Jag erkänner att jag har svårt att ge svar på allt för jag vet faktiskt inte riktigt själv, alla tycker så olika. Sunt förnuft är svårt att förklara i ord.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad heter det men vi är ju så olika så frågan är om andra vill bli behandlade så som jag vill.......

Av Rose-Marie - 11 oktober 2017 22:30

I mitt Judoliv, som startade för över 30 år sedan, så har jag främst tränat för att tävla.
Min första tävling gjorde jag 1986 och 1996 gjorde jag den sista inom elitjudon.
Varje tävling gav en medalj och jag började bli rädd för att förlora vilket satte stopp för mitt tävlande.
Därefter hade jag svårt att hitta meningen med Judon. Vad skulle jag där att göra utan att tävla? Jag var tränare ett tag och fann ändå en roll där men familj och jobb fick mig att sluta även med det. Till slut blev det ingen träning alls.
2006 gjorde jag ett försök att komma tillbaka, gjorde en tävling på skoj och vann 2 matcher och förlorade 2 vilket gav mig en tredjeplats.
Men livet kom emellan och Judon blev något jag höll på med av och till, jag kom och gick. Hade liksom ingen riktig anledning att träna utan mål.
I Januari 2016 var jag tillbaka igen och började intressera mig främst för veterantävlingar. Det var svårt att tävla i Sverige då det var få kvinnor i min ålder som tävlade så jag kastade mig handlöst in i utmaningen j delta i veteran EM i Kroatien, något av det allra bästa jag gjort. Jag fick dessutom vara med i Sveriges allra första veteran damlag. Jag föll för gemenskapen och den härliga stämning som veterangänget har, detta vill jag göra om!
2016 var ett fantastiskt år på alla sätt och vis, trots att jag förlorade mina matcher på EM så tappade jag inte fokus. Nu skulle jag vinna veteran SM 2016 och det målet lyckades trots att jag fick gå upp en viktklass. Jag fick mitt guld!
Nästa satsning blev därför Veteran NM som skulle hållas i Trollhättan i Maj 2017.
Jag var vältränad, motiverad och målinriktad.
Strax före den stora dagen fick jag dock problem med ryggen men det skulle inte få stoppa mig, jag skulle upp på den där mattan! Jag fick gå upp en viktklass även här, förlorade första matchen men jag kämpade på och vann andra matchen. Sista matchen blev spännade men min motståndare var vass och jag insåg att ryggen inte skulle hålla, jag orkade inte kämpa mig ur fasthållningen hon fick in så jag fick nöja mig med en tredje plats.
Kände mig besviken efter all tid jag lagt ner men nu i efterhand inser jag hur mycket jag faktiskt har kämpat. Hur mycket tid jag la på detta. Jag inser också att min kropp kanske inte håller för allt det där som krävs för att tävla. Jag blir nervös, jag blir missnöjd och får dålig självkänsla......
Men då kommer frågan: Vem är jag i judovärlden utan tävling?

I helgen deltog jag i Svenska Judoförbundets projekt K.U.L - Karriär, utveckling och ledarskap.
En utbildning med 5 tillfällen  som jag först hade sagt nej till men som jag insåg att jag kanske behöver. Det kanske är just den som kan ge mig inspiration att hitta svaret på min fråga.
Det blev därför den frågan som jag valde att ta som målbild i vår uppgift som vi fick.
Vi skulle välja en sak som vi ska jobba med under kurstiden. Till sista tillfället som är i Maj 2018 så skulle vi ha nåt vårt mål.
Jag är inte riktigt klar med hur jag ska sätta delmål eller hur jag ska kunna ha ett mätbart sätt att se om målet är avklarat.
Jag vill helt enkelt hitta mig själv och min roll i Judon utan tävling.
Vad vill jag?
Det finns massa olika saker man kan göra i Judovärlden.
En av föreläsarna är Sofie Björklund som höll den första föreläsningen.
Hon är ordförande i tävlingsutskottet och en otroligt duktig tävlingsledare.
Nästa gång skulle bla Kenny Kling komma som sitter med i KATA-kommitén.
De ska även komma någon domare och föreläsa. Så ja vägarna är många.....
Man kan hålla olika grupper, barnträning bla...
Jag har lite funderingar kring detta med tjejer och Judo, det finns en grupp som jobbar för detta som heter Judo5.
Kanske kan jag ge våra tjejer i klubben motivation att hålla sig kvar, vi har en hel del duktiga tjejer i barngruppen som tävlar.
Vi är också en del kvinnor i vuxengruppen och jag brinner ju även för veteran judo.

Ja det är just sådana här funderingar jag vill väcka hos mig genom mitt deltagande i K.U.L-projektet
Kanske kan jag hitta en mening med att hålla mig kvar i klubben utan att vara en tävlingsjudoka och vem vet jag kanske kan få kroppen att vilja tävla igen.

Av Rose-Marie - 26 september 2017 23:16

Jag får liksom ingen ordning på mig själv just nu utan har fastnat i någon form av lättja. Jag har alla förutsättningar och jag har kunskapen hur jag ska göra, jag vet att jag kan bättre än så här.
Visst jag är förkyld, har ont i halsen och problem både med ett knä och min rygg men inte värre än att jag skulle kunna ta mig i kragen och göra vad jag kan för att inte låta soffan ta över.

För ett tag sedan la en bekant ut på sin facebook, en film där hennes man rörde på ett finger. Han har drabbats av sjukdom, sitter i rullstol och kämpar dagligen med att ta över kontrollen över sin kropp.
Att röra det där fingret krävs bra mycket mer envishet och kamp än vad det gör för mig att ta mig tillbaka till mitt lite mer aktiva och hälsosamma leverne.
Jag är egentligen både dum och en smula otacksam som inte tar tillvara på min förmåga.

Jag är administratör för en facebookgrupp som heter ett rop på hjälp i färgelanda kommun och det händer då och då att människor skriver till mig för att se om de kan få hjälp med en matkasse.
Att läsa deras berättelser om hur de av olika anledningar hamnat i en ekonomisk kris och kämpar för att få mat på bordet får mig att inse att jag faktiskt inte behöver den där chokladen. Att jag faktiskt inte behöver slänga min matlåda för att det är godare på en lunchrestaurang.

När jag tänker på hur dessa människor glädjs över en kasse med insamlad mat eller glädjen hos min bekantas man som lyckades att röra ett finger så inser jag att jag är inget annat än lat.

Man kan få vara det ibland och man ska utan dåligt samvete njuta av den latheten men det är minsann ingen större prestation att försöka ta sig därifrån. Det krävs inte så mycket av mig egentligen det vet jag ju.
Men ändå sitter jag kvar här likt en karusell som snurrar mig runt runt utan att ta mig ett enda steg närmre målet.
Jag ser horrisonten där borta och jag ser allt det som jag vill nå, jag vet hur jag tar mig dit men jag låter mig ändå snurras runt runt..... Bara några varv till..... samtidigt som jag gnäller över yrseln det orsakar mig.

Av Rose-Marie - 29 augusti 2017 21:23

Jag blir så less på mig själv för att jag är en "allt eller inget människa"
Jag kan vara igång så länge jag har ett mål och då ger jag verkligen allt för att nå det men när jag sedan tänker att nu ska jag ta det lite lugnare för att söka efter nya mål, ja då lägger jag mig helt ner för att dö ett tag.

Jag kämpade som sjutton i våras inför NM i judo och trots motgångar som ryggvärk och lite annat så tog jag mig till målet, visst det blev inte guld som jag hoppades men en tredjeplats är väl OK.
Jag hade lovat min kropp och min familj att när NM var över så skulle jag ta det lite lugnare ett tag. Men med lite lugnare så hade jag inte tänkt att det skulle bli INGET.
Dock blev det så och det är iofs inte första gången under semestertid men tidigare år har jag iallafall tagit promenader eller en joggingtur då och då.
Nu är det som om min kropp totalt sagt upp sig, likaså min knopp..... Den vill inte!
Ser ingen glädje i det alls.

Men jag tänker inte låta varesig kroppen eller knoppen vinna. Klart att de samarbetar på bästa möjliga sätt för att slippa. Man är lat helt enkelt.
Jag har ont i lederna och jag är trött men jag är inte förlamand, jag är inte döende och det finns de som skulle gjort allt för att kunna träna. Det finns de som skulle tycka att jag både är otacksam och lat som inte tar till vara pä min möjlighet till rörelse.

Jag har inga planer på att tävla i Höst och jag har inga bestämda mål mer än att jag ska ta tag i min lathet. Jag ska inte vinna några priser utan jag ska vinna över mig själv.

Ikväll tog jag första steget genom att motvilligt ta mig till cirkelträningen och känslan efteråt är ju som jag vet alltid helt underbar.

Av Rose-Marie - 12 juli 2017 23:42

Jag har precis legat och tittat på lite musikklipp på Youtube och halkade in på ett klipp där Garth Brooks fick syn på en kvinna med en skylt ute i publikhavet. Han uppmärksammade att denna kvinna hade cancer och tog sig fram till henne, sjöng för henne och lämnade över sin gitarr. Jag blev rörd och nyfiken på vad det handlade om så jag googlade och hamnade på ett nytt klipp där de var med i en intervju.

https://youtu.be/robPO1mpiEQ

Jag tror inte att han i den stunden på scen insåg hur mycket det han gjorde faktiskt betydde för denna kvinna.

Jag tror heller inte att Eric Saade inser hur mycket hans stund med min son André faktiskt har betytt för honom.
Eric har varit den stora idolen sedan han var med i melodifestivalen första gången.
Och 2014 när André fyllde 15 år lyckades jag genom Erics manager få till en träff med Eric. En träff som André lever på än idag.

Man vet ju själv hur stora ens idoler är för en och vilken ära det skulle vara att få en stund med dem.
Kanske betyder det än mer när man som kvinnan kämpar mot sjukdom eller som för André som kämpat med känslan att inte vara som alla andra. Känslan att inte passa in......
Att få stå där med sin stora idol, en person som man ser upp så mycket till och som gör musik som man berörs av, Musik som gör en glad och som stärker en i svåra stunder..... det betyder så mycket.

Jag tror att vi är väldigt många som håller med om att musiken är en stor del i våra liv och att människorna som ger oss detta är guld värda. Jag vet inte om de själva är medvetna om deras betydelse, de vet förvisso att de är uppskattade när de ser publiken, hör applåderna och förmodligen får massa beundrarpost.
Men att en liten stund av deras tid kan ge en människa hopp och minnen för livet är många av dem kanske inte medvetna om.
Man behöver inte vara världskänd eller en stor artist för att ha den betydelsen i någons liv, man behöver bara beröra med det man gör.......

Av Rose-Marie - 2 juli 2017 23:47

Kära pappa
I midsommar var det 14 år sedan du lämnade oss.
Igår skulle du fyllt 63 år och denna tiden på året förknippas mycket med dig även när det gäller roliga saker. Vårt gemensamma intresse Country och Västern.....
I helgen var det Countryfestival i Karlskoga, en festival som jag vet att du skulle gilla väldigt mycket. Flera låtar förknippar jag med dig och det var flera artister som spelade din sorts Country, den smaken som du fört över till mig och som jag tycks föra över iallafall till Tristan.
Ja båda mina barn verkar gilla detta livet och jag önskar så att de hade fått umgås med sin cowboy morfar, att de fått uppleva de där stunderna när du sken upp med ditt munspel så fort någon tog fram en gitarr eller började sjunga på en låt.

Jag träffade flera av dina gamla vänner i helgen och de har alltid något trevligt minne att berätta. Jag uppskattar och värdesätter alla de där berättelserna trots att det samtidigt gör ont. Vissa gånger gör det mer ont än andra och just det att det var din födelsedag igår gör nog att det kändes lite extra.
Jag är så oerhört tacksam och glad för att jag kan minnas dig i dessa sammanhang och jag är lika tacksam för att jag själv har intresset.
Helgen delades inte bara med alla västernvänner utan med mamma och Rino, att brorsan följer med känns extra kul.
Han har flyttat hem från Tyskland och bor i Högsäter.
Ja cirkeln är sluten på någotvis, mamma är tillbaka, Rino är tillbaka och Pernilla med familj bor också i Färgelanda.
Jag och Roger bor i huset där vi en gång var den där i mina ögon perfekta familjen.
I detta huset finns alla minnen, tryggheten och man trodde ju aldrig att det där skulle rasa samman.
Du fattas oss pappa, du fattas oss så oerhört mycket.
Det gjorde till och med ont när vi rev "din" altan, den altanen som du och morfar byggde när huset var nytt.
Den är borta nu, ersatt med en ny. Den ska invigas med nya minnen där varje bräda en gång kommer att ha spår av mig och min familj. Precis som den gamla hade av oss.
Jag hittade minnen under den gamla, små saker som förr inte betydde något men som nu fick mig att tänka "när vi tappade detta, då levde du"
Den gamla altanen kommer få leva kvar ett tag till, vi kommer använda delar av den till våran framsida där vi gjort en uteplats.
Märkena, reporna och det kantstötta symboliserar just så som det känns att ha förlorat dig. De där skavankerna kommer alltid finnas kvar, de går inte att slipa bort.
Precis som med saknaden, sorgen och smärtan........

Grattis på födelsedagen älskade pappa!

Av Rose-Marie - 31 maj 2017 19:35

Det är nu 2 år sedan som Alla Barns Dag hölls här i Färgelanda Centrum och det blev ett fantastiskt barnkalas för alla barn i kommunen. Jag hade aldrig förväntat mig att det som jag först hade planerat som en picknick i "parken" vid Centrum skulle bli ett så stort evenemang med flera föreningar, företag och engagerade föräldrar som ställde upp helt gratis med att ha en aktivitet.
Allt det jobb och all den tid jag la ner med att planera denna dag var helt klart värt det när jag såg centrum fyllas av barn och att höra deras skratt var guld värt.
Att från min sambo få höra att han såg en flicka sitta på gunghästen i västernlägret med ett leende på läpparna och så sa hon:
-Mamma detta är den bästa dagen i mitt liv!
Det är just det som gör att man vill engagera sig igen.

Tyvärr var det dock tufft att nästan själv lägga all den tiden som krävdes för planering, leta sponsorer och deltagare till evenemanget även om det inte var svårt att få folk att ställa upp. Det ligger en heldel jobb bakom för att det ska bli av.
Därför blev jag väldigt glad när jag fick frågan av en vän i Centerpartiet om de kunde vara arrangörer och om jag isåfall ville vara med att starta upp detta igen.
Svaret behövdes inte funderas på, det är ju precis detta som är tanken.
Att vi alla hjälps åt för att barnen återigen ska få sitt barnkalas i centrum.
Dessutom har det varit väldigt avlastande att slippa tänka på allt själv, bara en sådan sak som att söka tillstånd är tidskrävande när man är oerfaren och inte vet vad som gäller.

Nu är vi iallafall igång och den 17 Juni mellan 11-14 kommer den stora dagen att vara.
I samma anda som för 2 år sedan men kanske ännu bättre.
Det är inte svårt att få våra eldsjälar i företag, föreningar och privatpersoner att ställa upp i denna goda sak och som jag brukar säga, barnen är vår framtid och framtiden är värd att satsa på!
Nu hoppas vi att även solen sponsrar oss denna dag, precis som den gjorde för 2 år sedan.

Reportage inför dagen 2015

Västernläger med goda vänner från Hudson Bay

Jag hann med att kramasmed figuren som Annelie på café Heta Bönan hade bjudit dit. Hon bjöd även alla barn på glass.

Många besökare och vackert väder

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards