Första gången vi satte in ett ägg i November så var jag full av hormoner och kände då massor av graviditetssymtom. Jag var då nästan säker på att vi skulle lyckas.
Levde enligt alla regler, inte för mkt kaffe, inga bad och ja allt jag kunde snappa upp som kunde öka chanserna. Ja visst blev det ju plus som innebar gravid men den lyckan varade inte många dagar.

Denna gången satte vi in ett embryo som varit fryst och jag hade inga extra hormoner i kroppen, kände inga symtom mer än magsmärtor som påminde om mensvärk. Jag var tidigt övertygad om att detta inte skulle gå vägen och har därför inte tänkt så hemskt mycket på det. Jag har nästan mer planerat för nästa hormonbehandling och allt det innebär att börja om på nytt. Men i början av veckan väcktes hopp då mensen uteblev. Jag hade redan innan bestämt mig för att testa idag på självaste alla hjärtans dag. Testdagen är egentligen i morgon.
Men hör och häpna, det visade gravid!! Jag har fortfarande inte fattat det och än är det tidigt så jag vågar inte hoppas för mycket.
Många tycker nog att det är dumt att gå ut med det men många har ju varit med under resans gång och jag har haft stöd av det. Går det inte vägen så lär jag ändå skriva och prata om det, dels för att få stöd och dels för att få kraft att börja om.

Jag har vänner som gått långt in i graviditeten, ja t.o.m hela tiden ut och ändå fått det sorgliga beskedet att det inte gick bra. Man är aldrig säker hur länge man än väntar med att gå ut med det. Så jag glädjs gärna så länge det varar. Jag suger åt mig av lyckönskningar och vill leva på lyckoruset av att få räknas som gravid.
Samtidigt som jag bär på rädslan att jag tar ut seger och glädje i förskott.

Ett steg i taget och första målet är uppnåt, det blev ett plus!
Imorgon ska jag ringa Sahlgrenska för att få tid till ett tidigt ultraljud och se så det finns ett liv där. Det är nästa mål.
Om några veckor skulle jag tro att det blir för innan dess kan de inte se något hjärta slå. Ännu en ny väntan att härda ut. Väntan på det definitiva beskedet att jag faktiskt är gravid. En orolig väntan men samtidigt spännande.
Jag hoppas verkligen det går vägen nu. Hoppas att vi i början av November kan få ha ett litet liv i våra armar.
Stanna kvar nu vårt efterlängtade, önskade plustecken.

Det är ju lätt att man sjunker för djupt in i sig själv när man är mitt uppe i provrörsbefruktning och väntan.
Lätt att man glömmer bort det som finns runt omkring och som betyder mycket för en. Tankar, hopp och önskan tar överhand och det som man har tas lätt som en självklarhet.

Det är ändå tur att Andrés svårigheter inte yttrat sig så mycket just denna tiden och att allt verkar fungera både på skola och fritids, ja även här hemma går allt som på räls trots mitt svängande humör. Man kan ju tycka att det borde vara nu han tillkallade uppmärksamhet och ville märkas lite extra men så har det inte varit och det är jag tacksam för.

Idag hade vi tid hos läkaren på barn- och ungdomshabiliteringen och det är ett under att jag inte har glömt bort detta. André själv hade nog föredragit att jag hade glömt men det gick bra, han var medgörlig och svarade på läkarens frågor så besöket gick fort.
Dock tycker han det är jobbigt att de alltid byter läkare och att han inte har möjlighet att välja en manlig läkare. Jag kan inget annat än att hålla med för det byts väldigt ofta. Att han vill ha en manlig kan jag också förstå för han är tonåring nu och vissa kontroller är lite känsliga i denna åldern.
Jag vet att habiliteringen själva inser problemet och att de önskade att situationen vore annorlunda.
Jag vet att det enda svar jag skulle få om jag tog upp det hela skulle vara
- tyvärr kan vi inget göra åt det som läget ser ut nu.
Därför gör jag mig inte ens besväret att säga något utan vi tackar för oss och går.

Det är vid sådana här tillfällen som jag stannar upp och kommer på att André behöver min tid ibland, tid med mig och kunna få hela min uppmärksamhet utan att jag har massa andra tankar eller måsten som stör. Så när vi sätter oss i bilen så säger jag:
- Vi åker till Mc Donalds och sen går vi och tittar på nya ridbyxor.
Jag har lovat honom nya ridbyxor i flera månader nu men inte tagit mig tiden att hålla mitt löfte. Nu var det minsann dags!

Mätta i magen och med ett par nya ridbyxor for vi sedan hemåt för att avsluta "Mamma - André dagen" med ridskolan där de nya byxorna invigdes.

Ibland bör man stanna upp och tänka efter, ta sig tiden att släppa alla andra tankar och måsten för att se det man har.

Är nu inne på Ruvardag 6 som man kallar det när man satt in ett befruktat ägg. Sist gång gick jag på hormoner och då kände jag massor av graviditetssymtom. Jag är medveten om att hormonernas biverkningar var liknande graviditetssymtom men då kändes det iallfall mer verkligt.
Just nu känner jag ingenting och det kanske är bra för i en normal graviditet så tar det ju några veckor innan man känner något. Ja för de flesta iallafall. Visst kan man känna som mensen är på väg men det har jag gjort sedan de satte in ägget. Den känslan vill jag inte ens känna för den skrämmer mig så fruktansvärt mycket.
Jag är livrädd för att det ska blöda nu och jag är livrädd för mensvärk.

Fördelen med att jag inte känner så mycket är att jag har lättare att koppla bort tankarna och den eviga väntan på testdag. 15 februari ska jag ringa Sahlgrenska med testresultatet. Jag kommer nog testa redan den 14:e för då är det ju alla hjärtans dag. Inget skulle glädja så mycket som ett plus då..... Inget skulle heller göra mer ont än ett minus då.
Sist gång blev det ju plus men den lyckan varade inte länge så jag vet inte om jag kommer kunna glädjas fullt ut. Allt kan hända och oron kommer nog vara kvar tills vi gör tidigt ultraljud och säkert ända tills man har en bebis i sin famn. Hur ska man kunna koppla av? Hur ska man våga tro när man vet hur snabbt allt kan förändras?

Så tänkte jag inte när jag väntade André, inte en enda gång. Men det sätter sina spår när man måste kämpa för att ens bli gravid. Att vänta, hoppas och önska ger sina små blåmärken i själen och man tappar modet att våga tro för mycket. Tänk om man tar ut segern i förskott och snubblar på mållinjen. Eller tänk om jag aldrig får chansen att ge mig in i loppet.
Att "vara glad i onödan" är inte alltid så lätt att leva upp till.
Just nu känner jag ingenting varken i kropp eller själ. Jo rädsla men den försöker jag förtränga.

I skrivandetsstund ligger jag i en skön hotellsäng och ruvar på ett nyinsatt ägg. Ja idag var dagen som jag väntat på sedan sist misslyckande i November. Vi bestämde oss för att slå på stort och bokade hotell.
Det blev på en segelbåt nere i Göteborgs hamn (Hotell barken Viking)
Snart ska vi på snacksbuffe och senare blir det middag. Kvällen kommer innebära lugn och ro på båten så att vårat embryo får bosätta sig lugnt och med en aning lyx i min kropp.

Av 3 ägg som vi hade i frysen var de tvugna att tina alla för att lyckas få ett som klarade sig och delade sig i 4 celler vilket är det bästa resultatet.
Nu måste det stanna där, nu måste vårt lilla frö gro och växa för att sedan komma ut till oss om 9 månader.
Vårat frö av hopp, lycka och önskan. Vårat frö som kan förverkliga en dröm. Stanna nu där, snälla.

Om detta inte fungerar måste vi tyvärr börja om på nytt med hormonbehandling (nässpray och sprutor) för att plocka ut nya ägg.
Jag hoppas verkligen att vi slipper det, jag hoppas att det är våran tur nu.

Veckorna verkar numera innehålla Måndag, Fredag och helg. Trots att jag går här och väntar på att vecka 6 ska infinna sig så har tiden faktiskt gått riktigt fort. Frågan är om detta även kommer gälla nästa vecka. Då jag ska börja ägglossningstesta varje morgon och när den glada gubben dyker upp på testet så ska jag ringa Sahlgrenska. Då är det bara 2 dagar kvar tills jag får återförenas med en av de 3 eskimåerna (frysta embryon) som vi fick sparat efter IVF försöket (provrörsbefruktningen) i November.

Med tanke på hur jäkla svårt det verkar vara att bli gravid så är jag förundrad över hur detta kan funka. Hur man kan plocka ut ägg, befrukta dem i en "skål" och frysa dem för att sedan tina dem och återinföra dem i kroppen så att det till sist förhoppningsvis blir ett barn.

Men först och främst måste de klara upptiningen vilket inte är en självklarhet att de gör så i min beskrivning låter det nog mer simpelt än vad det är.
Jag har under resans gång fått mer och mer klart för mig att barn inte är någon självklarhet överhuvudtaget.

Jag fortsätter därför att ta ett steg i taget, fortsätter att vänta, hoppas och önska. Mer än så kan jag inte göra och jag tror att dagarna och väntan känns längre om jag hela tiden tänker, funderar och oroar mig. Att släppa tanken helt är i och för sig helt omöjligt och speciellt nu när jag börjar med ägglossningstesterna men samtidigt innebär det ett steg närmre målet.
Om min kropp vill fungera som den ska, vilket den inte riktigt gjort sedan förra misslyckandet, så borde vi få komma till Sahlgrenska nästa söndag. Som tur är har de öppet då vilket heller inte är självklart överallt och hade det varit stängt hade vi fått vänta en månad till.
Ja återigen inser jag innebörden bakom uttrycket "i väntans tider"
Fast nu hoppas jag att jag snart ska kunna använda det uttrycket av den anledningen som folk normalt brukar använda det till. Att man är gravid.

Idag har vi varit och åkt slalom i backen i Åmål och jag mindes när vi brukade åka dit med skolan förr.
Ja det var då när man var ung, orädd och nästintill odödlig. Man slängde sig ut i backen utan att tveka och åkte mer än gärna i puckelpisten.
Vad kunde hända liksom?

Idag kände jag mig mer som Stig Helmer i Sällskapsresan. Ja det började redan vid skiduthyrningen då jag slet mig svettig för att få på mig pjäxorna och frågade killen vid uthyrningen om det ska sitta så hårt.
Precis som Stig Helmer så kände jag att jag fick cellskräck.
Jo jag har allt åkt skidor nu på senare år också men jag verkar glömma den där känslan för varje år.
Fötterna gjorde ont och benen domnade bort och man går ju som om man var gipsad upp till jumskarna.

Sen var det ju det där med liften då.
Jag stakade mig fram och tydligen utstrålade jag skräck för det kom snabbt fram en liftvakt för att hjälpa mig. Den hjälpen hade jag aldrig accepterat när jag var ung. Just nu såg jag honom mer som en livvakt än liftvakt.
På vägen upp så kände jag att benen nästan inte orkade bära mig, herregud hur ska det gå att åka ner sedan?

När jag var ung, orädd och odödlig så åkte jag zickzack i liften. Idag såg jag skyltarna "förbjudet att åka zickzack i liften" de kan väl inte ha funnits där förr? Var jag inte läskunnig då eller var jag så olydig?!
Att zickzacka nu fanns inte ens i tanken, jag stod som fastgjuten.
Undrar hur man tar sig därifrån sedan när man ska av? Det borde jag ha funderat på innan jag ens ställde mig i liften. Men jag kom av utan att väcka någon större uppmärksamhet.

Nu ska man ju bara ta sig ned också.
Återigen kände jag "Stig Helmer känslan" då det ena barnet efter det andra kastade sig ut i backen. De är unga, orädda och odödliga, tror de iallafall. Roger åkte en bit och stod sedan och väntade lite längre ned.
Jag började putta mig sakta framåt, å hej å hå å hej å hå..... Det gick ju sakta och säkert. Man kan ju faktiskt bryta varenda ben i kroppen om man ramlar tänkte jag. Undrar om jag hade hårdare skelett när jag var ung?
Då fanns iallafall ingen tanke på att bryta något, det fanns inte ens en tanke på att man kunde ramla.
Nu var ju iallafall benen bortdomnade så jag borde ju inte känna något om jag bröt dem.

Väl nere kände jag mig ändå rätt nöjd och dum som man är gör man ju om det hela om och om igen. Det var ju riktigt kul och det sista var jag faktiskt nja inte yngre men mindre rädd och rätt säker på att jag skulle överleva iallafall.
Jag har ju hållt på med Judo på äldre dar utan att vara rädd så nog sjutton ska jag klara av en vurpa om så skulle ske.
Det blev en trevlig dag i backen men jag kommer säkert ha glömt det till nästa gång då jag återigen kommer förvandlas till Stig Helmer för att efter några åk börjar inbilla mig att jag är..... Ung, orädd och odödlig.

Meningen var ju att jag skulle skrivit här på 1 årsdagen den 10 Januari men som jag sagt förr så rusar dagarna så fort ibland.
Inte minst märker jag det nu när jag spånar tillbaka på gamla inlägg och tänker "det där var väl inte länge sedan jag skrev"
För ett år sedan idag så skrev jag ett inlägg om pappa. Det blev uppskattat av många, likaså mina inlägg om André.
När jag startade bloggen hade jag ingen aning om vad jag ville med den och jag kunde inte bestämma mig för att hålla mig till ett ämne. Jag ville bara skriva, ville kunna få ur mig saker som fanns i mitt huvud. Gamla minnen, händelser från dagen, glädje och sorg. Meningen är inte att få massa läsare för så intressant liv har jag inte och så bra skriver jag inte.
Vissa ämnen lockar fler och andra färre men huvudsaken är att något av det Jag skriver faller i några smaken. Ibland är det med budskap och ibland för att ge andra stöd men många gånger är det för att även jag får stöd, råd och tips i vissa frågor och ja t.o.m energi och en klapp på axeln.
Många är generösa med kommentarer och uppmuntrar mig med fina ord.

Det vore så klart inget roligt att skriva om man aldrig hade läsare och jag hade förmodligen lagt ned skrivandet helt om det inte vore för er som talar om att det jag skriver är bra många gånger.
Jag vill inte uppdatera flera gånger per dag eller ens varje dag om jag inte har något att skriva. Jag skriver när hjärtat och hjärnan talar om för mig att göra det. När stämningen i mig är upplagd för att skriva. Ibland händer det ofta och ibland finns känslan helt enkelt inte där. Det blir inte äkta, ingen känsla och ingen inspiration.
Då blir det heller inte intressant att läsa.
Så de gånger då bloggen inte är uppdaterad, lämna inte sidan utan gå gärna bakåt i tiden, kanske har du missat något inlägg.
Tyvärr visste jag inte hur man la in inläggen i ämnen så det gör det lite jobbigt att se vad just du vill läsa om men jag försöker att ge en talande rubrik.

Nu har det gått 1 år och jag tackar er läsare för det året och hoppas ni finns med mig även 2013. Min dröm för året är att kunna skriva att jag är gravid och att det nu troligtvis vecka 6 kommer att växa ett frö i mig.
Jag hoppas så att vi då kommer kunna sätta in ett av våra frysta ägg och att det kommer fästa och sedan bli vårat efterlängtade kärleksbarn.

Allting har ett slut och mina 14 dagars ledighet är inget undantag, sista dagen imorgon och sedan tillbaka till vardagen. Julen och nyår tillhör nu det förflutna, imorgon packar jag ned pyntet och ställer det i förrådet tills första advent återigen knackar på min dörr.
På måndag är det jobb som gäller och man förväntas vara inne i de gamla rutinerna och vanorna.....
Vilket jag egentligen inte har något emot men jag har svårt att komma in i det den första veckan. Det är så oerhört svårt att ta sig upp på morgonen. Samtidigt som jag lider lite av denna ångest så känns det skönt att komma igång igen.
Snart är det ju dessutom dags att göra ett nytt försök att bli gravid, snart ska vi få sätta in ett av våra frysta ägg.
Ja förutsatt att något av dem klarar upptiningen. Årets första dröm ska få en chans att uppfyllas. Det blir nog första veckan i Februari och jag ger inte upp den drömmen ännu, jag har väntat på att få den uppfylld i 2 år nu i Januari.
Jag vet inte hur jag kommer reagera på ytterligare ett negativt resultat och jag vet inte hur jag kommer reagera om jag någon dag måste ge upp drömmen. Likaså vet jag inte vad jag ska drömma om ifall den till min glädje uppfylls.

Drömmar måste man väl ändå ha? Jag menar livet går väl ut på att drömma om något, längta, hoppas och tro på något. Vad händer om drömmarna tar slut? Slutar man leva då? Hur gör man om man i brist på fantasi och energi inte längre kan finna nya drömmar?

Jag har vad jag vet alltid drömt och hoppats på något. När jag var liten handlade mest om Judokarriären och skolan. Senare blev det mycket om framtiden, kärleken, jobb och hur man ville att livet skulle se ut.
De drömmarna har jag mer eller mindre uppfyllt, jag känner mig iallafall mer än nöjd med livet jag lever.
Jag har fortfarande några drömmar kvar så än går jag inte tomhänt. Den största är ju barn såklart och sedan handlar det mest om att skriva och kanske om jobb också.
Ja jag hinner nog finna fler drömmar innan jag uppfyllt de jag har.

För visst har vi väl alltid något att drömma om, visst har vi väl alltid något att hoppas på och sträva efter?
Alla har väl ändå ett kall här i livet, någon form av uppgift att utföra och en anledning att finnas.
Kanske har inte alla funnit den och många har nog inte möjligheten att uppfylla sina drömmar, alla har kanske inte chansen att komma på sin anledning att leva.
Jag inser hur lyckligt lottad jag är som fortfarande drömmer, hoppas och tror, jag vill aldrig tappa den glädjen och lusten att drömma.