Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - 12 mars 2013 22:28

Nyss hemkommen från ett möte på ridklubben som fasar för framtiden.
Jag brukar inte blanda mig i politiska frågor och kommer inte i detta blogginlägg ens försöka mig på att skriva om den politiska biten i det hela.
Det enda jag nämner är att man pratar på att ändra bidragen för bl.a hyrorna för lokaler. Där ligger ju en stor del hos ridklubben och det är klart att hyran av en ridanläggning är betydligt högre än att hyra någon av kommunens idrottshallar. Därav finns en stor oro för ridklubbens framtid. Att anläggningen även ligger ute på försäljning är ju ännu en bidragande orsak till oron för klubbens vara eller icke vara.


Jag är inte en av de i ridklubben som med stolthet kan säga att jag är överdrivet engagerad. Jag följer med André på hans lektioner och jag åtar mig den avtalade tiden för Stalltjänst och de få gånger man behöver ha cafeterian samt om jag är hemma så hjälper jag till på en och annan tävling. Okunnig som jag är faller mitt val på cafeterian.


Många gånger vill man nog göra mer än så, men vad kan jag? Roger brukar spana in traktorn med stora ögon men det arbetet kanske så många andra redan gör så bra. Man vill inte "klampa in och tränga sig på" alla andra gör det bättre. Det är väl så man ofta tänker och när det väl är arbetsdagar så är man bortrest.
Det är nog detta dilemmat som finns i de flesta föreningar, några få drar det största lasset och resten känner som jag, "vad kan jag"?


Först nu när det står klart för en att klubben räknar sig som nedläggningshotad då tänker man i andra banor. Det får ju inte hända.
André som haft så svårt att hitta ett intresse, svårt att hitta sin hobby och kunna tillhöra en förening. Ridskolan har under 6 år gett honom möjligheten att en gång i veckan ha en sysselsättning. Han har växt i sin hobby och han gör något som inte så många andra killar på skolan gör. Trots att han varit lite rädd för vad andra ska säga så har han stått på sig, detta gillar han och är stolt över.
Det passar honom när inget annat han testat har gjort det.


Jag har skrivit förr om vikten av en fritidssyssla och vad det gör mycket för en att tillhöra en förening.
I många andra idrotter krävs det att man kan var med i en grupp, att man kan samarbeta och göra flera saker samtidigt och att man ska våga ta för sig. Med osäkerhet och svårt att ta instruktioner som ges till en hel grupp så funkar det inte så bra.
Men en häst bryr sig inte så mycket hur bra du är, den bryr sig inte hur du ser ut eller hur du är så länge du är snäll emot den. Man måste inte tävla och man måste inte samarbeta med andra så som i lagsporter, här är det du och hästen. Ni är ett team och de andra i gruppen har liksom dig nog med att koncentrera sig på sin egen häst. Det märks inte så tydligt om du är osäker eller om någon är bättre än någon annan i gruppen.


För André har detta varit den ultimata hobbyn och för honom vore det ett stort nederlag om klubben försvinner och för mig vore det en svår kostnad om ridavgiften behöver höjas till det dubbla. Jag vill självklart kunna ge honom fortsatt möjlighet till sin hobby och det är därför jag först nu vaknar upp och tänker "kan jag kanske göra mer"????
Jag är bara en liten droppe i havet för det som krävs för att rädda klubben men kanske kan jag som den lilla droppen jag är fylla bägaren lite grann.
Kanske finns det fler små droppar som kan fylla den ytterligare. Många droppar små........

Av Rose-Marie - 10 mars 2013 18:26

Jag läser runt lite på Facebook och i div bloggar, började reflektera lite över vilket budskap man ibland sänder ut.
Vi undrar varför det finns mobbning och speciellt bland barnen. Jag fasar lite över hur mycket sådant det finns bland vuxna. Vi vuxna som ska föregå med gott exempel.


Jag ser bilder på tjocka människor där man har lagt ut bilden med tanken att den ska vara rolig, ena elaka kommentaren efter den andra och folk liksom skrattar som om det är helt okej att göra det. Ingen tanke på vem som läser det som skrivs. Vem tar efter beteendet vi sänder ut?


Jag ser bilder på särkoleklasser där man på Facebook taggat varandra och anser det som humor. Kallar varandra för mongo och fetto på rent skämt.
Just den som det är tillägnat tar kanske inte åt sig men tänker man ens på vad andra känner?


Yttrandefrihet? Ja visst men tänker man på att barnen tar efter våra åsikter? Tänker man på att det är våra åsikter och ord barnen använder i skolan?
De har knappast kommit på det själva, de har lärt sig någonstans ifrån.
Små grytor har också öron som man säger och de har även tillgång till nätet, många har Facebook och suger åt sig av våran så kallade "humor".
Vi förstår kanske vad som är en skämtsam ton, vi förstår att vi "inte menar så" eller..... gör vi det?
Varför skämtar vi egentligen om vissa saker?


Åsikter om hur folk ser ut, klär sig, vilket land de kommer ifrån, vilken tro de har, hur man stavar och vad man gör anses vara helt okej att vräka ur sig hur som helst. Helt utan att först fundera på vem som kan ta åt sig och vem som kan ta efter.
Att ha åsikter är helt rätt och riktigt och att stå för dem likaså men fråga då inte varför barnen tycker och tänker samma sak.
Innan vi frågar oss varför barnen gör som de gör så kanske vi ska fråga oss själva varför vi gör som vi gör.


Jag skriver vi för jag själv är inget undantag.
Men kanske är det god tid att börja tänka efter före.
Kanske måste man ibland svälja sina åsikter och tänka på när man yttrar dem. Kanske är det förnuftigt att tänka på att man är vuxen och borde föregå med ett gott exempel.
Fast det är klart, det är ju skolan som ska förhindra mobbning, det är ju deras ansvar..... ELLER??????

Av Rose-Marie - 9 mars 2013 17:38

Det där tåget jag skrivit om tidigare, tåget som ska ta mig till lyckan. Det verkar för tillfället stå still. Just nu pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Barnmorskan på Sahlgrenska kan jämföras med en konduktör som ska se om jag har en giltigt biljett. Får jag åka vidare eller kastar de av mig?
Att behöva vänta ända tills Onsdag känns förjäkligt men jag inser ju att det är det enda jag kan göra.
Hur ofta jag än ringer dem och hur mycket jag än läser på nätet så finns inga svar förrän Onsdag. Ja om jag har tur vet de då. Jag vet faktiskt inte vad som är värst, att leva i ovisshet mellan hopp och oro eller att få ett negativt svar.
Om det nu skulle vara som de befarar att graviditeten måste avbrytas så är det inte fostret i sig jag sörjer. Jag har inte kommit så långt att jag har fäst mig ännu. Nej jag sörjer förlusten över att vara gravid, att sakta få den där magen, att leta de där små symtomen så som vi söker vårtecken när vintern börjat avta. Jag sörjer för att jag vet hur lång tid det kan ta till nästa chans. Allt ska komma igång och vi ska börja om med hormoner, ägguttag och insättning. Vi måste hoppas igen att några ägg blir bra så att vi kan börja om med ruvandet. Sedan tar det ytterligare 15 dagar innan vi får ett svar om det lyckats eller inte. I mina tankar är jag nu inne i Juni någon gång. Om det visar sig att de har fel på Sahlgrenska så har jag gjort halva graviditeten i Juni.


Så ja antingen har jag kommit halvvägs på min resa då eller så får jag förhoppningsvis påbörja den nya resan då. Juni...... Det känns långt dit.
Allra helst då jag faktiskt fann mitt första vårtecken idag. Några små vita snödroppar som strävade sig upp mot solens strålar. Små knoppar som lyckats ta sig upp ur den frusna backen, väntat hela vintern för att nu glädja oss med budskapet att våren närmar sig. Jag hoppas att Onsdagens besök på Sahlgrenska ska låta mig njuta av en underbar vår, att Pyret i magen liksom snödropparna visar sig för att skänka glädje.
Jag hoppas innerligt att de hade fel förra gången.

Av Rose-Marie - 3 mars 2013 23:23

Just nu ligger jag klarvaken och hur jag än försöker så kan jag inte somna.
Det är då man börjar fundera eller egentligen kan jag inte sova för att jag funderade. När jag la mig var jag lite halvt irriterad. Kanske inte utav någon speciell anledning utan bara rent allmänt. Hur mycket jag än försöker att borsta bort saker som stör mig så går det inte ibland, människor som bara tar energi och bara gör en sömnlös utan en viktig orsak. Magkänslan säger skit i det, glöm det. Det är inget att lägga energi på. Medans hjärnan trotsar och vill konfrontera personen ifråga.

Jag började tänka på en sak som min kloka son frågade för ett tag sedan. Det var när vi hade varit på barn- och ungdomshabiliteringen nu sist och skulle på Mc Donalds som vanligt efteråt. På vägen dit lyckades vi bli ovänner för något som jag inte minns. Så viktigt var det att bråka om att jag inte ens minns. Men jag minns händelsen och kommer nog aldrig glömma den. André blev arg och ville inte ha mat, jag var hungrig och beställde till mig så André fick snällt sitta och titta på när jag åt. Jag vägrar att fjäska för någon som är sur så han fick stå sitt kast. Säger man nej är det nej helt enkelt. Jag var dock förvånad över att han satt tyst och tittade på utan att ändra sig. Jag åt klart och sedan satte vi oss i bilen för att åka hem. Fortfarande utan att säga ett ljud till varandra.

Efter en stund bröt André tystnaden och frågade:
- mamma, ska man lyssna på magen eller hjärnan?
Där satte han mig på pottkanten, vad svarar man på det?
I Andrés fall var det som så att eftersom han var sur sa han nej till maten men magen ville egentligen ha. Förmodligen ångrade han sitt val på Mc Donalds.
Jag försökte förklara för honom att ibland säger hjärnan saker som man egentligen inte vill. Som nu när han var arg sa hjärnan en sak men magen sa något annat. I magen kan vi oftast känna om det hjärnan säger är rätt eller fel. Tyvärr kan det då redan vara försent eftersom magkänslan oftast kommer efteråt och man ångrar det man sagt eller gjort.
- Ja det är därför jag är hungrig nu sa André
Ja ibland måste man lära sig av sina misstag, du kommer ju inte göra samma sak igen för nu vet du.
Men det bästa är att invänta magens känsla innan man gör något. Att tänka efter före. Det är inte alltid så lätt och speciellt inte när man är arg.

Nu tyckte jag att vi haft en riktigt bra diskussion om det hela och vi hade glömt varför vi egentligen var arga från början. Jag var rätt nöjd med svaret till André och han verkade förstå. Men så kom nästa fråga:
- mamma när ska man lyssna på hjärtat då?

Av Rose-Marie - 1 mars 2013 10:15

Jag tror inte att jag är någon speciellt jobbig och krävande patient. Det är nog mer tvärtom, jag önskar att jag kunde säga ifrån och vara mer rak.
Istället blir jag ledsen och skäms när jag känner att en läkare inte förstår mig.


Jag var på vårdcentralen igår och återigen måste jag säga att jag känner mig så besviken. Jag har verkligen varit bestämd över att jag självklart skriver mig här för att våran vårdcentral ska finnas kvar. Nu känner jag dock att jag borde överväga andra alternativ än att gång på gång bli besviken och gå gråtande därifrån.


Igår gällde det mina onda leder och min onda rygg, det har bara blivit värre och värre sedan graviditeten och jag får ju inte äta mer än Alvedon.
Jo jag blev förvarnad om att det var mycket att göra då jag ringde och bokade tid, jag blev till och med tillfrågad om jag kunde gå hemma med Alvedon en vecka och se om det hjälpte. I vanliga fall hade jag nog accepterat detta men nu känner jag mig självklart extra orolig eftersom jag är gravid och verkligen har strävat för denna graviditeten. Inget får gå fel, just nu är jag nog en krävande patient ändå eller iallafall en överdrivet orolig patient. Kvinnan i telefon förstod mig fullt ut och ordnade en tid redan samma dag trots allt.


Jag kom till vårdcentralen 14:50 och blev inkallad 15:05, det gick ju hyfsat fort. När jag kom in i rummet och började förklara mitt ärende så lyssnade doktorn noga. Det kändes bra ända tills jag sa att jag inte kan äta starka värktabletter för att jag nyss gjort en provrörsbefruktning, jag kunde lika gärna bara sagt att jag var gravid men kanske kunde det vara viktigt att hon visste detta med provrörsbefruktningen. Hon tittade konstigt på mig och frågade:
- Vad är det?!
Jag kände hur tårarna börjad ekomma men bet ihop och försökte förklara, då sa hon:

- jaha IVF?
Jag trodde att man i folkmun sa provrörsbefruktning och att alla läkare vet vad det är men tydligen inte.
Återigen såg hon konstig ut och sa:
- jag är ingen barnmorska
Återigen kom tårarna, varför kan hon inte bara kolla min rygg och mina leder, jag visade knölen på handleden och hon tittade inte ens. Istället skulle jag ta urinprov och jag fick aldrig förklarat för mig varför utan plötsligt satt jag i väntrummet igen. Jag hörde hur min läkare pratade med en kollega, hon sa att hon inte hade tid och jag hörde hur båda tyckte att jag skulle vänt mig till en barnmorska. Vad kan en barnmorska göra åt mina leder?!
Varför skickar de mig inte bara vidare till gyn om de är så osäkra?


Efter 1 tim och 15 min var jag iallafall klar att lämna vårdcentralen. Ryggen och lederna var okontrollerade men jag fick veta att de såg lite blod i urinet, kunde ha något med njurarna att göra. De tog därför ett blodprov som jag antar att jag får svar på.... någon gång.

Min läkare var hur stressad som helst, under den tiden jag var där varvade hon mig och 2 andra patienter.

Jag förstår henne samtidigt som jag känner mig så hemskt besviken över min behandling.
Det är inte första gången jag lämnar vårdcentralen gråtande.


Som tur är ringde min barnmorska från Sahlgrenska bara 20 minuter efter att jag var klar. Jag började givetvis gråta igen när jag berättade om besöket. Hon var så förstående och lugnande så att bara höra hennes röst gjorde att jag lugnade mig.
Vi bestämde att jag kommer dit en vecka tidigare så istället för 13 Mars får vi komma den 6 Mars, nu på onsdag.

Då ska vi kolla hur det ser ut inne hos bebis, att det verkligen är någon där och att hjärtat slår. Så kan jag få prata med deras läkare om ryggen och lederna samt vem som ansvarar för kontrollerna av mitt levaxin. Detta är av stor betydelse när man är gravid. Fel dos kan ge fosterskador och även göra mig väldigt sjuk. Jag vill verkligen inte ha vem som helst som har detta ansvaret.


Kanske blir mina frågetecken uträtade på onsdag nästa vecka, kanske kan jag få slappna av och njuta sedan. Jag läste några kloka ord i någon blogg eller på något forum som jag ska försöka ta till mig.
"Tänk på att du väntar barn och inte missfall"

Av Rose-Marie - 25 februari 2013 22:04

Idag var det dags för en träff på skrivföreningen igen och dagens tema var "mitt perfekta liv". Jag kom inte på något att skriva först men hittade tillslut på en historia om en tjej som såg pengar och saker som grunden till ett perfekt liv fram tills den dagen då en gammal sjöman berättade om alla orättvisor han sett runt om i världen.
Barn som svälter, krig och andra saker han hade upplevt på sina resor.
Jag kommer inte lägga ut berättelsen här för den blev lång och när jag kom hem efter denna kvällen då vi pratat om det perfekta livet så inser jag att jag lever ett perfekt liv.
Jag hade inte behövt hitta på någon historia utan jag hade kunnat använda två ord som sammanfattning av dagens tema, det hade räckt att skriva "min familj"


Visst vill man vinna den stora lottovinsten och visst vill man kunna köpa allt man önskar sig. Men jag inser ändå att hur mycket lyx jag än hade kunnat unna mig i livet så betyder ingenting mer än min familj, min släkt och mina vänner.
Inget gör mig så ledsen och rädd som tanken att förlora någon av dem.


Jag kan nog inte få något som är mer dyrbart än dem. De är ovärderliga och ingen kan någonsin sätta ett pris på dem. Förlorar jag någon i familjen, släkten eller en vän så kan ingenting ersätta denne. Var och en är unik och den enda i sitt slag, det finns bara en av dig och det är du som man sjunger i sången "det finns bara två av oss"


Så med vetskapen om att jag faktiskt lever ett perfekt liv ska jag snart bädda ner mig i sängen och glädjas över en ny dag i morgon. En ny dag i mitt perfekta liv och jag hoppas på många många fler dagar, veckor, månader och år tillsammans med familj, släkt och vänner.

Av Rose-Marie - 17 februari 2013 21:10

I November skrev jag om tåget jag ramlade av, hur jag stod övergiven kvar på en kall perrong och insåg att det inte skulle stanna något mer tåg år 2012. Min resa till lyckan blev alltför kort och jag fick försöka ändra min resplan. Just då kändes väntan evig, det gör det alltid när man ser framåt.
Jag har varit på väg i över 2 år nu och hela tiden sett hur alla andra klivit på tåget och rest mot lyckan. Jag har även sett så många som kommit fram till målet. Sett resultaten av deras resa, samma mål som mig. Alla som blivit gravida och alla som fått barn under dessa 2 år. Varför fick inte jag vara en av dem?
Jag glädjs samtidigt som jag känner en viss skamsen avund.


Men nu äntligen kanske det är min tur, mitt tåg kom tillslut och jag har bara påbörjat resan ännu. Har nätt och jämnt lämnat perrongen bakom mig och har långt kvar att åka. Jag kan ramla av när som helst och även om jag använder tågets säkerhetsbälten så känner jag mig allt annat än säker.
Första målet är att hålla mig kvar på resan till 13 Mars då det är dags för kontroll på Sahlgrenska. Då först kan man se om något hjärta slår, då först kan vi få svar på att det finns liv där inne. Fram tills dess är det bara att återigen vänta och hoppas.
13/3-13 låter som ett otursdatum för många men det ska det inte vara för oss. Jag har aldrig varit skrockfull och tänker inte vara det nu heller.
13/3-13 hoppas jag blir dagen då vi för första gången ser vårat barns hjärta slå.
Jag får försöka sitta lugnt på tåget fram tills dess. Det finns inte mycket annat jag kan göra.

Av Rose-Marie - 16 februari 2013 15:01

I Söndagskväll anlände en vän från westerngänget hit till mig och Roger.
Han stannade tills Onsdagen för att senare åka vidare.
Han fick för sig att göra en Road trip genom delar av vårt avlånga land.
Ordnade ett evenemang på Facebook där vänner och bekanta kunde skriva att de ville ha besök.
Hur smart är inte det?! Alltså då är det ju folk som faktiskt vill att man kommer och man behöver inte alls känna sig påträngande eller att man stör. Så blir det ju en spridning av vännerna också, man kan bo nästan vart som helst för den som är på resande fot har nog inget emot en liten omväg.


Vi hade några trevliga dagar trots att jag och Roger jobbade och jag hade inte förberett några roliga utflykter heller. Men det var kul att bara sitta och snacka, umgås i den riktiga världen och inte bara via Facebook.
På tal om Facebook så gnäller många ang. detta påhitt och visst det kan bli att man bara pratas via datorn, att man tappar den riktiga sociala samvaron men samtidigt har sidan sina fördelar. Som tex det ämnet jag skriver om idag, det är ju ett fantastiskt sätt att fixa sin egna Road trip! Man slipper ringa runt till folk som kanske säger ja fast de inte vill och samtidigt når man ju ut till alla bekanta, inte bara nära vänner och släkt.


Ser man spridningen på sina vänner på Facebook så tror jag de flesta av oss faktiskt har vänner lite överallt i Sverige och kanske t.o.m i andra länder.
Just nu är det inte läge för någon Road trip för min del men jag kommer helt klart att ha det i tankarna.
Kanske några läsare i bloggen vill ha besök? Tack kära vän för ditt besök och den smarta idén

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards