Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - 23 juli 2013 09:40

Tiden rusar ju på som om det vore något rallylopp eller liknande.
Varför har tiden så bråttom? Vad är det som tiden måste skynda till?
Arbete, hösten, regn och rusk?
Jag drar gärna i nödbromsen och saktar in lite. Stannar gärna upp en stund för att njuta.

Den första semesterveckan är redan avklarad och det är redan dag två på andra veckan. Vi har ändå hunnit med endel.
De fyra första dagarna var vi på bilresa ner till Tyskland, där träffade vi min bror, hans fru och barnen.
Så underbart att äntligen tagit sig i kragen och åkt dit efter alla år.
Vi bilade genom Danmark och det är en resa på 62 mil, alltså kortare än när vi åker till Hällesjö i Jämtland, vilket vi gör ungefär 4 gånger/år men hos brorsan har vi aldrig varit innan.
Det är väl också tidens fel, man hinner inte allt man vill även om man försöker prioritera.

Efter resan till Tyskland var vi hemma en dag för lite läkarbesök och packa om för att på fredagen bege oss till Värmland på Westernfest i Svanskog.
Bara 10 mil från oss så det var iallafall ingen lång resa.
Det var en fantastiskt trevlig helg med underbara westernvänner.
Självklart rusade tiden på även här, det går fort när man har roligt sägs det ju.

Söndagen gick åt till att ännu en gång packa om väskorna och denna gången fylla bilen med både vanliga kläder och westernkläder för nu ska resten av semestern tillbringas uppe i Jämtland i Hällesjö på vårat fritidsställe. Här kan jag nog i alla fall få njuta av lugn och ro men även lite westernäventyr i westernstaden Old Trail Town.
Kanske även en dagstur upp till Kramfors där ännu en westernstad (fort kodiak) dykt upp.

Jag hoppas dock att tiden lugnar sig lite, att den stannar upp ett ögonblick då och då för att bara gå sakta.
Jag har gärna tråkigt emellanåt, gör gärna ingenting ibland och bara njuter av de stunderna. Andas och känner att det är skönt att bara vara.


[Bild]

[Bild]

Av Rose-Marie - 11 juli 2013 00:08

Jag får ofta frågan om hur det känns nu när jag äntligen är gravid och jo jag förstår ju att folk vill veta hur det känns känslomässigt så jag svarar som det är, att det känns lite långt borta men att jag självklart är jätteglad och tacksam.
Men när jag för mig själv funderar på frågan, "hur känns det att vara gravid" så är den raka sanningen följande:

ÖMMA BRÖST
Alltså brösten var väl det första som kändes och de verkar inte sluta växa. Gör de inte det kommer jag likna Dolly Parton när ungen är ute.
När jag kör truck ute på gården på jobbet så får jag hålla i dem för att det gör så ont när de hoppar. Sport-BH är att rekommendera.

TRÖTT
Jag är så förbaskat trött, om det är som de säger att pensionärer brukar lägga sig efter nyheterna så grattis till dem. De är iallafall vakna till strax efter sju. Jag är förvisso vaken nu 23:30 men det beror på att jag sovit i ett par timmar redan.
Jag skulle kunna sova dygnet runt känns det som. Ögonen känns som två påsar som hänger där till ingen nytta.

ILLAMÅENDE
De två tidigare försöken att bli gravid så väntade jag på illamåendet som aldrig dök upp. Nu frågar jag mig själv varför?!
Jag spyr inte men det känns som om jag har allt jag stoppat i mig uppe i halsen och för att få ned det måste jag ju äta lite till.
Kaffe är inte att tänka på för bara tanken gör mig illamående.
Lukter gör mig illamående och att vara hungrig likaså.

HUVUDVÄRK
Inte nog med att jag ofta led av huvudvärk som icke gravid nu slåss de två hjärncellerna mer än någonsin och inte får man äta något mer än "sockerpiller" som Alvedon.
Alvedon lugnar inte ned mina två vilda hjärnceller, jag behöver något rejält så de somnar.

MATBEGÄR
Nä man ska inte äta för två, det är bevisat att man inte behöver det.
Kan någon tala om det för min kropp!
Speciellt med tanke på nästa punkt.

FÖRSTOPPNING OCH UPPSVÄLLDHET
Ja om man hela tiden trycker i sig något att äta och ingenting kommer ut så är det ju inte konstigt att man blir uppsvälld. Jag kan inte knäppa arbetsbyxorna och det beror inte på att bebis är stor och tar plats.
Inte än!
Men all mat som sitter ända upp i halsen däremot, den tar plats.
Om inte min kropp fungerar som en kompost som bryter ned allt till gas, för jodå gaser kommer det ut!

FÖRHÖJD TEMPERATUR
Inte nog med att gaser kommer ut så verkar det som om min kropp även värmer all mat i kroppen, som en mänsklig micro och tillslut kommer det ut i form av ånga.
Som om jag suttit i en bastu hela dagen. Jätteskönt nu på sommaren dessutom.

KÄNSLIG NÄSA
Med tanke på mina gaser och ångor så borde jag ju inte stå ut med min egen lukt eftersom lukter verkar framträda mer nu än innan.
Soptunnan luktar plötsligt värre, kattmaten ska vi inte tala om och här om dagen när jag var på Thairestaurangen fick jag klart för mig att den som valde plats för restaurangen inte har något luktsinne.
Den ligger ju precis vid fiskboden och fiskboden luktar...... Hm.... Fisk.
Det har den aldrig gjort förr, iallafall inte så här mycket.

HUMÖRSVÄGNINGAR
Jag vet inte om de svängt så mycket just idag för idag har jag legat på ett jämt humör, raseri och ilska i ett jämt flöde. Likadant igår förmiddag men det blev bättre frampå kvällen.
Annars kan man inte så säkert veta hur jag kommer reagera på vissa skämt eller kommentarer så det är bara att testa ni som törs ;)

YRSEL
Jag läste att om man kände av yrsel skulle man äta och dricka regelbundet, jag kan säga att det funkar då inte på mig.

Så ja hur känns det? Jodå om en trött, uppsvälld, illamående, förbannad, hungrig, svettig gasboll är vad man räknat med så är mitt mål nått redan nu. Jag skulle kunna fungera som vapen i ett krig tror jag.
Ett monster som far fram och mejar ned allt som står i vägen för mig.
Jag gissar att det inte kommer att bli så mycket bättre med tiden heller mer än att symtomen kommer att förändras till andra plågsamma saker som jag innerst inne är tacksam över.
Jag menar det är ju detta jag kämpat så för. Ja det är ju detta jag längtat efter i över två år och utsatt mig för ett helsike för att få uppleva.
Och slutmålet är ju det jag längtar efter mest..... Förlossningen!!!!
Den vill jag inte ens tänka på nu.

Men jodå jag mår fint, jag överlever.
Och när jag tänker fram till slutet av Februari så fylls jag ändå av värme inombords och känner att JAAA det är helt klart värt detta. Kanske svårt att tro och känna nu men sedan när allt är över då kommer belöningen.
Då kommer jag glömma allt detta om hur det känns att vara gravid.

Av Rose-Marie - 9 juli 2013 23:31

Man har ju så sällan tid att träffa sina vänner, dagarna rusar på med annat.
Annat, vadå? Bara annat helt enkelt.
Jag funderar på vad jag skulle gjort för "annat" idag om jag inte hade bestämt träff med två väninnor.
Troligtvis samma som alla andra dagar, sovit en stund, lagat mat och grejat hemma för att sedan sova igen. Idag tog jag mig tid för "kafferep" istället för att göra annat.

Jag gav mig iväg strax före 18 och kom hem strax före 23.
Fem timmars egentid med underbara tjejer och huset stog faktiskt kvar när jag kom hem. André och Roger hade inte svultit ihjäl och jag är piggare än någonsin.
Fem timmars prat som inneburit både allvar och skojigheter, fem timmars samtalsterapi och fnitter på samma gång. Allt från att vara utbränd förälder till vad som händer i sängkammaren.
Sådant som man nickar instämmande i när man hör någon annan berätta sin story, jo jag fattar precis, precis så är det.
Man är inte så olika ändå.

Vi skulle nog kunnat suttit till långt in på småtimmarna och skulle säkert kunnat tillbringat natten ihop utan några problem med att fylla den med samtalsämnen.
Vi skulle kunna göra detta oftare, om vi bara tog oss tid. Om vi bara struntade i det där "annat" då och då. Om vi bara släppte kontrollbehovet för en stund och litade på att familjen klarar sig utan oss ett litet tag.

Jag hoppas på fler kafferep istället för att göra annat.



Av Rose-Marie - 4 juli 2013 20:33

Kvällarna som varit det senaste har mest tillbringats i sängen eller soffan.
Jag är fruktansvärt trött men samtidigt som det är jobbigt så är det ett härligt tecken på graviditet. Jag känner även att jag har lätt för att bli nedstämd och det är väl hormonerna antar jag så det är väl också goda tecken.

Just ikväll blev det en kväll med musik och alldeles nyss hörde jag låten "Om Black Jim" med Thåström.
En fantastisk låt med en fantastisk text som alltid får mig att tänka på pappa.
För att kunna hänvisa till det jag tycker är så bra i texten så måste jag kopiera in den här:

Dom kommer från fabriken för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra ikväll på ett Klara natthotell
Dom kommer ner för bergen för att ta med Black Jim hem
Kan nån ringa receptionen be dom väcka mannen som sover i rum tjugotre

För ibland har dom ingen koll alls på vem dom ska ta med
Det är som om dom vore druckna som om dom spelat spel
Det är som om dom inte bryr sig om vad dom tar och vad dom ger
Det är som om dom dragit lott

Och från himlen trillar spik ner när vi ser dom gå förbi
Kanske tar dom han allt för tidigt kanske borde han fått några fler år till
Eller är det just den frid han söker som han kommer få i natt
I vilket fall som helst ska han med dom hem till Himmelmora kam

I vilket fall som helst tar dom med han när dom går
Det är som om dom måste visa att allting här är ett lån
Det är som om dom bara fyller upp en kvot som dom har fått
Det är som om dom dragit lott

Som om det vore nån tröst alls för en fattig Finnmarksbror
Så vet jag att dom är demokrater det är ett sympatiskt drag dom har
Ingen kommer undan ingen vet än hur man slipper från
Som om det vore någon tröst alls tar dom aldrig nått betalt

Inga pengar i världen hjälper inga mutor ingen bön
Det är som om dom vore blinda det är som om dom inte hör
Det är som om dom inte vet om vad dom tar och va dom ger
Det är som om dom har spelat spel.


När jag hör sången så blir jag så förbannad, när jag lyssnar på texten tänker jag "precis så är det" "så orättvist känns det"
Som om de dragit lott, som om de inte bryr sig, som om de inte hör eller förstår vilken skada de orsakar oss som blir kvar. Oss som älskar, saknar, gråter och längtar.
Ser de oss? Bryr de sig om våra böner? Eller gör de bara det de ska och tar den de vill? När de vill? Hur de vill?

Sitter de och kastar tärning om vems tur (otur) det är nästa gång?
Är vi deras marionettdockor, gör de vad de vill med oss?
För ingen verkar gå säker, ingen kan köpa sig fri.
Det får mig att inse hur värdefullt livet är.

http://m.youtube.com/watch?v=HitvrauCoew

Av Rose-Marie - 29 juni 2013 09:54

I December 2010 tyckte jag och Roger att det var dags att planera in ett barn i vårt liv och jag sa då att det är ju inte säkert att det tar sig med en gång utan det kan ta upp till ett halvår. Men när det trots kontroller med ägglossningstest inte ens tog sig efter 1 år så kontaktade vi kvinnokliniken för att se om något är galet. Nu hade vi försökt själva hela 2011.

Första utredningen i April 2012 visade inte så mkt mer än att jag kan ha lite få ägg och att jag pga min hormonrubbning i sköldkörteln kan ha svårare att bli gravid och även svårare att behålla ett barn. Jag äter Levaxin för detta (låg ämnesomsättning) men det kan ändå ställa till massa problem när man vill ha barn.
I Maj-Juni 2012 bestämde vi att det får bli att försöka via IVF, provrör.

Första försöket blev i November 2012, det blev till min glädje plus på graviditetstestet men lyckan blev väldigt väldigt kortvarig då jag började blöda en vecka efter att mensen skulle ha kommit.
Andra försöket blev med ett fryst ägg i Februari 2013 (detta ingår i det första IVF-försöket)
Och JAAAA det blev plus igen men denna gången avtog graviditeten någon gång i vecka 5-6 och detta såg de då jag skulle på tidigt ultraljud för att se om hjärtat slog. De såg varken embryo eller hjärta och misstänkte därför utomkvedes. Det fanns något där men det såg ut att ligga fel eller vara dött. Efter massa undersökningar fick jag tillslut avbryta graviditeten genom att ta tabletter som skulle hjälpa kroppen att få ut det. Jag hade alltså fått MA, missed abortion. (missfall som kroppen inte stöter bort)

Nu tredje försöket, inne på andra IVF-försöket med hormoner och äggutplock, satte vi in ett embryo den 28 Maj 2013. Det blev även detta ett plus men jag vågade inte vara glad eller tro något förrän det tidiga ultraljudet som var igår 28 Juni.
Det visade en svart bubbla med en vit prick i och läkaren frågade om jag såg att det blinkade. Det gjorde jag.
- Det är hjärtat, grattis!

Jag trodde att jag skulle hoppa och skutta och verkligen slänga mig runt halsen på läkaren men jag var helt lugn. Roger kunde inte vara med så istället satt min syster ute i väntrummet och även där var jag helt lugn. Tror hon skuttade mer än mig.
Jag fattade nog inte och vågar fortfarande inte tro att vi kanske får barn i Februari 2014. Tre år efter att vi första gången sa att vi skulle "skaffa barn", ja så sa vi då. Som att det är en självklarhet att bara "skaffa ett barn".
Jag vågar nog inte koppla av förrän lilla ärtan är ute hos oss och lever.
Igår kväll fick jag lite panikkänslor, ETT BARN! Shit vi kanske får barn om 7,5 månad. En helt ny människa!!!
Men detta har jag ju haft lång tid på mig att ställa mig in på ändå blev jag plötsligt skräckslagen fast blandat med överlycklig. Märkliga känslor men de tillhör antar jag. Det är ju en förändring i livet och förändringar är alltid hemska innan man vant sig vid tanken.
Nu måste jag bara sätta nästa mål, att allt ser bra ut på det riktiga ultraljudet som borde bli i mitten av september. Fram till dess får jag försöka njuta så gott det går, försöka smälta alla tankar och vänja mig med tanken "jag är gravid"
Kanske kanske är det våran tur denna gången. Tredje gången gillt!

Av Rose-Marie - 19 juni 2013 20:48

Det närmar sig midsommar nu och jag gjorde veckans sista arbetsdag idag, på en Onsdag. Det är lyx med fyra dagars ledigt.
Regnet kom såklart direkt när jag kom hem men det gör mig inte så mycket.
I morgon ska vi vara hemma och greja på förmiddagen och på eftermiddagen lånar vi mammas husbil och beger oss till Svanskog i Värmland. Vi ska hem till några vänner som vi träffat via vårt westernintresse. Vi är ett gäng som tillsammans ska fira årets midsommar, det är det midsommar är för mig. Att umgås, äta gott och njuta av den sommarkänsla som midsommar brukar ge. Barn som springer omkring, glada skratt och gemenskap, för att inte tala om de ljuvliga blommorna.

Skulle jag enligt seden plocka sju sorters blommor så vore det då rakt inte för att drömma om någon som jag skulle dela resten av livet med.
Nej jag skulle ha en helt annan anledning till att plocka dem, de skulle vara symboler för viktiga saker i livet.
Följande blommor skulle ligga under min kudde:

1. Ringblomman som symboliserar varaktig kärlek, den skulle jag plocka för min familj. Min kärlek finns alltid för dem.

2. En vit nejlika för mina vänner, vänskap är något man ska vara rädd om.

3. En rölleka för att tala om för nära och kära att lider ni så vill jag finnas för er såsom jag hoppas att ni skulle göra för mig.

4. En blå ros för att symbolisera hopp om nya möjligheter, hopp om framtiden.

5. Krokusen för livslust

6. Vallmoblomman för att hedra minnet av de bortgångna, minnet av pappa som den 23 Juni 2003 lämnade oss. Det är 10 år sedan i år.

7. Den sista blomman skulle vara en förgätmigej, inte för att vara egoistisk utan för att jag hoppas att jag gett mina vänner och bekanta ett såpass gott intryck och att jag satt ett litet spår som gör att ni kommer minnas mig. Jag önskar att även den dagen då jag inte skulle finnas kvar så blir jag inte bortglömd.

Mina blommor är sju i antal vilket symboliserar kärlek, kärlek är viktigt, inte bara till en partner utan till vänner, sina barn, syskon, föräldrar och djur. Kärlek kan aldrig spridas för mycket.

Färger i min bukett är:
Vit som symboliserar tron på ärlighet, Blå för evig vänskap, Orange för trohet Och lila för att jag önskar er alla lycka och välgång i livet.

Detta är vad jag skulle lägga under min kudde för detta är vad jag önskar att jag får drömma om.
Detta är vad som är viktigt för mig.

Trevlig midsommar på er!

Av Rose-Marie - 17 juni 2013 22:56

Idag ringde jag till Sahlgrenska för det glömde jag ju i Fredags av någon konstig anledning. Ja det var ju skolavslutning för André och lite annat den dagen så tankarna fanns på annat håll.

Men idag kom jag som sagt ihåg detta och hade förväntat mig att få vänta hela semestern innan vi skulle få komma på kontroll för att se om något hjärta slår. Min avdelning på Sahlgrenska stänger nämligen i Juli.
Men jag hade tur för enligt barnmorskan ska vi kunna göra denna kontrollen redan nästa vecka så den 28 Juni blir det ultraljud.
Känns väldigt nervöst eftersom det var det som visade att något var fel sist gång. Men samtidigt vill jag veta innan semestern.

Jag ringde även till min läkare på vårdcentralen. Jag har bytt vårdcentral efter att gång på gång ha varit besviken på min gamla. Jag var envis länge, ville så gärna gynna ortens vårdcentral men nu när det blev annat än förkylning och dyligt så insåg jag att jag måste tänka på mig själv. Jag vet helt ärligt inte om jag ens vill ha kvar en vårdcentral där man inte känner sig trygg.
Ja jag gjorde mitt val, istället för att gång på gång gnälla över hur dåligt jag blivit bemött så gjorde jag något åt saken.
Min nya vårdcentral känns än så länge trygg, min läkare var duktig och framförallt så hade han egen erfarenhet av det jag behövde hjälp för. Hans fru åt nämligen Levaxin för ämnesomsättningen och de hade haft problem med att få barn. Han visste precis vikten av rätt dos på levaxinet.
När jag var hos honom passade jag på att ta upp lite andra saker som jag inte orkat ta med de andra läkarna då de alltid varit så stressade. Men denna läkaren tog sig tid, han undersökte mitt öra, mina leder och tog diverse prover, förklarade saker för mig och säkerställde att jag hade förstått och att jag var nöjd då jag gick därifrån.

Några veckor senare skulle jag lämna blodprov för att kolla hur kroppen svarade på hormonbehandlingen inför äggutplock. Vad jag förstått på min gamla vårdcentral så är detta provet krångligt och de blev tveksamma då jag sa att jag skulle ha med provet för att själv posta det med ordinarie post. Jag kände mig hemskt besvärlig och omständig helt enkelt.
Men på min nya vårdcentral så kom jag bara dit på morgonen, de visste precis vad det handlade om och tog mitt medhavda vadderade kuvert och bad mig återkomma efter 2 timmar så skulle de ha allt klart så jag bara kunde posta det i närmsta brevlåda.
Så himla lätt och smidigt!

Så idag ringde jag för att höra när vi bör börja ha koll på min dos av levaxin då detta är väldigt vikigt vid en graviditet. Vid de två tidigare tillfällena har ingen kontrollerat detta.
Sköterskan jag pratade med i telefon förstod min oro och självklart skulle jag få prata med en läkare.
Min läkare var dock på semester men hon skrev ner hela min berättelse och sa att en läkare kommer ringa mig på Torsdag morgon så avgör denne när vi ska ta ett blodprov.
Denna gången har vi dessutom att jämföra med eftersom ett prov togs före jag började med hormonbehandlingen.
Även om detta inte är det som påverkar de två misslyckanden så känns det så oerhört skönt och tryggt att någon faktiskt lyssnar och ser till att jag känner mig väl behandlad.
Ingen som pustar och stönar och tycker att jag är besvärlig och ingen som ifrågasätter någonting alls.

Jag ångrar hittills inte mitt nyval av vårdcentral och jag är tacksam för att vi faktiskt har rätten att välja, det är ändå våra hälsa det handlar om och i det läget måste man få vara lite självisk.

[Bild]

Av Rose-Marie - 16 juni 2013 14:50

Jag har ju varit dålig på att uppdatera bloggen och framförallt vad gäller barnplaneringsbiten.
Det har hänt massor och jag vet att ni är några läsare som följer just den biten. Jag har bara inte orkat tänka så mycket denna gången och heller inte orkat känna efter så mycket.
Man blir liksom besatt och ibland kan det vara skönt att bara få fly bort från allt det där ett tag även om det finns i huvudet hela tiden, dygnet runt.
Som tur är har det varit så mycket annat kul som har upptagit tiden denna gången.

I fredags var det testdag och det blev PLUS :)
Samtidigt som jag självklart blev glad, för jag hade faktiskt inte riktigt trott på plus denna gången, så känner jag en oerhörd rädsla. Första försöket blev ett tidigt missfall, kroppen skötte sig precis som den skulle och även om jag var jätteledsen så var jag glad att det blev så smärtfritt.
Andra gången trodde jag ju att jag var gravid fram till det tidiga ultraljudets vecka 8. Då visade det ju att embryot dött i vecka 5-6 någon gång men den gången skötte inte kroppen detta själv. Det var det värsta.

Nu går jag här och vågar inte glädjas över mitt plus, samtidigt som jag förväntas vara överlycklig.
Jag vågar inte se mig själv som gravid för jag vet inte förrän det tidiga ultraljudet om hjärtat slår på det lilla fröet där inne.
Självklart GLÖMDE jag ringa Sahlgrenska i Fredags (hur sjutton kunde jag glömma det) så jag vet inte när vi får tid för denna kontroll.
Jag vet inte ens om vi kommer få någon tid före semestern eller om vi måste vänta till efteråt.
Tänk om jag ska behöva gå ovetande hela semestern.
Men i morgon ska ringa dem och då hoppas jag att jag får veta när vi får komma och titta på hjärtat, se om det finns ett tickande hjärta där. Då först kan jag iallafall börja se mig själv som gravid, det är det målet jag har nu. Resten får komma sedan, en sak i taget. Det blev iallafall plus för tredje gången och nu hoppas vi på tredje gången gillt.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skapa flashcards