Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Rose-Marie - Fredag 30 mars 15:59

Jag är inte förtjust i snö och kyla men när man kan göra sig en solsäng i snön och bara ligga i solen och njuta av värmen som den ger, ja då är vintern helt fantastisk.
Jag befinner mig just nu på vårt fritdsställe i Hällesjö uppe i Jämtland, långt ifrån vardagen och alla måsten.
Här firar vi påsken så som alltid.
Jag skriver detta utomhus, liggande i snön.
Snö finns det i mängder och sol likaså, det är varmt och likt en sommardag ligger jag ute på vår gård, lyssnar på fåglarna, tar mig ett glas vin och Tristan leker, han åker pulka, skrattar och sjunger.
Ingen fryser, inget gnäll vi bara är.... här och nu.....

Av Rose-Marie - Söndag 11 mars 17:20

Jag är precis hemkommen från en Judotävling där min roll plötsligt inte var som tävlande utan som coach.
Det är en ny erfarenhet för mig och det är en viss skillnad att stå bredvid och peppa, hålla koll och se till att den som tävlar får allt mitt fokus.
Det är inte mig det handlar om nu utan om mina judoelever.

För mig är det viktigt att de känner att jag finns där för dem även utanför vår dojo, utanför de där fasta dagarna i veckan då jag håller i träningen. För mig är det viktigt att de får visa mig vad de lärt sig och även vad jag mer kan lära dem.
Som tränare vill jag också att de ska veta att jag finns för dem även när det inte är Judorelaterat, de ska kunna känna att jag bryr mig om dem i alla lägen, känna att jag är en person som de kan lita på och ty sig till om det behövs.

Jag vill vara den tränare och coach som min tränare Tommy Widekärr alltid varit för mig.
Nu gör vi även detta tillsammans och även nu lär jag mig saker av honom fast i en helt annan roll för min del, samma miljö Som vi är vana vid men med helt andra tips och råd än vad jag fått tidigare.



Av Rose-Marie - Lördag 10 mars 23:02

Detta är kanske ett av mina viktigaste inlägg i alla fall så känns det som att det är ett behövligt inlägg.

Det undgår kanske inte så många, i alla fall inte dem som har Facebook, att Melodifestivalens final precis är avslutad och att en vinnare är korad.
Vinnaren enligt Europajuryns OCH folkets röster är utan tvekan Benjamin Ingrosso, säga vad man vill om låten och huruvida man gillar den eller inte. Där har vi rätt att tycka olika.

MEN det verkar som att folk kommenterar artisten som framför bidraget mer än låten som faktiskt är det tävlande bidraget. Här sparar vissa minsann inte på sina innersta tankar, man bara spottar ur sig de mest vidriga man kan komma på att skriva.
Allt för att såra och få medhåll av likasinnade.
Människor som är gamla nog att vara föräldrar och till och med mor- och farföräldrar till en ungdom i Benjamins ålder. "äcklig liten snorunge" "jäkla tönt" "lat och bortskämd" "en skam för sverige" ja elakheterna har inga gränser.
Jag kan inte låta bli att kika in på vissas fb-sidor och fasar över att de jobbar på socialtjänst, är familjehem, jobbar på skola osv...
Vad lär dessa människor barnen de jobbar med?!

I Judon försöker jag lära barnen Judons fina värdegrund med en förhoppning om att de tar med sig den även utanför dojon.
Jag vill och försöker att vara en god förebild och föregå med ett gott exempel. Jag hoppas att orden vi pratar om inte bara förblir ord skrivna på ett papper utan att de har en betydelse för dem, att de tar med sig värdegrunden in i vuxenlivet och delar den med sina barn i framtiden.
Jag hoppas också att jag aldrig någonsin får se några liknande elakheter skrivna av dem utan att Judons värdegrund finns med i både tankar och i hjärtat för resten av livet.

Det märktes tydligt att de som skrivit dessa elakheter om Benjamin INTE har lärt sig Judons Värdegrund. De brast i alla dess punkter!!!

Artighet: att alltid hälsa och vara hjälpsam och vänlig mot andra människor

Mod: att vara rättvis och skydda dem som är svagare

Ärlighet: att säga vad man tycker utan att såra någon eller ljuga

Ära: att hålla vad man lovar
Ödmjukhet: att vara självkritisk och inte skryta

Respekt: att vara lyhörd, tålmodig och respektera andra människor

Självkontroll: att i alla situationer kontrollera sitt uppförande och humör

Vänskap: att skapa en miljö som motverkar negativt grupptryck och mobbning



Av Rose-Marie - Torsdag 8 mars 22:32

Idag är det internationella kvinnodagen och jag läser den ena artikeln efter den andra där kvinnor är arga för att man säger Grattis på kvinnodagen. Man anser att det är som att säga grattis till att du är diskriminerad. Jag ska ärligt talat medge att jag inte vet så mycket om bakgrunden till denna dag och jag är inte så pass intresserad att jag tänker forska i det heller. Jag vet heller inte hur jag ska ställa mig till den riktigt.
Det är som med alla andra dagar, morsdag, farsdag och alla hjärtans dag. Jag gillar att bli uppvaktad men behöver jag speciella dagar för det egentligen?

Jag känner mig varken diskriminerad eller tar ett Grattis som något negativt snarare tvärtom, jag är stolt över att vara kvinna och jag är imponerad över alla starka kvinnor som en gång i tiden och även idag ser till att jag kan vara stolt över det.
Vi har kommit långt om man ser tillbaka och även om det finns saker att jobba med än idag så anser jag inte att jag är ett offer.

Jag bidrar kanske själv med att förminska oss kvinnor med att säga saker som "kvinnoyrke" och "mansyrke" jag säger även ibland att judo är en typisk killsport.
Ja det är fler män som jobbar på fabriken där jag jobbar och det är fler män inom Judon men det kanske beror på att kvinnor väljer bort detta?
Det är ju inte så att vi är ovälkomna, vi är mer än välkomna men verkar ju själva inte vilja eller kanske ska jag säga våga.

Jag vill egentligen inte vara någon positiv procent i statistiken och heller inte få ett jobb för att jag är kvinna. Jag vill att man ser vad jag kan och jag vill inte bli klappad på axeln för att jag är kvinna och gör något bra.
Jag bidrar gärna med att få bort vissa gränser som tex att jobba för att vi en dag kommer vara lika många kvinnor inom Judon som det är män.
Men jag gör inte det för att jag annars känner mig diskriminerad utan för att vi ska sluta bli förvånade över att vi har kvinnor i sporten och för att jag tycker att Judo är en bra sport oavsett kön. Jag tror också att många vill men inte vågar.

Ikväll delade jag tex en bild på mig och 2 tjejer som höll i ett träningspass för barnen, jag "skröt" om att vi var 3 KVINNLIGA instruktörer. Jag bidrog alltså indirekt med att tala om att vi var unika som var 3 kvinnor och inte att vi var unika med att vara 3 instruktörer.
Utan att jag egentligen tänkte på det så talade jag om att vi höll på med en killsport. Jag gör det väl mest i hopp om att inspirera och locka fler men kanske blir det tvärtom, kanske gör det att andra inte vågar för att det verkar vara speciellt att kvinnor tränar Judo. Men en dag hoppas jag att vi inte alls är speciella för att vi är instruktörer OCH KVINNOR, en dag hoppas jag att vi klappar oss på axeln för att vi är duktiga instruktörer och därefter avslutas inlägget med en punkt.
Det finns ingen bild på klubbens facebook där det står WOW titta vi är 3 manliga instruktörer på mattan idag, vad bra vi är!
Det är sådana saker som jag tänker på och det är av den anledningen som jag gärna tar ett Grattis och ser det som "Grattis för att du är en kvinna som kan vara stolt över hur grymma ni är på att ta för er"

Av Rose-Marie - Lördag 24 feb 16:07

Då André nu är vuxen så tillhör han inte längre barn habiliteringen och vi har på vår begäran fått hem papper därifrån.
Jag har sedan vi började prata om körkort varit ihärdig med att se över och få bort diagnoser som inte längre är aktuella då jag upptäckte att de inte tar bort dessa per automatik utan de lägger bara till nya.
Självklart blir det under åren en himla massa diagnoser allteftersom nya utredningar görs.

Jag ställde mig redan från början frågande till hans ADHD-diagnos då den inte alls stämde med det som vi upplevde.
Att han som barn var utåtagerande var för mig inte alls konstigt eftersom han inte hade något språk och det var just den biten jag ville få hjälp med. Det säger sig självt att man blir frustrerad när ingen förstår vad man säger och dessutom förstod inte han alltid vad vi sa.
Hans diagnos då borde enbart ligga på språkstörning enligt mig då det var just språket som var boven i dramat.

När man sedan insåg att han hade så stora inlärningssvårigheter och utvecklades i väldigt långsam takt så gjorde man utredning för utvecklingsstörning och det visade sig vara en lindrig utvecklingsstörning som låg i grunden för hans svårigheter.
När jag läste om detta så stämde det överens med hur han var och den kändes rätt. Äntligen hade vi hittat rätt och vi kunde börja ordna hjälpinsatser och skaffa oss kunskap och stöd utifrån rätt diagnos.

Men nu hade han alltså diagnoserna ADHD, Språkstörning och lindrig utvecklingsstörning.
Jag reagerade inte på detta förrän för några år sedan när transportstyrelsen hängde upp sig på just ADHD.
Jag ifrågasatte då detta, han är ju helt tvärtemot.
Efter en utredning då så ströks denna och har ersatts med ADD vilket innebär ADHD utan hyperaktivitet. MEN i allt vad jag läst så borde det räcka med enbart lindrig utvecklingsstörning.
Det är fortfarande den som ligger i grund för hans problematik.
Så nu står det alltså Språkstörning, lindrig utvecklingsstörning, ADD samt att han har migrän.
Okej, jag lägger ingen större vikt i just ADD då den som sagt stämmer mer överens med verkligheten än ADHD
Men så såg jag att det där finns en diagnos till?. KRONISK ÖVERVIKT??. ?????
Visste inte ens att det fanns en sådan diagnos och med tanke på att han gått ner drygt 15 kilo och nu väger knappt 70 kilo och med sin längd så kan han knappast lida av kronisk övervikt.
Det är heller inget jag hänger upp mig på men jag blir väldigt förvånad hur de kan sätta diagnoser och sedan inte följa upp dessa.

Enda anledningen till att hans övriga diagnoser följs upp är ju för att det krävs när man går i särskola och då man behöver särskilda insatser från habiliteringen.
Samt att jag som förälder ligger i och vill ha uppföljningar.
Så om du också har barn med diagnoser eller kanske själv har diagnoser, se till att dessa följs upp och uppdateras vid ändringar. Förr eller senare kan det vara en nackdel att ha en rad gamla diagnoser som inte stämmer med verkligheten.

Nu börjar en ny kamp för oss med att lyckas få en läkare på vårdcentralen att skriva ett intyg så André kan övningsköra.
Vuxenhabiliteringen har inga läkare så där hänvisas man till vårdcentralen och jag förväntar mig ingen lätt process där.
Vi har ändå haft det väldigt bra och tryggt på barn habiliteringen måste jag säga.
Nu börjar livet som vuxen för André!

Av Rose-Marie - Fredag 2 feb 22:37

Årets första blogginlägg har låtit sig dröjas mest pga brist på inspiration.
2017 började bra med satsning på medalj, helst guld såklart, i veteran NM i Judo.
Det blev dock inte som jag hade hoppats men ändå en vinst och två förluster så en bronsmedalj blev det iallafall.
Jag insåg dock att min kropp inte skulle hålla för några tävlingssatsningar så därefter hade jag svårt att hitta motivationen med att träna Judo.

Jag grep i höstas eftet ett sista halmstrå och anmälde mig till Svenska Judoförbundets KUL-projekt  (Karriär, Utveckling och Ledarskap) som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Dessa tre ord var dock inget som jag förknippade mig själv med just då men jag ville ändå se vart utbildningen kunde leda mig.

På första träffen skulle vi sätta upp ett mål och mitt mål blev då att hitta min roll i Judon utan tävling. Ett mål som kändes omöjligt men ändå viktigt.
Jag ville hitta mitt driv inom Judon, vad kan jag göra för att vilja hålla mig kvar i mitt Judointresse?

Jag brinner för barn och ungdomar och klubben har ett mål att lyckas behålla dem då de ofta slutar när de når en gräns där vi inte riktigt lyckats ge dem möjligheten att utvecklas. Vi har bla för få tränare och därav ingen grupp som de kan ingå i förutom vuxengruppen.
Jag brinner också för att vi ska behålla våra tjejer i klubben.
Men hur gör man?
Jag hade massa funderingar som jag inte kunde hitta lösningar på men samtidigt kunde jag inte släppa det.
Jag vill kunna ge dem allt det där som jag själv fått genom åren med Judo.

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville delta i ett utvecklingsprojekt som klubben skulle satsa på. Där skulle man bla ta upp just dessa frågor så av den anledningen tvekade jag inte när jag svarade ja.
Redan samma kväll började jag fundera ännu mer på vad man kan göra. Jag fick så mycket idéer att jag nästan kände mig lite påstridig och jobbig men jag har iallafall framfört dem och vi har tagit upp mycket av det i gruppen och massa annat som kommit upp.
Än är det i uppstartsläge så vi får se vad detta kan leda till. Känns iallafall spännande.

Samtidigt såg jag att man sökte en hjälptränare i barn/ungdomsgruppen då ordinarie skulle opereras och jag tänkte att detta kan ju vara en grej att testa för att se vad jag vill. Jag tyckte redan efter ett par gånger att detta var något jag skulle kunna tänka mig att göra.
Vi behöver en grupp för de som behöver utvecklas mer och jag har möjligheten och viljan att starta en sådan.
Varför inte?!
Men kritikern i mig sa snabbt att jag inte har vad som krävs. Det är 100 år sedan som jag gick instruktörsutbildningar och lika länge sedan som höll i en grupp....
Är jag verkligen rätt person?

Som tur är har jag en annan röst som säger "varför inte" "ett försök är det ändå värt"
"Klubben behöver dig och du behöver klubben"
Tankarna på att byta ut tävlingssatsningarna mot att "skola om till tränare" känns motiverande och spännande.
Att kunna ge allt det där som min tränare gett mig och fortfarande ger mig är något som känns lockande.

Här kan jag utvecklas och lära mig massa nytt inom Judon.
Igår satte jag mig därför med SISUs introduktionsutbildning för tränare online och det gav mig ännu mer inspiration.
Att läsa och se filmer om tränarskapet och vilken roll man har som tränare gjorde att jag än en gång började tänka på hur mycket min tränare har betytt och fortfarande betyder för mig.
Precis så skulle jag vilja att barnen minns mig, jag vill vara den personen som kanske gör den där skillnaden för någons framtid.
En guldmedalj är väl ingenting i jämförelse med det!

Med den fantastiska känslan vill jag satsa på att nå mitt mål "att hitta min roll i Judon utan att tävla"

Imorgon är det dags för del 3 av 5 i KUL-projektet och då ska vi bla vara på mattan och få metodikhandledning vilket passar utmärkt inför mitt mål.

Friskt vågat hälften vunnet!!!

Av Rose-Marie - 10 december 2017 18:04

I år skulle det inte bli någon Julmarknad i Färgelanda Centrum så som det ALLTID har varit, ja iallafall så länge jag kan minnas.
I Vuxen ålder måste jag ändå erkänna att jag har haft svårt att få den där härliga känslan som jag hade som barn. Det har inte med arrangemanget i sig att göra utan det har nog snarare handlat om mig själv och många gånger på vädret.
Men när det i år inte skulle bli någon marknad så kände jag ändå en besvikelse.
Tänk om Tristan inte ska få de där minnena av julmarknaden i Färgelanda som jag har.
Ständigt strävar man efter att ens barn ska få uppleva samma känslor som man själv haft som barn. Den där glädjen och alla de där minnena som man blir nostalgisk av i vuxen ålder.
Jag får liksom aldrig till den där härliga stämningen med julkänsla......

Men så fick jag se att Färgelanda Kyrka skulle anordna en julmarknad i prästgården och det är ju en helt fantastisk idé!
Inte nog med att det skulle vara i gammaldagsstil utan just idag så föll snön så där alldeles lagom.
Jag brukar sällan gilla snö men idag kom den som en skänk från ovan för att just skapa det där lilla extra så att julkänslan bara bubblade inom en.
Att ta bilen upp till kyrkan var helt uteslutet.
Helst skulle jag velat ta på mig och familjen kläder i gammaldags stil och åkt häst och släde upp. Helst skulle släden då vara försedd med facklor och hästen med bjällror.
Men vi nöjde oss med moderna vinterkläder och att dra Tristan i pulka.

Väl uppe vid kyrkan var det inte bara synintrycken som skapade stämning utan just i denna stund verkade alla sinnen extra uppmärksamma.
Det doftade jul.... inte minst i den lilla glöggstugan där man lagt granris på golvet som gav en extra härlig doft när den blandades med glöggens.

Inne i kaffestugan förstärktes sinnena ytterligare då man dessutom kunde höra att julen är på väg.
Där spelades det nämligen julmusik på piano och vacker sång där till.

Och inte nog med detta, förutom syn-, doft-, hörsel- och smakupplevelser denna dag så kunde jag vandra upp med familjen till Kyrkan och där besöka pappas grav, tända ett ljus och känna att han fanns med oss.
Inne i kyrkan övade kören inför ett uppträdande. Vi passade då på att tända minnesljus för min pappa, morfar, mormor och Rogers pappa.
Just då i den stunden fanns alla med oss och det är väl just det hela julen handlar om...
Kärlek och gemenskap med nära och kära oavsett om de är här hos oss eller inte.
Alla de där känslorna som skapades idag är just de känslorna som jag letar efter inför varje jul och det kanske inte behövs så mycket av oss för att vi ska finna den stämningen.

När jag kom hem gjorde jag något som jag inte gjort på många år, jag slängde mig i snön och skapade en snöängel.....

Tack Färgelanda Kyrka och alla andra som såg till att väcka liv i mina julkänslor denna dag!

Av Rose-Marie - 30 oktober 2017 21:11

Kommer hem från ett träningspass på Judon och känslan av att man inte är nöjd med sin insats har jag haft många gånger förr men känslan "vad är det för idé att jag går hit" har oftast inte funnits där.
Idag när jag stängde dörren till dojon så kände jag så. När kroppen inte vill det som knoppen vill. Det har blivit flera sådana känslor under denna terminen och det är viktigt att skriva om de stunderna också, kanske ännu viktigare än när allt gått min väg. För jag har haft en lång period med massor av inlägg där det känts som jag ägt hela världen, när ingenting har fått mig att tvivla på vad jag velat eller vilka mål jag haft.
Ett tag gick det mesta jag tog mig an riktigt bra.

Nu känns det mer som att världen äger mig, minsta lilla får mig att vilja ge upp.
"Det är bara att rycka upp sig, bita ihop och se framåt"
Jo jag vet att det egentligen inte är hela världen, jag vet att det är så här ibland men just nu vet jag inte alls vad jag vill.
Jag liksom bara är.....

Men just den anledningen att jag haft en lång bra period i minnet så är jag nog trots allt ganska bra utrustad för att möta denna nedgång. Jag har massa plus på mitt må bra konto som jag nu kan väga upp mina minus med.
Jag försöker verkligen följa mitt eget motto "Våga, ha skoj för din egen skull, du är en vinnare"
De orden som jag skrev på en medalj och gav till barnen i klubben för att de inte skulle glömma att man måste våga testa saker som man vill göra, man ska ha skoj och att det man gör ska man göra för sin egen skull och inte för någon annan. Då är man alltid en vinnare oavsett hur resultaten blir.

Just ikväll efter alla känslor så ger jag mig själv denna medalj och hoppas på att jag snart lever efter mitt eget motto igen.

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se