Det närmar sig det mesta just nu, två veckor kvar att jobba, snart jul och nytt år, ja det närmar sig även bebisens ankomst.
2,5 månad är ju nästan ingenting efter all tid vi har väntat innan. Det var runt denna tiden fast för tre år sedan som vi på riktigt pratade om att "skaffa barn"
Ja så sa vi faktiskt:
- vi kanske skulle skaffa barn....
Som om vi skulle skaffa en hund eller så. Jag minns att jag till och med var så "kräsen" att jag nästan planerade för vilken tid på året som var bäst att vara gravid.
Idag skäms jag nästan för att jag såg så lätt på det där med att bilda familj.
Skäms för att jag tog det förgivet och att jag nästan inte satte värde på gåvan att få ett barn.

Det är klart att jag inte såg det som att köpa en hund eller att jag inte uppskattade det här med barn och familj men jag har fått en helt annan syn på det efter de här tre åren som vi kämpat.
Det är inte över än och jag tänker verkligen inte ropa hej förän jag kommit över bäcken, tänker absolut inte ta ut segern i förskott men det närmar sig iallafall.
Jag vågar tro att det kan gå vägen och jag känner mer att jag faktiskt är gravid nu än förut.
Han gör sig allt oftare påmind om att han finns där inne vårat lilla underverk.

Idag har jag och två väninnor haft en timmes avkoppling på Anhörigcentralen i Uddevalla.
Där har de ett solrum som man kan få en stund i lugn och ro med sol, värme och ljudet av hav och måsar.
Den stunden är en av alla saker de erbjuder anhöriga till personer med olika svårigheter.
Tex oss som är mammor till barn med behov av särskiltstöd.
Många tror att Anhörigcentralen enbart riktar sig till äldre eller de som har ett kroppsligt handikapp och tex sitter i rullstol.
Men sedan 2009 är det inte längre så utan nu finns det möjlighet för oss anhöriga till yngre personer att ta del av stödet.

Nä inte här på min ort tänker du kanske nu men har du kollat?
Har du gett förslag? Har du frågat om man kanske kan få stöd i en annan kommun än din egen?
Det kanske inte ska behövas kan man tycka men jag vet att det ofta är så att Anhörigcentralen försöker men får inte riktigt den respons de behöver för att lägga ner så mycket arbete på det.
Ibland måste man som anhörig tala om vad man vill ha för stöd.
Föreläsningar? Föräldragrupper?
Ja vad är det som behövs så att det kommer deltagare till de olika aktiviteterna?

Detta solrummet som vi besökte idag finns inte på min ort men jag ringde och frågade om vi fick komma till Uddevalla och det var självklart inga problem.
Där har jag sett att de gör väldigt mycket olika saker och har den senaste tiden haft många temakvällar som riktar sig till oss trötta föräldrar eller andra anhöriga till barn med tex NPF-problematik.
(Tex ADHD, Tourette, Aspergers, språkstörningar m.m)

Vet du tex dina rättigheter som förälder? Skolans skyldigheter?
Vet du vad det finns för hjälpmedel att söka? Vet du vilket stöd ditt barn och din familj kan få? Vet du ens vad ditt barns problematik innebär?
Visste du att din familj inte är ensam om detta?
Det är sådana här frågor som man kan be Anhörigcentralen ha tematräff om eller varför inte bara en träff där man får träffa andra, tillsammans blir man starkare.
Kanske finns det bra föreläsare i närheten av dig.

Det viktiga är att vi anhöriga inte bara säger att det inte finns på våran ort utan att första kolla. Vi måste visa att vi finns och att stödet behövs för att någon ska lägga ned tid på att ordna dessa träffar. Utan deltagare blir det ju självklart inget alls.

Bara en stunds avkoppling gör så mycket, bara att träffa andra ger massor.
Idag när vi kom till Anhörigcentralen så blev vi väldigt väl mottagna och hon som tog emot oss förstod mycket väl vad vi pratade om när vi började presentera våra barns olika situationer. Utifrån det vi berättade så berättade hon vad de gjorde för anhöriga som oss. Solrummet är bara en liten del av det hela.
De har informationskvällar, en "visningslägenhet" med hjälmedel, avslappnings massage och ja jag antar att det är behovet och efterfrågan som styr.
Det är ju bara vi anhöriga som kan tala om det för dem, hur ska de annars kunna veta?

Jag ber om ursäkt om några känner sig träffade nu men jag läste nyss en artikel skriven av Gabriella Bank om det här med kvinnor och män och att männen blivit förvandlade från vilda grottmän till gråtande hemmapappor och att detta nästintill är skandal.
(Länkar till artikeln i slutet av denna text)

Jag kan medge att jag tycker att jakten på total jämställdheten börjar gå till överdrift och att ordet hen inte är något jag använder men jag tror på VALFRIHET, vi ska få göra och vara de vi är. Jag gör det jag är bra på och min sambo det han är bra på. Vi är ett bra team ihop och det är huvudsaken för oss.
Vill han baka så gör han det för att han gillar det, jag gillar inte att baka.

När jag läste artikeln så kom jag även att tänka på detta med föräldraledighet. Många gånger när jag säger att jag kanske börjar jobba igen när lillen är ett halvår eller så då tittar endel konstigt på mig.
Några har frågat:
"Vem ska vara hemma med bebisen då?!"
"Ska du inte amma längre än så?!"
"VILL du inte vara hemma med DITT barn?!"

För det första så har bebisen en pappa, vuxen och fullt kapabel att ta hand om VÅRT barn.
Bebisens pappa VILL vara hemma med VÅRT barn, jag tvingar honom inte.
För det andra så var jag inte så förtjust i att amma när jag fick André, det funkade liksom inte mer än i 3-4 månader och jag kämpade verkligen fram tills dess pga att rekommendationerna sa så. Jag kände mig jättemisslyckad.
Jag hoppas givetvis att det blir bättre denna gång och jag har aldrig sagt att jag ska börja jobba om jag fortfarande ammar. Jag har inte ens sagt att jag SKA börja jobba efter ett halvår, jag har sagt att det är mycket möjligt beroende på hur saker och ting ser ut då.
För det tredje så är det även jobb som styr lite i vårt fall. Jag har ett fast jobb och vet att jag kan komma tillbaka om Roger som är inhyrd står utan jobb. Det funkar inte för oss att en är föräldraledig och en är arbetslös.

Jag vill alltså poängtera att det handlar inte bara om vad JAG vill och inte vill. Vi är en familj och det handlar om vad VI vill, vad som funkar för OSS.
Jag är dessutom glad att Roger vill vara hemma med vårt barn och jag är inte ett dugg orolig för att han ska bli en gråtande hemmapappa, jag vill inte ha en grottmänniska som förväntar sig att jag ska ligga hemma med benen isär och vänta på honom,
som skribenten Gabriella verkar vilja ha. Men det är hennes val och i hennes familj kan de ju få lösa det på sitt sätt.
Varför inte valfrihet istället för enbart jämställdhet?!

www.nyheter24.se/noje/kronika/757377-vi-behover-riktiga-karlar-och-man-inga-javla-hen?

Jag blir uppriktigt bekymrad och orolig för de barn som inte platsar in någonstans, känner med de föräldrar som står maktlösa och inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp.
Föräldrar som kämpar, som förväntas veta vilka rättigheter de har när ingen annan finns där och talar om det för dem.
Så ofta hör jag hur skolan nästan kräver att föräldrarna ska hitta lösningar när de själva inte kan klara av barnen.
Jag klandrar inte lärarna, nej absolut inte, de kämpar och försöker så gott de kan.
Det är verkligen inte lätt med de här barnen som inte riktigt platsar in, ingen vill ju att de ska må dåligt och de vill inte ens själva vara som de är.
Nej jag klandrar ingen men det skrämmer mig att man lägger över bekymret på föräldrarna.
Hur ska de kunna lösa skolsituationen om inte skolan tillsammans med BUP och andra "specialister" kan lösa det?!

Allt oftare hör jag föräldrar som helt enkelt får vara hemma med barnen eller vara med barnen i skolan.
Till och med fall där barnen helt enkelt inte fått lov att gå kvar, små barn. Föräldrar som själva fått leta upp nya skolor.

Jag har hört fall där man tvingat föräldrarna vara hemma för vård av barn för att de inte kan ha barnet i skolan. Nyligen har en bekant fått söka vårdbidrag för att man anser att någon av föräldrarna måste vara hemma då barnet blivit nekad fritids.
Vårdbidrag är inget man söker genom att skicka in en enkel blankett.
Det ska skrivas en noggrann ansökan, utredas, ha massa läkarutlåtande och ska igenom en lång process på försäkringskassan och har man tur får man till att börja med 1/4 vårdbidrag vilket är drygt 1600 kr. Det täcker inte mycket i inkomstbortfall om man tvingas vara hemma ett par timmar om dagen.
Som förälder knäcks man mer och mer, psykiskt, ekonomiskt och ja hur ska man orka finnas för barnet när man inte har energin till sig själv?

Vad ger vi för signaler till barnet?
Oönskad? Misslyckad? Utanför?

Jag förstår att man måste vidta åtgärder och jag förstår att det är svårt. Det är en svår situation för alla men allra mest för barnet.
Det krävs samarbete och ja föräldrarna har ett ansvar men det måste ju ändå vara kommunen, skolan, BUP och vilka det nu må vara som kan ge föräldrarna info om vilka vägar som finns.
Är det inte lite väl lättvindigt att säga till föräldrarna att barnet måste vara hemma och sedan inte försöka ordna en åtgärd undertiden?
Är inte det ett ansvar som ligger i specialisternas händer?
Jag tror inte någon tjänar en krona på att borsta bort bekymret, snarare tvärt om, smällen kommer hårdare sedan.

Jag hör det här oftare och oftare, det får mig bekymrad för framtiden.
För barnens framtid, vem finns för dessa "gråzonsbarn"?
Vem ger dem hopp och tro på en bra framtid?
Deras liv har börjat med utanförskap!

12 November 2012 skrev jag ett blogginlägg om att jag ruvade på ett nyinsatt embryo. Jag var full av hopp och längtan men även full av oro.
Då trodde jag nog ändå att det skulle räcka med ett provrörsförsök och att vi skulle få barn i Augusti i år.

Nu idag 12 November 2013 ligger jag här i samma säng, samma rum och skriver. Dock utan det barn jag trodde jag skulle ha. Men däremot med en stor mage. Jag är återigen lika full av hopp och av längtan men även lika full av oro.
Denna förbannade oro som inte vill försvinna. Den förstör lite utav den där mysiga härliga känslan.
Jo allting såg bra ut hos barnmorskan sist gång och hon sa att alla graviditeter är olika. Men jag önskar ändå att den lilla killen där inne kunde göra sig tillkänna lite mer. Vore det inte för den stora magen så skulle jag inte ens känna mig gravid. Jag känner liksom inga symtom alls.
Jag är ju ändå i vecka 26 nu!

Det är iofs jätteskönt att inte ha så mycket gravidsymtom men samtidigt skrämmande.
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något gick galet nu. Ryser av bara tanken och i samma ögonblick jag skrev detta fick jag nu en lugnande hälsning från lillen i magen.
En liten puff....
Jag finns här, jag lever..... Passa på och njut, snart kommer jag ut.
3 månader kvar och därefter kan jag förhoppningsvis andas ut, först då kan jag känna att resan har tagit mig till min slutstation och att vi nått vårt mål!
3 månader kvar......


Länk till inlägget jag skrev för 1 år sedan

http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/11/12/8980929-hemma-och-ruvar/

Ja jag erkänner, jag är beroende, besatt och nästintill sjukligt pysslig.
Jag blev fast när jag kikade in på en Facebookgrupp som heter pysseltips och idéer i hemmet.
Numera ligger de mesta sakerna i hemmet risigt till så länge de går att dekorera med servetter och egenutskrivna bilder på servett.
Jag bara älskar det!
Det värsta är att det finns så mycket mer än bara dekoupage man kan göra och jag är sugen på att testa det mesta som tipsas om där i gruppen.
Jag lär inte ha några problem att få tiden att gå när jag går på havandeskapspenning i Januari kan jag lova.
Det är nog bara fantasin som kan stoppa mig.
Här nedan följer bilder på pyssel som jag gjort sedan jag blev en pyssling.
Mer lär det bli!

Undrar ni över något så fråga på i en kommentar här i bloggen eller kika in på facebookgruppen pysseltips och idéer i hemmet, där får man bra instruktioner.

Idag kom äntligen dagen då jag skulle till barnmorskan och få lyssna på hjärtljuden, som jag har väntat på denna dag!
Visst känner jag lillen sparka där inne ibland men det känns väldigt sällan mot vad jag hör och läser andra göra i samma vecka som mig.
(har gjort 25 fulla veckor och går in i vecka 26 imorgon)

Men idag fick jag lugn, hjärtat slog så fint med 150 slag/min precis som det ska. Ett härligt puffande ljud och barnmorskan konstaterade att jag nog bara har en trött krabat där inne.
Precis som sin mor tänkte jag....

Men innan jag kom in till barnmorskan idag så satt jag och läste en av tidningarna i väntrummet och jag blev förvånad över utvecklingen sedan jag väntade André. Då var tidningarna fulla med boktips och andra tips om hur man skulle sysselsätta sitt kommande barn, genom lek och närvaro. TV var ajabaja och napp var inget man skulle trycka in direkt på BB, det gjorde man i smyg.

Nu blev jag därför väldigt förvånad över att man hade lagt flera sidor i tidningen åt att tipsa om bra Appar för de små barnen. Ålder +1 år var dessa Appar ifrån. Herre Gud ska 1 åringar sitta med mobiler tänkte jag?!
Jag som är orolig över att jag behöver förvara min iPhone i fickan på jackan när jag jobbar, det är ju precis där lilleman ligger. Hur är det med strålningen? Jag brukar försöka att ha den på kontorsbordet så mkt jag kan just pga detta.
Men i tidningen jag läste på MVC så var det rekommendationer från specialpedagoger till och med.
Det stimulerar barnets lärande och nyfikenhet.....
Men det sociala då? Den sociala samvaron och tiden med sina föräldrar, som förmodligen också sitter med en mobil, (jag är inget undantag) är den inte lika viktig längre?
Behöver vi inte läsa sagor, sjunga och leka på samma vis som när André var bebis? Ska mobilen ta över våran föräldraroll?
Hur kommer mitt barn påverkas om jag vägrar följa denna utveckling? Kommer han hamna efter? Bli mindre teknisk och begåvad än andra barn?

Jag har förvånats över detta när det gällde André då jag på hjälpmedelcentralen blev erbjuden massa Appar som hjälpmedel åt André.
-För han har väl en smartphone?!
Som att det vore självklart.

Så nu satt jag där på MVC och funderade.....
Är det en smartphone jag ska ta med till BB och ge bebisen denna gången.
Kommer det vara mer godkänt än napp?!
Är det ut med napp och in med App för att trösta barnen idag?

När jag läser igenom Facebookstatusarna nu så är det inte enbart halloween- och spöktema utan mycket saknad, kärlek och tankar som man delar med sig av.
Själv ligger väl fokus på pappa mest men så fick jag idag veta att en bekant precis förlorat kampen mot cancern.
Varje gång sådana här saker händer så känns det så tomt inombords, orättvist och hemskt. Jag kan inte riktigt släppa tankarna på de drabbade. Kanske har det att göra med att jag själv upplevt det då pappa dog.

Varje allhelgona när jag läser alla tankar folk skänker sina nära och kära som inte finns med oss längre så skapar det eftertanke.
Vad sätter vi för värde på våra vänner när de är i livet? Vad sätter vi för värde på oss själva och våran vardag?

Samtidigt som det är vackert med alla ljus och allt pynt så känner jag en tomhet. En tomhet som ändå känns fridfull just denna helgen. Det känns fint det man gör för de bortgångna och det är hedersamt. Alla har vi nog förlorat någon, alla vet vi nog hur den där saknaden känns.
Just denna helg är vi många som tillsammans delar våran saknad, kärlek och våra tankar.
Det finns självklart alltid där, det försvinner inte men i vanliga fall tar vi bara upp det vid speciella tillfällen som födelsedag, årsdag vid bortgång och andra tillfällen då vi minns dem extra mycket, dessa dagar är ju lite olika för oss alla.
Men denna helgen, allahelgona, den är gemensam för oss alla. Den delar vi och det gör att det blir extra mycket värme. Vi delar vår saknad, kärlek och våra tankar. Vi "hedrar" våra änglar och samtidigt stöttar vi varandra.

Jag hoppas och tror att pappa finns där som en skyddsängel och att han vet att jag har ett liv som växer inom mig. Jag är så tacksam för detta underverk och jag är så tacksam för min familj.
Samtidigt kan jag tycka att livet är så orättvist när det tar folk ifrån oss alltför tidigt. Jag undrar varför?
Vad är det för mening?
Det kommer jag aldrig få svar på, jag måste helt enkelt acceptera och vara tacksam för allt jag får behålla, allt som gör mig lycklig och att jag ändå har det så bra som jag har det.
Jag kommer alltid känna en ilska för det livet har tagit ifrån mig, att jag inte fick mer tid med pappa.
Att livet tar utan att verka bry sig om oss som blir kvar, utan att få dåligt samvete eller känna skuld.
Livet bara rusar fram och tar det ifrån oss..... Det gör mig ilsken....
Men i samma stund så tänker jag på allt som livet har gett mig, på allt jag har att vara tacksam över.....