Under de senaste dagarna har det mesta här i Färgelanda handlat om ett inbrott som drabbade våran populära spel och godisbutik hårt. Det är inte första gången Feffes drabbas, nej till och med ägaren själv har tappat räkningen och nu var vi många som kände starkt med honom och hans kollegor. Vi befarade även att hans ord om att ge upp skulle besannas.
Skulle vi förlora vår älskade butik?
Plötsligt gjorde någon något, en idé om en insamling till butiken sattes i handling, ett evenemang på facebook startades och ingen kunde väl tro att det skulle bli så enormt stort. Idag är det över 450 personer som deltar och över 51000 kr har samlats in på bara några dagar.

Det är nu som några då undrar, ja men alla andra butiker och företag i samhället då????
Är de inte lika mycket värda som Feffes?
Det är väl klart att alla butiker och företag i vårt samhälle är viktiga, de är en del av att samhället finns och att folk bor kvar.
Vi kanske inte riktigt har tänkt det så förrän nu, nu när vi riskerade att bli av med en av dem.
För inte så länge sedan hotades apoteket om nedläggning och även då stod vi förenade genom namninsamlingar.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt heter det. Det är nog sant.
Vi räknar med att våra butiker och företag ska finnas och inte förrän de lägger ned inser vi vad de betydde för oss.

Hur bra är det inte att kunna springa in i en av matbutikerna och handla till klockan 21, visst är det väl skönt en kväll när man inte orkar göra mat att ringa en av ortens restauranger, ta en öl med kompisarna utan att behöva ta bussen från stan när man ska hem, eller att hitta kläder här i någon av samhällets klädbutiker, ska man på kalas så finns både leksaker, blommor och andra presenter i flera av ortens affärer.
Man kan ta en fika i någon av caféerna och klippa sig utan att behöva åka till stan, vi har till och med ett systembolag.
Vi behöver inte ens åka till stan för att tanka. Dessutom har vi matbutik, blommor och presenter och restaurang m.m i Högsäter bara en mil norr om Färgelanda tätort.
Nu är jag rädd för att jag missat något och isåfall lär jag nog få höra det ganska omgående, för det ska vara rättvist och ja jag är benägen om att hålla med men huvudsaken är ju ändå att vi faktiskt samarbetat för en butik i kris, att någon gjorde något just denna gången.

Det visar väl ändå att vi vill, vi kan, att tillsammans är vi starka, mycket starkare än vad vi faktiskt trodde.
Så ja låt oss fortsätta, vi kanske inte behöver samla in pengar till alla utan vad vi faktiskt kan göra tillsammans för alla butiker och företag i kommunen är att inte ta dem för givna och att inte tro att vi klarar oss utan dem. Vi har en stor och viktig roll för dem, det är vi som får dem att överleva.
Vill vi verkligen göra en stor och långsiktig insatts så är det bästa vi kan göra att gynna dem.
Tillsammans är vi starka, det har vi bevisat i den insamling som startades för Feffes.
Låt det inte stoppa där!

Förra veckan hände en sak som fick mig att fundera lite extra på det här med att säga förlåt. Det hade blivit lite fel mellan André och en klasskompis som gjorde att klasskompisen blivit väldigt ledsen. Jag tror nog inte att det var medvetet från Andrés sida utan han trodde att det hela var på skoj och blev därför väldigt ångerfull då han fick veta att han faktiskt sårat sin vän.
Det är en fin egenskap han har, han känner ånger och blir ledsen för vad han gjort.
Det bästa av allt är ändå att han står för det och att han vill ta ansvar för sina handlingar.
Han är väldigt mån om att få klara upp sakerna och att be om ursäkt.
Denna gången pratade han om det hela kvällen och ville vara säker på att klasskompisen kom till skolan dagen därpå för att de skulle kunna reda ut det hela.
Jag är glad över att han är sådan MEN jag började ändå fundera på det där med förlåt.
Även om man verkligen menar det och verkligen ångrar sig så är ju skadan redan skedd. Hur många gånger kan man komma undan med förlåt?

Det svåra är inte att lära våra barn eller oss själva att säga förlåt, det svåra är att tänka efter före.
Det är ju precis som texten om pojken som spikar en spik i dörren för varje gång han sårar någon och sedan tar han bort en spik för varje förlåt. När alla spikar är borta finns ändå alla hål kvar i dörren.
Även om man säger förlåt så är skadan redan skedd. Det sätter sina spår.

Samtidigt som jag är stolt över att jag faktiskt lärt min son att känna ånger och vara mån om att reda ut konflikter så känner jag att jag brister i att få fram budskapet "att tänka efter före"
Jag tror inte jag är ensam om detta och det är inte bara barn som är dåliga på att tänka efter före, vi är många många vuxna som talar först och tänker sedan.
Våra ord och handlingar kan skada så mycket mer än vi tror och ibland hjälper inte ordet förlåt!

Jag verkar ha drabbats av skrivkramp och brist på fantasi för normalt brukar jag kunna få ihop någonting som känns viktigt att skriva men nu är det tomt.
Ofta inspiteras jag av saker jag upplevt under veckan, läst på facebook eller hört på nyheterna men det har antagligen varit rätt tomt där också, iallafall på saker som gjort intryck på mig.
Det jag mest reagerat på är väl det här med hur vi diskuterar med varandra på nätet.

Jag tänker mycket och tycker mycket och jag är inte den som är rädd att tala om det men det betyder inte alltid att min åsikt är rätt. Det betyder inte att jag tycker att de med andra åsikter än mina är dumma i huvudet.
Det är viktigt att vi tycker olika och tillåter varandra att göra det. Det är viktigt att vi vågar stå för våra åsikter men att vi ändå är öppna för att ta åt oss av vad andra har att säga.
Tyvärr är det väl så idag med alla forum som finns på nätet så blir folk allt oftare ovänner och använder hårda ord för att folk tycker olika. Vi kommer allt mer och mer in i en sandlådenivå, vuxna människor.
Vi skuldbelägger, hatar, kränker och förnedrar varandra. De som tycker samma hejar på, manar och triggar varandra till allt mer hårda ord. Det är lätt att göra så då man inte ser varandra. Som om det vore robotar vi skriver till och inte människor.
Det någon tycker är humor, blir en annan ledsen över. Vi tänker inte på vad folk har i bagagen och vad som sårar. Får vi veta att någon blivit sårad så ber vi sällan om ursäkt för det är ju inte mitt fel att folk tolkar det jag skriver på fel sätt, det är ju inte mitt fel att folk inte har humor och de som inte tycker som jag är ju ändå dumma i huvudet.
Tål du inte det så får du inte leka i min sandlåda.........

Jag kom på att jag inte skrivit något inlägg alls i år. Nej det har ju inte hunnit gått så många dagar in på 2014 ännu.
Det mesta i vardagen handlar om bebis just nu och det är kanske inte så konstigt då det är 43 dagar kvar till beräknad förlossning.
Idag har jag varit hos barnmorskan och allt verkade se bra ut, på eftermiddagen var vi på föräldraträff. Jag var osäker på om vi skulle delta först för med André var jag så oerhört rädd för att föda så när sådant kom upp på föräldraträffarna började jag gråta.
Egentligen är jag inte lugnare denna gång men det känns ändå som att jag tar det bättre nu. Man har liksom inte så mycket val.

Annars händer det inte så mycket, de flesta har återgått från ledighet till vardag och är tillbaka på sina jobb.
Själv satt jag nästan avundsjukt och läste folks statusuppdateringar på Facebook igår kväll trots att de flesta uttryckte sin jobbångest. Det kändes konstigt att inte dela denna känsla, jag började ju med havandeskapspenning idag.
Tanken på att jag inte ska återvända till jobbet och de gamla invanda rutinerna kändes overklig samtidigt som det är behövligt just nu. Jag tror nog att jag snabbt kommer in i denna vardag också och inser att min jobbångest kommer att infinna sig fortare än jag tror.
Jag är mycket väl medveten om att man ska ta vara på tiden man har hemma och att man ska passa på att njuta men just nu känns det så overkligt allting.

Tänk att snart ligger jag här och skriver om lillemans ankomst. Snart är den dagen här som vi väntat på i nästan tre år.
Snart.........

Just nu befinner jag mig på vårat fritids ställe uppe i Jämtland. Roger har fullt upp att greja med diverse saker som ska göras och här har vi ingen TV så jag hänger flitigt på nätet och Facebook.
Läser om det ena och det andra som händer bland mina vänner, vissa saker är roliga medans andra är mer sorgliga, likså är vissa saker mer intressant än andra. Vi har olika intressen och brinner för olika saker vilket är bra för då kämpar alltid någon för något.

Själv läste jag nyss en sak som gjorde mig riktigt förbannad och ledsen.
Jag brinner för barn och ungdomar som har det svårt bla i skolan. Barn som inte har det lika lätt att anpassa sig som man kanske förväntas. Barn som ständigt får kämpa och ständigt känner sig misslyckade.
Jag försöker men kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle kännas att hela tiden få negativ kritik.
Hur skulle det kännas att ses så besvärlig att ingen vill ha mig, att inte få gå till skolan eller få gå på fritids. När man gör allt för att slippa mig, till och med ser till att jag blir sjukskriven så mina föräldrar kan ta vård av barn och vara hemma med mig på obestämd tid.
Ja det händer och jag vet det eftersom det hänt en jag känner, det barnet är 8 år!!!
Det finns inget annat val och detta är ändå i en ort som Uddevalla.

Är man 12 år finns det däremot en skola i Ljungskile som heter Bohusläns helhetsskola. Där vet jag också en som har gått en termin nu och det har vad jag förstått gått riktigt bra. Barnet trivs och har lyckats få godkända betyg i flera ämnen.
Kanske har man hittat rätt och kanske är detta en stor räddning för detta barn.
Efter allt kämpande och allt misslyckande, efter att ha testat olika alternativ hittade man tillslut denna skola.

Nyss läste jag på Facebook att den är nedläggningshotad, om detta händer vad tror ni händer med detta barn då?
Jag har inga detaljer på varför detta kan ske men det går att läsa mer på nedanstående länk och där kan man även skriva under för att försöka stoppa eländet!
Vart ska barnen ta vägen när det inte finns någon skola för dem? När ingen vill ha dem och när de alternativ som verkar fungera stoppas?


www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8394

Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Jag tror Roger är rätt glad att han jobbar natt nu för jag står inte ens ut med mig själv på nätterna. Jag vrider och vänder mig varje halvtimme och det innebär mycket pust och stön kan jag lova. Så ska kuddarna med runt också och gärna även Rogers täcke så de nätterna han sover hemma blir han av med det titt som tätt. Kuddar ramlar då och då ned på golvet och en natt lyckades jag ta fel på katten och en kudde så honom drog jag i pälsen och skulle trycka in mellan knäna. Ligger han vid fotänden så blir han väldigt ofta nedsparkad i mina vändningar.
Så snarkar jag som tjugo karlar och störs av det själv. När jag väl hittat en bra ställning och inte snarkar så får jag kramp i vaden och skriker högt AJ AJ AJ KRAAAAMP!!!
Sedan får man ju inte glömma alla toabesök under natten.

Igår var jag hos sjukgymnasten eftersom jag även börjat plågas av foglossningar, inte så att jag lider ett helvete men ändå så att det stör mig. Av henne fick jag några övningar och ett gravid bälte som jag i skrivandetstund ännu inte kommit överens med. Det trycker liksom upp magen så jag mår illa, speciellt om jag sätter mig ned. Men det är nog en vanesak.
Hon gav mig även rådet att hålla ihop benen.
Ja när du går ur bilen, håll ihop benen...... och hur ska det gå till tänkte jag, osmidig som jag är.
Ja och när du ska vända dig i sängen, håll ihop benen. .....
Jaha då lär jag aldrig kunna vända mig.
Dessa saker hade jag nog inte ens klarat av utan att vara gravid.

Om det nu inte vore för att vi kämpat så oerhört för detta barn och om vi inte genomgått provrörsbefruktning så hade jag nog kunnat sagt åt henne att gett mig rådet "håll ihop benen" för si så där 7-8 månader sedan. Men ja man får ju något fint för allt detta och det är bannemej värt vad som helst vågar jag påstå.
I morgon är det 2 månader kvar!!!!

Idag var jag hos barnmorskan och allt såg bra ut med lilleman, hjärtat slog så fint och han verkade ligga med huvudet nedåt men det kan ju ändras till nästa gång. Snart är det bara två månader kvar.

Jag skulle ta influensavaccinet idag också och blev därför sittande i vårdcentralens väntrum. Kände mig lite stressad för jag skulle ju till jobbet och det verkade vara en hel hög med pensionärer före mig.
Två äldre herrar satt bredvid mig och pratade som sjutton. Det var den ena krämpan efter den andra men verkade ändå lika glada och nöjda med tillvaron. Nu skulle de ju dessutom få lite skydd mot influensan sa en och tittade på mig.
Men du, ska du verkligen besprutas?! Du ser ut att redan fått ett sprut fortsatte han men inte på ett perverst sätt utan mer glatt och skämtsamt så sånt kan jag ta.
Jag skrattade och nickade och gubben fortsatte:
- det där viruset finns inget botemedel för vet du.
Det var en skämtsam och glad herre så jag började tycka att det var riktigt trevligt att sitta där och vänta.

Sköterskorna ropade in den ena efter den andra och den glade mannen började fråga om de glömt honom, han hade suttit där sedan de öppnade. En av sköterskorna kollade i några papper och utbrast:
- men herre gud det har du rätt i!!!!

Jag måste erkänna att jag blev lite irreterad över att de kunde glömma en stackars äldre man sådär men han själv skrattade och sa att han hade det minsann så trevligt så det var ingen fara med honom. Dessutom slapp han hjälpa till med julstädet hemma och så kanske middagen hann bli klar innan han kom hem.
Jag kan ju tillägga att klockan vid detta tillfället bara var 9:15 så han ville nog sitta länge.
De gjorde iallafall rätt för sig och tog in honom direkt efter upptäckten och jag hörde hur de skrattade och hade sig. Det var minsann en härlig stämmning inne på provtagningen och jag tänkte på hur en annan jämt är stressad och irreterad över väntetiden, är det egentligen så farligt att behöva sitta en stund?

Mannen som gjorde min väntetid kortare verkade då minst sagt njuta av stunden i väntrummet och jag hoppas verkligen att jag blir lika öppen och glad som honom i den åldern. Jag menar, vad har vi så jäkla bråttom till jämt?!