Jag har precis suttit och tittat på filmen Återträffen, en film om och av Anna Odell.
Jag är ingen filmkritiker vars jobb är att lämna omdömen om filmer men just denna film berörde mig.
Nej jag tyckte väl egentligen inte att den var speciellt bra som en underhållande film, det var egentligen en sevärd och underhållande film jag hade tänkt mig ikväll.
Men denna var bra som en upplysande dokumentär som vill lämna eftertanke.
Det var precis vad den gjorde och såpass mycket att det blev ett blogginlägg.
Den handlar om mobbning och det bästa är att den inte handlar om mobbning så som vi är vana att filmerna speglar den utan här river man upp mobbningen flera år senare.
Man konfronterar mobbarna och ger dem en chans att lämna sin syn på saken.

Att bli konfronterad i vuxen ålder för något man gjort i ungdomen är tufft. Det svider och ingen vill nog stå för det man gjorde då, ingen vill bli klassad som mobbare.
Att någon som blivit mobbad plötsligt ställer en mot väggen och vill ha svar på frågan varför eller vill berätta hur han/hon känt under uppväxten är nog inget man känner sig bekväm med.

Precis som flera i filmen vill jag inte påstå att jag allvarligt mobbat någon men jag är rädd för att jag varit med och stött ut och ignorerat vilket förmodligen eller jag vet att det har satt sina spår.
Jag har nämligen blivit konfronterad med det av personen ifråga och det behövdes inte mycket i ord för att jag skulle förstå vad hon menade. Det krävdes bara en enda mening och inledningen till den meningen stod jag för själv.
Jag brukar träffa denna tjej ofta och vi pratar och skrattar ihop, det finns inga agg mellan oss idag.
Det var just i ett av våra samtal som hon fick in sin armbåge i sidan på mig, jag förtjänade den.

Vi stod och pratade om min son André om att han går i särskola och inte har så många vänner. Jag sa att ingen är nog egentligen dum mot honom och han har ju ett par vänner men han är väldigt mycket själv.
"Han är väl inte den som de andra vill hänga med antar jag", sa jag.
Det var då hon fick in sin kommentar:
- Nä då vet du kanske hur jag kände det.
Hon behövde inte säga mer än så för att få mig att känna mig som en fullkomlig idiot och skitstövel.

Så ja idag när jag såg filmen Återträffen så var det henne jag tänkte på.
Hon fick kanske inte min uppmärksamhet i skolan men hon fick den verkligen nu ikväll.

Idag kom vi hem från semestern och det första jag gjorde var att testa ett par byxor som inte gick att knäppa när jag gick med i viktväktarna online 1/7-14.
Idag nästan 7 kg lättare fick jag på mig dem och kunde knäppa men de sitter fortfarande för tajt, kanske sitter de perfekt om ett par veckor. Jag provade även min förlovningsring som jag inte fick över knogen innan vi åkte till Jämtland för 2,5 vecka sedan. Den gick på nu!!!!
Sitter dock precis så om man svullnar lite så fastnar den. Den får också avvakta ett litet tag till. Men iaf båda sakerna gick på nu! Underbar känsla att på mer än bara vågen se att något har hänt.

Jag var så sugen på något nu ikväll och det var nästan så att jag sket i allt vad poängräkning heter och bara tänkte proppa i mig godis, som en form av belöning.
Det är väl ändå den sämsta belöning jag kan ge mig själv.
Istället tog vi en härlig promenad med den nya barnvagnen som vi köpte i Tyskland för tre veckor sedan. Jag hann knappt använda den innan vi åkte till Jämtland där vi har en äldre vagn för att slippa ta plats i bagagen.
Min belöning fick bli att köra den fina vagnen. I affären tänkte jag återigen "belöna" mig med massa godis men ångrade mig i sista sekund och kom fram till att fruktsallad är minst lika gott.
Ett bad och sedan fruktsallad samt en film är en bra belöning.

Jag har som första delmål genom viktväktarna att gå ned till 73 kg. När jag har klarat det ska jag kosta på mig en hair makeover. Jag känner att mitt hår behöver det rätt snart så det är bara att kämpa vidare. Jag hade som mål att gå ner till 75 kg till första vägningen efter semestern vilket är nu på Tisdags. Jag vägde mig nyss och nu på kvällen väger jag 75,6 så ja om jag håller mig till mina points så ska jag klara det. Belöningen får väl bli äran att klarat mitt egensatta första delmål.

Jag SKA fixa det, jag SKA......

Jag ifrågasatte en kille som tyckte att det var ett smart drag att ta på sig solglasögon och dra ner solskyddet för att undkomma fartkameror. Jag frågade om det inte var enklare att sänka farten.
Som svar fick jag att jag jävla kärring jävel minsann kunde ta mina moralpredikningar på söndagsskolan.
Så sagt och gjort, bloggen blir för tillfället en söndagsskola mitt i veckan och den jävla kärringen tänker minsann tala högt och tydligt. Jag kör för fort och jag har fått böter för det, de står jag för och jag betalade fast det sved. Det ska svida och kännas, allt annat vore ju dumt.

MEN i två veckor har jag befunnit mig på vårt fritidsställe i Jämtland, en liten ort som heter Hällesjö. Liksom många andra mindre orter består Hällesjö nästan enbart av en genomgående landsväg och husen ligger på varsida om vägen samt uppe i skogen. Vägen som går igenom byn leder bla till Sundsvall så den är väl trafikerad och märkt med hastigheten 50. Här kör även stora timmerbilar i fullfart rakt igenom byn.

Som jag skrev i tidigare blogginlägg så håller jag på att kämpa mig ner i vikt och det innebär även att jag tar mig ljuva kvällspromenader med min ögonsten Tristan i barnvagnen.
För att ens kunna ta mig någonstans så måste jag ut på landsvägen och gå på den, jag har aldrig tidigare tänkt på hur jäkla otrevligt det är att gå med barnvagn på en väg där folk fullkomligt skiter i att sakta ner, de bara blåser förbi och jag överdriver inte när jag säger att det skakar i barnvagnen. Det är väldigt få som saktar ner, de få som gör det eller håller hastigheten får mitt leende och ett vinkande som tack.
Det borde inte behövas, jag ska inte behöva tacka folk för att de är rädda om mitt och Tristans liv. Det borde vara en självklarhet.
Jag vet att det är lätt att man bara kör på utan att man tänker på det, det är just därför jag skriver detta. Det är först när man går där och känner oron över att någon ska ta med sig barnvagnen i farten som man tänker på det.
Visst man kan tycka att jag har ett val, jag kan stanna hemma och skita i promenaden men NEJ varför ska jag behöva göra det.
Det finns en anledning att vägeneär märkt med 50.

Nej här finns inga poliser och heller inga fartkameror men här finns människor och djur, folk borde ha mer respekt för dem än vad de har för polisen och fartkameror.
Rädslan att skada någon eller ha ihjäl någon borde vara större än rädslan över att få böter eller bli av med körkortet.
Jag skulle vilja se den som tar på sig solglasögon och drar ned solskyddet för att slippa undan skulden efter att de kört ihjäl en bebis eller överhuvudtaget skadat en människa eller ett djur för att man ansåg sig ha rätten att skita i hastighetsbegränsningen. Det finns ingenting i världen som kan ta bort den skulden man bär då, den bär man med sig hela livet kan jag lova.

För några år sedan innan jag fick veta att jag har hypotyreos (för låg ämnesomsättning) så började jag gå upp lite i vikt. Det kom liksom smygandes och var svåra att bli av med. Jag tyckte ändå att det inte gjorde så mycket eftersom jag fortfarande kunde ha mina gamla kläder.
När jag sedan slutade röka när vi försökte få barn så kom några kilon till och ännu mera kilon bara smög sig på när jag gick på hormonbehandling inför provrörsbefruktningen. Tillslut kunde jag inte ha mina gamla kläder utan jag gick upp en storlek och tyckte det var skitjobbigt men i det läget var tillvaron jobbig nog ändå och att gå ner i vikt var inte något jag hade klarat av mitt uppe i missfall och kampen som var under den tiden. När jag sedan blev gravid gick jag upp ytterligare 14 kilo.
Jag var glad att det inte blev mer än så för de kilona rann av mig rätt fort.
De som sitter kvar är de innan graviditeten och det är de som är svåra att bli av med.

Att jag skriver detta beror främst på ett uttalande jag läste idag. Någon undrade hur en människa kan passera över 70 kilo utan att se sig i spegeln och må dåligt.
"Det är ju bara att sluta ligga på soffan och äta chips" tycker personen ifråga som själv vägde 52 kilo.
Ja det är lätt att tycka så, jag tyckte själv när jag vägde 65 att jag var tjock förr eftersom 60-62 kilo var den vikten jag brukade ligga på när jag var som mest tränad. Sen tyckte jag att 65 var bra för då hade jag gått upp till 70 kilo därefter började gränsen öka mer och mer. Det är väl därför det kallas "det smyger sig på en"

Jag tycker man ska vara försiktig med att döma folk när man inte vet bakgrunden, det spelar väl ingen roll hur eller varför man gått upp i vikt.

Min andra anledning till detta inlägg är väl som med så mycket annat jag skriver om, jag vill ha pepp och stöd för att kunna bli av med mina kilon. Om jag är öppen så har jag svårare att ge upp har jag märkt.
Men NEJ detta ska inte bli ännu en bantningsblogg i raden av alla andra.
Den är fortfarande en blogg om vardagen så som den alltid varit och alltid kommer vara.

Just nu har jag iaf gått ner 4,3 kilo de 3 första veckorna med hjälp av viktväktarna online, ja jag vet att det finns massa olika metoder men detta är vad jag har fallit för och trivs med, de tar dessutom hänsyn till att jag ammar. Nu måste jag erkänna att det blivit lite slarv ett par gånger då vi är på semester men jag går iaf sakta men säkert neråt. Jag startade på 82 kilo och målet är runt 62-65 kilo så nu när det är officiellt så hoppas jag att jag kan kämpa med ert stöd och pepp för att nå dit.

Jag har vägningsdag imorgon så jag är inte helt hundra på hur mkt det är men förra veckan var det -4,3 kg, har jag tur är det lite mer imorgon :-)

"Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå men det kan vara svårt att tro om man inte ser den"........
För mig är det för tillfället tvärtom, det regnar men jag ser ändå en blå himmel.
Jag måste medge att det är svårt att låta andra känslor än lycka finnas i mitt sinne just nu.
Idag är en tung dag, pappa skulle fyllt 60 år, nu i midsommar var det 11 år sedan han lämnade oss och både midsommar och födelsedagen har varit tunga dagar med jobbiga minnen.

Idag gick jag med barnvagnen till affären och köpte rosor, jag gick med BARNVAGNEN upp till graven och satte dessa rosor från mig, Tristan och André.
Mig, Tristan och André......
Det regnade och pappa saknas men just det där med att kunna gå med barnvagn, att vara mamma till Tristan och André känns så underbart ändå. Jag inser att om inte pappa varit avliden så hade Tristan inte funnits för då hade jag inte träffat Roger.....
Det känns konstigt och det känns kluvet att känna den lyckan samtidigt som jag stod där vid pappas grav.
Han saknas.....

När jag sedan skulle gå vidare så besökte jag en vän som haft det lite tufft, jag funderade på vägen om jag verkligen ska komma oanmäld. Så gör man sällan nu förtiden. Spontanbesök uppskattas inte alltid och kanske än mindre om man inte mår bra. Eller så är det just då man behöver det, det är ett lotteri men jag chansar hellre än att skita i det.
Min vän blev glad över besöket och vi hade ett par trevliga timmar tillsammans.
Tristan var dessutom på sitt strålande humör och hans leende och glädje är en bra medicin för en ledsen själ.
Återigen insåg jag att jag förmodligen inte hade gått till henne om jag inte skulle till graven.

Påväg hem så regnade det fortfarande, ett stilla, tunt och fint sommarregn. Det bekom mig inte alls att det regnade. Jag tittade på ett av husen som jag gick förbi, där brukade jag vara hos en kompis när jag var liten. Tänk så många gånger jag gått här.
Jag fick plötsligt en trygg och varm känsla inom mig. Tänk att jag bor här som jag är uppväxt, där jag har alla barndomsminnen. Ja till och med i samma hus. Jag kan erbjuda mina barn samma miljö som jag själv hade.
Tänk att jag nu går med en barnvagn på den väg som jag så många gånger gått och cyklat som barn.
Men pappa fattas, hade han inte gjort det så hade jag förmodligen inte bott här.
Ja regnet föll där jag gick, tankarna på pappa kändes tunga men i samma ögonblick kände jag en enorm lycka inombords och samtidigt som regnet föll så var himlen blå.

Oj vad tiden går fort, det är en månad sedan jag skrev sist. Min blogg handlar om min vardag och ni läsare måste ju tycka att den är oerhört innehållslös om jag inte haft något att skriva om på en hel månad.
Sanningen är den att jag nog aldrig haft en mer givande vardag än nu.
Jo självklart hade jag det väldigt bra innan Tristan kom också men han förgyller dagarna lite extra det måste jag medge.

Jag kände mig osäker på vad jag gav mig in på när vi först planerade barn. Orkar jag bli småbarnsförälder igen?
Hur ska det bli nu när André äntligen börjar klara sig så bra utan mig hela tiden?
Har jag tålamod? Ja tankarna var många men de försvann mer och mer ju längre tiden gick. När vi fick kämpa så oerhört för att ens få barn så förvandlades all tvivel till en stark vilja. Under graviditen kom frågorna tillbaka då och då.
Det är en förändring att få barn det kan man inte sticka under stolen med. Men för oss har det enbart varit en positiv förändring.
Jag ångrar ingenting och att bli mamma igen nu vid 37 års ålder är det bästa som hänt mig. Tänk att jag alltid sagt att efter 35 år är det stopp, inga barn då inte. Det har jag helt ändrat uppfattning om nu.

Jag lever mest i ett lyckorus tillsammans med mina pojkar. Dagarna går fort och jag försöker att bara njuta och inte ha massa krav på mig själv.
Jag måste säga att jag är rätt bra på att koppla av hemma i soffan när det behövs men jag tycker också att det är väldigt trevligt att träffa andra mammor så det blir både barnvagnspromenader och mamma-barnträning varvat med hemmamys.
Tristan växer och blir mer och mer social och vill vara med. Han jollrar och skrattar. Ett smittsamt skratt som man inte kan låta bli att dras med i. När han skrattar stannar världen upp helt och hållet. I det ögonblicket kan ingenting ta bort mitt lyckorus.

Den sista tiden under min graviditet så pustade och stönade jag för att det var jobbigt att vända mig i sängen, gjorde ont att sitta i soffan, svårt att ta mig ur bilen och det var tungt att bära hem matkassarna.
Ja slutet av graviditeten är mest tung och jobbig men jag var så oerhört glad över att jag lyckats bli gravid och jag var därför tacksam över allt det där jobbiga.

Nu när Tristan är född så njuter jag av varje sekund men ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt om jag behöver laga mat och han inte vill ligga vid babygymmet eller sitta i babysittern. Det kan också vara lite störande om han gråter när jag ska se på TV eller prata i telefon. Men jag är ändå tacksam, jag skulle aldrig aldrig vilja ha tillbaka mitt gamla liv trots all egentid jag hade.
Den tacksamheten jag känner är för att jag överhuvudtaget fått ett barn. Jag lyckades!

Men igår blev jag tacksam för något helt annat. Jag läste en artikel om några som byggt ett hem under en bro i Uddevalla, inte så långt från Färgelanda.
En av kvinnorna ska ha barn i Augusti!
Plötsligt kändes det lyxigt att jag ens kunde få gnälla över att det var jobbigt att vända sig i sängen, sitta i soffan, ta mig ur bilen och bära matkassar.
Plötsligt känns det överflödigt att behöva tystnad för att se på TV och prata i telefon.
Jag har åtminstone allt det där att gnälla över.
Ja jag vet, man ska inte ha dåligt samvete över att man har det bra. Det har jag inte heller, jag är bara så förbannat tacksam!
Ännu mer tacksam än vad jag var i förrgår.

Jag vinner aldrig på lotterier brukar jag klaga över. Vi vill alla vinna de där miljonerna eller hur? Det skulle sitta fint och jag vill fortfarande göra det.
Självklart vill jag det!
Trots att jag i mångas ögon har det mest värdefulla man kan få, barn och välmående. Jag har tak över huvudet, mat på bordet och det viktigaste av allt så kan jag ge mina barn detta. För de under bron är jag otroligt rik, vad är väl en en miljonvinst?
Jag har ju redan vunnit en högvinst....
Högvinst i livets lotteri!

Idag har jag läst igenom lite vad våra olika partier står för och försökt hitta något som passar mina värderingar. Det finns flera som tycker lika i många frågor och alla har väl något bra och något dåligt. Men det som ligger mig närmast hjärtat är ju barnen. Barnen är våran framtid och det kan ju aldrig vara fel att investera i framtiden.
Därför fördjupade jag mig i vad de olika partierna anser om skolan. Gick ännu djupare och letade upp hur man vill stötta barn som inte har det så lätt.
Ett barn som av olika anledningar har svårare att anpassa sig blir inte sällan stökiga. De märks mer än andra barn och får ofta ta en jäkla massa skit rent ut sagt. Hur vill partierna stötta och hjälpa dem?

Jag blev förargad när jag läste att iallafall ett parti anser att man löser situationen genom att flytta barnet!
Man flyttar alltså "problemet" någon annanstans. Vad händer när det inte funkar "någon annanstans"???? Flyttas barnet igen och igen och........
Vad händer med ett barn som i tidig ålder får klart för sig att ingen vill ha mig.
Hur känner man sig när man i stort sett skriker SE MIG, HÖR MIG, HJÄLP MIG OCH FÖR GUDSSKULL ÖVERGE MIG INTE!
Och det är precis vad man gör, släpper taget, sparkar på barnet och vänder ryggen åt. För det är lättast så, det är billigast och dessutom mår de andra barnen och fröknarna i klassen mycket bättre.
Problemet är löst...... eller?

Nä för det har just precis börjat och det blir ännu värre. Vad händer i tonåren och i vuxen ålder när man blir utanför och utstött ur samhället?
Om man inte passar in i normen så är man ingenting värd. Kan man inte anpassa sig så får man skylla sig själv.
Vet vi egentligen vad utanförskapet kostar i längden? Hur mycket billigare hade det blivit att försöka stötta och hjälpa barnet från första början?

Jag vill satsa på framtiden, jag vill rösta på ett parti som ser värdet i att investera för framtiden, våra barn!