Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst....
Det är så citatet lyder men jag har för detta blogginlägg valt att byta ut älska mot beröm just för att vi ofta ger varandra och oss själva beröm och klapp på axeln när vi gör bra saker.
Inte minst när det gäller träning och hälsa. Kanske är det också så att man gärna delar med sig av just sådana saker, prestationer inom idrott eller recept på nyttig och god mat tex.
Jag vet med mig att jag gärna berömmer mig själv när jag gjort just sådana saker och jag delar gärna med mig av det.
Däremot är jag inte lika upplysande när jag har sämre stunder.
Det är inte för att jag vill ge sken om att jag alltid mår bra, det är nog ingen som alltid har det bra.
Nej det är mer för att det inte är så motiverande för andra att höra om hur jag mår, jag vill ju inspirera och motivera och inte dra ned folk.

Men kanske är det just i de där sämre stunderna som man själv har mest nytta av att dela med sig, det är då man behöver de där peppande orden och all beröm.
Det är då man behöver få veta att även de där små sakerna man gör har betydelse.
Det är också just vid de stunderna som små prestationer kan vara så mycket större än de sakerna man gör när man mår bra och när man har medvind.
Att springa i en uppförsbacke med medvind och viljestyrka är ju egentligen inte alls en lika stor prestation som att ta sig upp för den där backen i motvind och när man verkligen helst vill slippa.

Jag har haft en lång och tung period, allt annat än förra året vid denna tidpunkten då siktet mot NM var det enda som gällde.
Jag kände mig fokuserad och målmedveten, jag var i bra form både fysiskt och psykiskt. I skrivandets stund så känns det nästan overkligt och jag förstår inte varför.
Jag kan inte begripa hur jag kan vända från allt till nästan inget bara sådär.

Jag skyller på höst och vinter, jag tillåter mig med all rätt att vila, men när vilan mer börjar övergå till att jag gått i ide, när jag har tillåtit mig själv att ta igen mig för länge och när jag inte längre kan skylla på höst eller vinter då känns det inte som att jag bör tillåta mig själv den där vilan längre.

När inte ens solen, ljuset och alla vårtecken får mig att vakna ur idet, då känns det som att det är något helt annat än höst/vinter trötthet och då är det god tid att ta tag i det.
Jag vet att det inte bara är att rycka upp sig, vore det så enkelt så hade ju självklart ingen människa hamnat i sådana här lägen.
Man hade snubblat och sedan rest sig, jag har haft sådana tillfällen också och dem ser jag sällan som några problem.
Men nu känns det som att kroppen ständigt är utsatt för en influensa, den värker, den är trött, ostabil och nedstämd.

Jag är dock av den sorten som anser att man trots allt har ett val att antingen acceptera eller ta tag i saken och försöka gå till botten med problemen för att hitta en orsak.
Jag tänker inte göra valet att acceptera för sist jag gjorde det så gick det så långt att jag till slut hade en övervikt på nästan 30 kilo och så ont i kroppen att jag vissa dagar knappt kunde gå. Då hade jag förvisso haft en lång och jobbig kamp för att bli med barn, vilket är en annan historia som finns att läsa här i bloggen.

I mitt fall kan det ju vara så att min hypotyreos (för låga ämnesomsättning) är grunden till mitt mående då symtomen just är värk, trötthet och allt det där som jag känner av just nu. Det liknas ofta med just hösttrötthet eller utbrändhet.
Åtminstone hoppas jag på att det är så för det är lätt att åtgärda då mina hormonvärden isåfall går att reglera med ändrad dos på min medicin.
Först då kan jag jobba med att ta mig uppåt igen.
Mitt första steg är nu att jag har beställt tid så jag hoppas få ta ett blodprov nästa vecka.
Jag vet också att rörelse och bättre kost påverkar mitt mående avsevärt och nu när vi går mot ljusare tider så är det ju mer lockande att komma igång med promenader vilket jag gjorde med familjen idag.
Tristan 4 år cyklade 6 km utan stödhjul, vi letade vårtecken och fann en hel del.
Sådant gör också att man i alla fall för stunden mår så mycket bättre och det var en prestation för mig att välja detta före soffan, inte minst med tanke på att jag igår gick upp kl 05:30 för att spendera en heldag i Varberg för att se på Färgelanda Judoklubbs duktiga barn när de tävlade.

Judon är också en sådan sak som håller mig igång, inte för att jag kan skryta med några större prestationer där, jag har inte direkt tagit ut mig på de få pass som jag deltagit i men jag har ändå tagit mig till de där passen.
Jag har lagt ner ganska mycket tid på att få igång en Torsdagsgrupp för några av våra barn/ungdomar vilken jag också har hållt några pass för och jag har även varit med som hjälptränare varje onsdag sedan en tid tillbaka.
För min del är det viktigt att ha något som driver mig för att inte hamna alltför långt ner i gropen.
Trots att detta och jobbet är ungefär vad jag känner att jag mäktat med just för tillfället så känner jag för att klappa mig själv på axeln.
Det är just därför som jag tycker att citatet som mitt inlägg började med passar så bra.

"Beröm mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst!"