Årets första blogginlägg har låtit sig dröjas mest pga brist på inspiration.
2017 började bra med satsning på medalj, helst guld såklart, i veteran NM i Judo.
Det blev dock inte som jag hade hoppats men ändå en vinst och två förluster så en bronsmedalj blev det iallafall.
Jag insåg dock att min kropp inte skulle hålla för några tävlingssatsningar så därefter hade jag svårt att hitta motivationen med att träna Judo.

Jag grep i höstas eftet ett sista halmstrå och anmälde mig till Svenska Judoförbundets KUL-projekt  (Karriär, Utveckling och Ledarskap) som jag skrivit om i ett tidigare inlägg.
Dessa tre ord var dock inget som jag förknippade mig själv med just då men jag ville ändå se vart utbildningen kunde leda mig.

På första träffen skulle vi sätta upp ett mål och mitt mål blev då att hitta min roll i Judon utan tävling. Ett mål som kändes omöjligt men ändå viktigt.
Jag ville hitta mitt driv inom Judon, vad kan jag göra för att vilja hålla mig kvar i mitt Judointresse?

Jag brinner för barn och ungdomar och klubben har ett mål att lyckas behålla dem då de ofta slutar när de når en gräns där vi inte riktigt lyckats ge dem möjligheten att utvecklas. Vi har bla för få tränare och därav ingen grupp som de kan ingå i förutom vuxengruppen.
Jag brinner också för att vi ska behålla våra tjejer i klubben.
Men hur gör man?
Jag hade massa funderingar som jag inte kunde hitta lösningar på men samtidigt kunde jag inte släppa det.
Jag vill kunna ge dem allt det där som jag själv fått genom åren med Judo.

För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville delta i ett utvecklingsprojekt som klubben skulle satsa på. Där skulle man bla ta upp just dessa frågor så av den anledningen tvekade jag inte när jag svarade ja.
Redan samma kväll började jag fundera ännu mer på vad man kan göra. Jag fick så mycket idéer att jag nästan kände mig lite påstridig och jobbig men jag har iallafall framfört dem och vi har tagit upp mycket av det i gruppen och massa annat som kommit upp.
Än är det i uppstartsläge så vi får se vad detta kan leda till. Känns iallafall spännande.

Samtidigt såg jag att man sökte en hjälptränare i barn/ungdomsgruppen då ordinarie skulle opereras och jag tänkte att detta kan ju vara en grej att testa för att se vad jag vill. Jag tyckte redan efter ett par gånger att detta var något jag skulle kunna tänka mig att göra.
Vi behöver en grupp för de som behöver utvecklas mer och jag har möjligheten och viljan att starta en sådan.
Varför inte?!
Men kritikern i mig sa snabbt att jag inte har vad som krävs. Det är 100 år sedan som jag gick instruktörsutbildningar och lika länge sedan som höll i en grupp....
Är jag verkligen rätt person?

Som tur är har jag en annan röst som säger "varför inte" "ett försök är det ändå värt"
"Klubben behöver dig och du behöver klubben"
Tankarna på att byta ut tävlingssatsningarna mot att "skola om till tränare" känns motiverande och spännande.
Att kunna ge allt det där som min tränare gett mig och fortfarande ger mig är något som känns lockande.

Här kan jag utvecklas och lära mig massa nytt inom Judon.
Igår satte jag mig därför med SISUs introduktionsutbildning för tränare online och det gav mig ännu mer inspiration.
Att läsa och se filmer om tränarskapet och vilken roll man har som tränare gjorde att jag än en gång började tänka på hur mycket min tränare har betytt och fortfarande betyder för mig.
Precis så skulle jag vilja att barnen minns mig, jag vill vara den personen som kanske gör den där skillnaden för någons framtid.
En guldmedalj är väl ingenting i jämförelse med det!

Med den fantastiska känslan vill jag satsa på att nå mitt mål "att hitta min roll i Judon utan att tävla"

Imorgon är det dags för del 3 av 5 i KUL-projektet och då ska vi bla vara på mattan och få metodikhandledning vilket passar utmärkt inför mitt mål.

Friskt vågat hälften vunnet!!!