Väldigt ofta dyker det upp artiklar om attityden kring barnens tävlingar.
Man läser den ena berättelsen efter den andra och fasas över hur illa det faktiskt kan vara på tävlingarna. Det är inget nytt fenomen det är jag helt övertygad om, det som är nytt är att vi nu kan komma hem från en tävling och berätta om våra upplevelser direkt ute på sociala medier. Spridningen blir enorm och åsikterna är många.
Vissa tycker att man helt ska sluta med tävlingar för barn och i den åsikten kan jag inte riktigt hålla med. Varför ska inte barnen få åka på tävlingar för att VUXNA inte kan hantera detta?! Kanske borde vi införa vuxenförbud på barnens tävlingar istället?
Ja ni hör ju själva hur dumt det låter......
Det är inte att hantera problemet eller hur.
Vi slutar tävla och problemet är löst......

Hur vore det om vi vuxna faktiskt lärde oss vett och etikett vad gäller tävlingar?
Jag har erfarenheter av tävlingar och började tävla i Judo när jag var 8-9 år.
Självklart vill man vinna, det är ju lite därför man ställer upp och jag var en dålig förlorare men inte så att det gick ut över andra.
Jag blev arg på mig själv och ingen annan. Skillnaden för mig är att jag hade vuxna runt mig som stöttade och berömde mig oavsett hur det gick. Jag hade ingen som gapade och skrek eller spädde på min besvikelse. Efter en stund var min förlust glömd och man kunde ta nya tag.
Det var roligt att vinna men det var ingen som krävde att jag skulle göra det. 

Vad vi ska ta upp med barnen är nog snarare allt annat runt omkring tävlingarna. Vad ger det oss? Är det kul och varför?
För min del gav det mig kunskap om vad jag behövde träna mer på och vad jag var bra på. Men framförallt gav det mig gemenskap, tillhörighet och empati för andra.
Jag lärde mig åka tåg, buss och till och med flyg. Jag lärde mig geografi och jag lärde mig att passa tider.
Det viktigaste av allt, det har gett mig så otroligt många minnen, skratt och vänner som jag aldrig hade träffat annars.
Idag när jag pratar med gamla klubbkompisar om vår judotid från förr så minns vi inte om vi vunnit eller förlorat en viss match med 7 eller 10 poäng. Vi pratar inte om det utan det vi minns är allt det där som jag nämnde innan, resan till och från tävlingarna, stunderna före och efter matcherna. Det är vad vi tagit med oss från tävlingarna och det är kanske det vi ska fokusera på med barnen. Inte hur de kunde gjort för att göra en bättre insats. Det kan man träna ändå utan att man just behöver tala om varför.

När man sedan börjar komma upp i åldern och när man närmar sig eliten ja då kan man kanske mer gå in och peta i vad man behöver och inte behöver göra för att vinna men ändå på ett sätt som lyfter idrottaren snarare än sänker.
Jag skrev själv tävlingsdagbok för att kunna se vad som lyckades bra och mindre bra.
När satsningarna blir på ännu högre nivå så tror jag också att det är viktigt med någon form av rådgivning i hur man ska hantera pressen som kommer. För den kommer och för vissa blir den värre än andra och det är därför vi behöver en bra grund, bra erfarenheter redan från barnsben.
Vi behöver inte börja med att bli pressade, gapade på, nedtryckta och lära oss att man vinner till varje pris för att det viktigaste är att vinna.

Jag är övertygad om att det egentligen är ganska lätt att lära barnen ett bra beteende i tävlingssammanhang, den svåra biten är att lära de vuxna detta.
Vad ger man barnen för signaler när man sitter hemma och tittar på idrott tex....
Hur beter man sig?
Ska vi verkligen behöva införa barnförbud vad gäller idrott?!
Nej jag tror att vi behöver jobba mer aktivt med problemet, liksom man försöker i skolan mot mobbning. En nolltolerans mot idottshets  där vi alla som har med idrott att göra sätter ned foten. Vi kanske behöver åtgärdsprogram i klubbarna för att redan tidigt tala om vår ställning och att de som inte kan hantera barnens tävlingar faktiskt inte får delta.

En sådan sak skulle även hjälpa ledarna inte minst yngre ledare, jag förstår att det är svårt att ensam säga till någon att de måste tagga ned. Jag var själv en ung ledare och jag skulle nog haft svårt för att sätta en förälder eller annan ledare på plats.
Men med ett åtgärdsprogram så hade jag vetat vad jag skulle göra för att gå vidare med problemet. Det är lättare om man är fler.

Tillsist vill jag berätta om en ny händelse vad gäller detta och som är ett bra exempel på hur barnen tar efter vårt beteende:

För någon månad sedan var jag på tävling och min son Tristan 2 år var med.
Han satt med min sambo på läktaren och när han såg andra som hejade på deltagarna på mattan så gjorde han exakt samma sak.
Ställde sig upp med armarna i luften och ropade JAAAA!!!!
Detta var ju en rätt gullig syn tyckte både jag och sambon men tänk er att de personerna han efterapade betedde sig på ett helt annat sätt än att visa glädje!