Den senaste veckan har varit minst sagt en tid av massa tankar som snurrat runt i mitt huvud. Jag fick nämligen ett ryck att bara följa min impulsivitet och kasta mig ut i det okända, jag bestämde mig för att prova en väg som för mig är okänd på många sätt men jag tror inte att jag kommer ångra mig, snarare tvärtom, jag kommer kanske aldrig kunna gå den vägen igen.
Jag bestämde mig för att delta i veteran-EM i Judo som kommer vara i Kroatien på midsommar.
För det första så har jag aldrig rest utomlands förrut eller jo, Norge, Danmark och Tyskland men inte flugit och jag gör det själv. Jag har heller aldrig varit med på en tävling i utlandet mer än en gång i Norge och det största mästerskapet är SM.......
Internationellt var största Stockholm Open där jag kom trea.
Förvisso är det nu veteran jag ställer upp i men å andra sidan kan det vara värre.
Erfarenheter och kunskaper som många av dem besitter ska man inte underskatta.
Det finns nog fler än jag som undrar vad sjutton jag ger mig in i men samtidigt så känner jag att jag gör detta för att det är en kul grej, ett äventyr och det kommer bli ett minne som jag aldrig kommer att glömma. Oavsett hur det kommer gå så kommer det vara en stor seger för mig att ställa mig på mattan och vara med på detta.
Det är helt ärligt en stor grej att jag ens har bestämt mig, bokat boende och flyg.
Det krävdes massor av inre övertalan och ja även uppmuntran från vissa i min omgivning, de vet nog vilka de är.

Jag gör detta även för att jag hoppas att om det finns några kvinnor där ute som drömmer om att få gå upp på tävlingsmattan igen eller kanske bara ta steget ut på träningsmattan som en comeback eller kanske en nystart så gör det bara. Tänk inte så mycket på om och men..... Utan prova en gång, känn efter hur det kändes och prova sedan en gång till för att vara riktigt säker på om den första känslan var rätt. Därefter kan du bestämma dig för om det var positivt eller negativt det du kände. Oftast har man ingenting att förlora av att pröva.

Jag har precis påbörjat min comeback, har tränat sedan Januari i år och tävlat två gånger med resultat en tredje plats och sist ingen placering alls vilket även det var en ny erfarenhet och som jag skrev då så var det inte så farligt att inte hamna på pallen.
Jag har tävlat i senior båda gångerna för det verkar som sagt inte finnas tillräckligt med veterandamer i Sverige som går i min viktklass.
Jag känner dock att jag inte riktigt är färdigtävlad och jag har mer att ge men behöver självklart mer träning om jag ska kunna förvänta mig några högre placeringar mot dessa erfarna tjejer som jag mött.
Det är stort av mig att inse det, att faktiskt se att jag gör något bra trots att jag inte står som segrare. Med tanke på hur få tjejer i min ålder som gör detta så bör jag inte underskatta mig själv ett enda dugg!

Jag håller tummarna för att fler vill och vågar.......