Igår 2/4-16 blev jag en erfarenhet rikare, kanske ingen rolig erfarenhet men ändå nyttig och bra för mig trots allt.
Jag lämnade en judo tävling för allra första gången utan medalj. För övrigt var detta min 40:e tävling men inte sista.
Jag har faktiskt varit rädd för den dagen då detta skulle ske, jag vet inte varför men så är det.
Idag vaknade jag upp hemma och mitt liv ser, hör och häpna, likadant ut som förut.
Det var ju inte så farligt..... Det kanske till och med var bra för mig för jag kan faktiskt känna att jag gjort ett bra motstånd ändå. Min grupp innehöll 6 mycket bra motståndare och det är tjejer som är hälften så gamla som mig, de har tränat och tävlat regelbundet under några år. Flera av dem deltar både i damer under 21 år och senior (över 17 år tror jag) medans jag deltar i senior och veteran (över 30 år) tyvärr blev det ingen veterangrupp för min del då min motståndare hoppade av. Men jag känner faktiskt inte att jag inte platsar in bland seniorerna trots att det är åldersskillnad, jag känner inte ens av den skillnaden.
Jag har ju för sjutton nyss påbörjat min comeback, jag har tränat sedan Januari i år och tävlat 1 gång för ett par veckor sedan då jag faktiskt kom trea och även då gjorde bra motstånd.
Igår tog jag till och med poäng och ingen av mina motståndare var överlägsna mot mig, absolut inte och med mer träning och erfarenhet så borde dessa tjejer inte vara oövervinnerliga.

Igår var också min tränare Tommy med mig så som han alltid varit under min 30 åriga Judotid.
Vi kan bli griniga på varandra, jag är fortfarande omöjlig att diskutera med under tävling men efter att man fått tänka en stund så har Tommy alltid rätt ;-)
Vi skulle heller aldrig låta skitsaker förstöra något mellan oss.
För mig har det av någon anledning alltid varit viktigt vad han tycker, att han tror på mig och att han vill samma saker som jag.
Igår insåg jag att han faktiskt finns där även fast jag inte tar medalj. Han tror på mig och beundrar mina insatser lika mycket som om jag hade tagit guld. Dessutom lyckas han att återskapa min självkänsla även när jag som igår kände mig lite besviken.
Nu kan det ju bara bli bättre!
Jag kommer fortsätta delta i seniorklasserna men jag hoppas även på fler damer i veteran så jag kan delta i veteran SM i November.
Nu kör vi!!!!

Bild på mig och Tommy (till höger SM i Bollnäs 1992) (till vänster Sörmlandsträffen 2/4 2016)

Man är trots allt lite stolt över att kunna titulera sig som veteran/master men jag hoppas på fler deltagare bland damer.