Alla tävlingsmänniskor har ett gemensamt mål - Att bli bäst!
Vi tränar hårt för att nå dit, vi blir peppade och coachade och när man närmar sig målet så får vi oftast mycket uppmärksamhet.
Men hur tar man den framgången?
Jag menar med detta inlägg INTE att skuldbelägga någon, absolut inte.
Jag vill bara väcka tanken om hur vi förbereder oss inför vårt mål.
Hur tar vi våra framgångar och hur känns det när man får käppar i hjulen?
Att detta återigen dök upp i mitt huvud var pga olika blogginlägg jag läst, skrivna av flera framgångsrika unga tjejer. Likt mig har de varit bland de bästa, prestationsångesten började ta över och i det ögonblicket försvinner glädjen med sporten. Det är vanligare än vad jag själv trodde och hade jag vetat detta under "min period" så hade jag kanske tagit det annorlunda. Jag trodde ju att jag var den enda som inte fixade att bli bäst.

Jag är helt övertygad om att vi även behöver träna den mentala biten, hur man hanterar framgång och motgång så att man fortfarande tränar och tävlar för att det är kul.

Lika väl som vi tränar fysiskt behöver vi träna mentalt.

Då tror jag att fler kommer hålla sig kvar inom elitidrott även som seniorer.

Framförallt bör vi klappa varandra på axeln och säga "du är grym" även de gånger när man inte vinner.
Vi behöver lära oss att tänka
"det är inte jag som är dålig utan min motståndare som är väldigt bra"

Där tror jag att föreningar, föräldrar och alla runt idrottsintresserade barn och ungdomar har en stor betydelse och vi bör lära oss att jobba bättre just kring den biten. Hur hanterar jag framgång och motgång?!

Det var ett tag då tidningarna nästan stod i kö

Det var en tid då jag alltid räknade med en medalj. Främst GULD!