Just nu pågår en trevlig utmaning på Facebook där man ska lägga upp en bild varje dag i fem dagar. Bilderna ska vara äldre än 15 år vilket gör att man får plocka fram sina gamla album.
Dessa tjocka pärmar som säkert för många av oss mest är platskrävande och man undrar om man kanske ska lägga dem i en låda på vinden eller längst in i en garderob för man tittar ju så sällan i dem ändå.

Denna utmaning har dock gjort att jag nu tagit fram dem och tittat en heldel.
Under dessa tre dagar som jag hittills deltagit i utmaningen har jag varje kväll skrattat, gråtit och tagit mig tillbaka flera år i tiden. Pappa finns där, livs levande som om han aldrig lämnat oss, mormor likaså.....
Hela mitt liv finns där, från födsel tills datan tog över för ett antal år sedan.
Andrés födsel och fram tills han var runt 5 år finns också i ett album. Jag kan titta på bilderna från min barndom och få bekräftat väldigt tydligt att både han och Tristan är en del av mig om jag jämför oss.

Det är ovärderliga minnen som jag konstigt nog tycker tar plats. De borde ha mer värde än att läggas längst in i ett skåp, vad har jag som är viktigare i mina hyllor egentligen?
Jag ser mig omkring och ser mest ljuslyktor och andra prydnadsaker.
Mina album borde ju vara lika lättillgängliga som mobilen egentligen.
Idag tar vi foton nästan varje dag och flera stycken till och med men jag tror inte vi värderar dem lika högt som förr.
Då valde vi våra tillfällen för att inte slösa på film och sedan skickade vi in filmen för framkallning och väntade i en vecka innan de kom om man inte valde ett dyrare alternativ så man fick dem framkallade direkt. När de väl kom så var det som julafton och vi tittade på dem med glädje samtidigt som vi sorterade in dem i våra album. Dessa plockades ofta fram när man hade släkt och vänner på besök.
På frågan "vad är det första du tar med dig vid en eldsvåda" svarade man utan att tveka:
-mina fotoalbum!

Jag

Andre

Tristan