Kom igen nu och erkänn du också för trots att de finns där på varenda familjeforum och kommenterades under alla länkar om föräldrarskap så tror jag inte att den perfekta föräldern finns. Den där föräldern som aldrig någonsin skulle göra fel och som aldrig tappar tålamodet hur mycket barnet än testar det.
Eller så är det en önskan jag har, att tro att ingen är perfekt för att trösta mig själv.
För jag bryter ihop då och då, tappar tålamodet totalt och planerar att packa väskan och dra eller andra dumma tankar som dyker upp i stridens hetta. Ni vet säkert hur det är men det är sådant man inte får prata om och kanske är det därför vi blir så skamfyllda när det väl händer.
Det handlar inte om att vi inte får bryta ihop utan det handlar om hur vi hanterar den situationen. Hur vi gör för att inte låta våra "fula" tankar gå över i handling.

Min strategi har under den senaste tiden varit att låsa in mig på toaletten och köra en liten stund med mindfulness. Tre minuters andrum kan faktiskt göra underverk för mig. Jag stänger in mig och bara sitter där för att rensa tankarna medans världen fortfarande pågår där utanför toalettdörren. Det svåra är att koppla bort det faktum att en skrikande unge bankar på dörren. Jag sätter på min mindfulnesskiva och stoppar in hörlurarna i öronen, lyssnar på den lugnande rösten. Barnets pappa och storebror finns på utsidan såklart.
Världen stannar upp i några minuter och här och nu finns bara jag och den lugnande rösten, ingenting annat.

När stunden är över så är förvisso barnet fortfarande hysteriskt men jag är lugn, går ut och gör en flaska välling med en skrikande unge hängande i mina ben.
Jag andas, skakar flaskan och tar med mig lilleman för nu har ungen/barnet förvandlats till lilleman igen, mitt lilla hjärta som efter en flaska välling sover sött bredvid mig.
Det dåliga samvetet börjar gnaga i en, varför blir jag arg? Han som är så underbar!
Kanske ännu värre känns det då vi kämpat så för att få barn, vilken rätt har jag att gnälla. Jag ska bara vara tacksam och glad.
Men ju mer jag tänker på det så inser jag att just där och då när det var kaos, jag är lite febrig, skulle sitta med räkningar vid helt fel tillfälle, Tristan var trött och ville ha kvällsmat, just då blev det fel och jag tappade tålamodet men jag löste det.
Jag vände kaoset till lugn och det är väl ändå det viktigaste.
Den präktiga och perfekta föräldern tänker nu att jag skulle tänkt innan så att situationen aldrig uppstod.
Ja det kan man tycka nu i efterhand men jag kommer göra fel igen, kanske inte just detta misstaget men jag kommer garanterat göra nya som jag kan lära mig något av.
Och det är väl inte så farligt att man inte är felfri så länge man inte vänder sina tankar till handling.

Den föräldern som aldrig någonsin tappat sitt tålamod på ett eller annat sätt kommer förmodligen ha väldigt svårt att hantera det den dagen det väl händer för då kommer det nog komma som en chock.