Ingen vill väl påstå att vädret hittills har gett någon försmak av sommaren men idag har det varit riktigt fint väder och när jag var ute förrut så såg jag hur mycket allt har slagit ut, fort har det gått. Äppleträdet är i full blom och likaså syrenbuskarna, det är så vackert.
Att se lilla Tristan gå omkring i trädgården och leka är också vackert. Jag är så oerhört tacksam att vi fått denna möjligheten.
Att vi tillslut lyckades. Ibland glömmer jag bort hur det var att kämpa, ibland glömmer jag till och med bort att vara tacksam.
Men idag när allt det vackra fick lyckokänslorna att komma fram lite extra så tänkte jag tillbaka ett par år.
Det måste ju ändå ha varit lika vackert med alla blommor då som nu?
Kanske såg jag inte det, kanske tog det mörka och tråkiga över det som var ljust och fint. Kanske ville jag inte se eller kunde inte, skuggorna skymde allt det där.

Men idag ser jag, idag njuter jag, idag är allting annorlunda.
Jag vill alltid känna så här, vill slippa alla skuggor som skymmer det som är vackert.
Men kanske behöver vi då och då de där skuggorna, annars kanske vi inte njuter av det vackra. Vi kanske börjar ta det förgivet och slutar uppskatta det.
Som min för mig högt uppskattade gamla judotränare och vän Tommy Widekärr sa när han höll tal på nationaldagen då han funderade över varför vi firar den så dåligt.
"Vi kanske har det för bra för att uppskatta vårt land"

Ja jag tror att om vi aldrig behövde oroa oss, aldrig mötte motgångar eller behövde kämpa för någonting då skulle vi nog sluta att vara tacksamma, vi skulle sluta vara glada och vi skulle nog även sluta drömma.
För om vi aldrig möter motvind så kommer vi ju aldrig uppskatta medvind eller hur.