Igår läste jag en fin facebookstatus som min vän Lina hade skrivit. Den handlade om civilkurage och om medkänsla även för människor som hamnat snett.
Den fick mig att tänka på en kille som jag känner.
En kille som hamnade snett, så snett att det kom in droger och brottslighet i hans liv. Han både brukade och sålde droger.
Det är de vi föraktar mest, de som säljer skiten. Det är de som prackar på andra och kanske är det hans fel om våra barn köper av honom. Eller?
Är det kanske vårt fel? Vi som föräldrar?
Ja när det gäller denna killen säger nog folk "vart fanns föräldrarna"
Men skulle det gälla våra egna barn ja då är det nog hans fel, han som sålde och förmodligen tvingade våra barn att testa.
"Han borde få ett skott i pannan den jäveln"

Ja han, han som jag känner eller en gång kände, som en mycket härlig liten kille.
Vi lekte, skrattade och föräldrarna ja de fanns där som vilka föräldrar som helst.
De hade det lite kämpigt ibland då grabben hade "myror i brallan", han hade svårt att anpassa sig och han märktes för mycket i skolan.
Det hette att han störde och inte kunde vara i skolan.
Hans föräldrar kämpade, försökte och fanns där hela tiden. Andra människor runt om kunde inte tro att denna goa killen hade det svårt. Han som är så lugn och trevlig.

Några år av jobbig tid, flera byten av skola, hemstudier, skäll, anklagelser (både befogade och icke befogade), misstänksamhet och undansparkade fötter gång på gång blev denna pojkens uppväxt redan från första klass.
Jo föräldrarna fanns där, kämpande, ibland gråtande, misstrodda och anklagade av andra. "De hade ju ingen pli på ungen"

Det blev värre i tonåren och tillslut kom drogerna in i bilden.
Inget någon ens i sin vildaste fantasi kunde misstänka. Alkohol och tobak var väl det man la fokus på och försökte hindra pojken från att bruka. Ja precis som vilken tonårsförälder som helst.
Men droger....... vem kunde ana.....
Killen var visserligen lite svårare än många andra tonåringar men inte farlig eller på någotvis en "missbrukare", han var ju bara en tonåring som alla andra.
Det var först när polisen blandades in som föräldrarna förstod. Då var det nästan försent. Drogerna tog över mer och mer, man började tappa kontrollen men föräldrarna fanns fortfarande där. Kämpande...... man ger inte upp sitt egna barn så lätt.
Inte lika lätt som många andra vill
"slå ihjäl idioten och gräva ner honom"
"göra samhället en tjänst"

På senare år har jag fått höra många som sagt: ja den där killen har hållt på med både det ena och andra. Det vet ju alla.
När jag då ställt frågan varför de inte sagt något så har jag fått svaret:
-Man vill ju inte lägga sig i

Fråga inte bara vart föräldrarna är utan fundera även på, vart är jag och vad kan jag göra?
Men det är kanske inte din ensak att förhindra denna pojkens liv att rasa samman, det är inte ditt barn.
Men nästa gång kanske det är det, när ditt barn inte kan säga nej till drogerna som denna grabben vill sälja. Kanske blir även ditt barn lockad av pengarna och börjar själv sälja.
Då när folk frågar vart ditt barns föräldrar är, ser de inte vad ungen håller på med?!
Men vi tänker inte lägga oss i och meddela, vi är inte dens föräldrar.