Jag har precis suttit och tittat på filmen Återträffen, en film om och av Anna Odell.
Jag är ingen filmkritiker vars jobb är att lämna omdömen om filmer men just denna film berörde mig.
Nej jag tyckte väl egentligen inte att den var speciellt bra som en underhållande film, det var egentligen en sevärd och underhållande film jag hade tänkt mig ikväll.
Men denna var bra som en upplysande dokumentär som vill lämna eftertanke.
Det var precis vad den gjorde och såpass mycket att det blev ett blogginlägg.
Den handlar om mobbning och det bästa är att den inte handlar om mobbning så som vi är vana att filmerna speglar den utan här river man upp mobbningen flera år senare.
Man konfronterar mobbarna och ger dem en chans att lämna sin syn på saken.

Att bli konfronterad i vuxen ålder för något man gjort i ungdomen är tufft. Det svider och ingen vill nog stå för det man gjorde då, ingen vill bli klassad som mobbare.
Att någon som blivit mobbad plötsligt ställer en mot väggen och vill ha svar på frågan varför eller vill berätta hur han/hon känt under uppväxten är nog inget man känner sig bekväm med.

Precis som flera i filmen vill jag inte påstå att jag allvarligt mobbat någon men jag är rädd för att jag varit med och stött ut och ignorerat vilket förmodligen eller jag vet att det har satt sina spår.
Jag har nämligen blivit konfronterad med det av personen ifråga och det behövdes inte mycket i ord för att jag skulle förstå vad hon menade. Det krävdes bara en enda mening och inledningen till den meningen stod jag för själv.
Jag brukar träffa denna tjej ofta och vi pratar och skrattar ihop, det finns inga agg mellan oss idag.
Det var just i ett av våra samtal som hon fick in sin armbåge i sidan på mig, jag förtjänade den.

Vi stod och pratade om min son André om att han går i särskola och inte har så många vänner. Jag sa att ingen är nog egentligen dum mot honom och han har ju ett par vänner men han är väldigt mycket själv.
"Han är väl inte den som de andra vill hänga med antar jag", sa jag.
Det var då hon fick in sin kommentar:
- Nä då vet du kanske hur jag kände det.
Hon behövde inte säga mer än så för att få mig att känna mig som en fullkomlig idiot och skitstövel.

Så ja idag när jag såg filmen Återträffen så var det henne jag tänkte på.
Hon fick kanske inte min uppmärksamhet i skolan men hon fick den verkligen nu ikväll.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...