För några år sedan innan jag fick veta att jag har hypotyreos (för låg ämnesomsättning) så började jag gå upp lite i vikt. Det kom liksom smygandes och var svåra att bli av med. Jag tyckte ändå att det inte gjorde så mycket eftersom jag fortfarande kunde ha mina gamla kläder.
När jag sedan slutade röka när vi försökte få barn så kom några kilon till och ännu mera kilon bara smög sig på när jag gick på hormonbehandling inför provrörsbefruktningen. Tillslut kunde jag inte ha mina gamla kläder utan jag gick upp en storlek och tyckte det var skitjobbigt men i det läget var tillvaron jobbig nog ändå och att gå ner i vikt var inte något jag hade klarat av mitt uppe i missfall och kampen som var under den tiden. När jag sedan blev gravid gick jag upp ytterligare 14 kilo.
Jag var glad att det inte blev mer än så för de kilona rann av mig rätt fort.
De som sitter kvar är de innan graviditeten och det är de som är svåra att bli av med.

Att jag skriver detta beror främst på ett uttalande jag läste idag. Någon undrade hur en människa kan passera över 70 kilo utan att se sig i spegeln och må dåligt.
"Det är ju bara att sluta ligga på soffan och äta chips" tycker personen ifråga som själv vägde 52 kilo.
Ja det är lätt att tycka så, jag tyckte själv när jag vägde 65 att jag var tjock förr eftersom 60-62 kilo var den vikten jag brukade ligga på när jag var som mest tränad. Sen tyckte jag att 65 var bra för då hade jag gått upp till 70 kilo därefter började gränsen öka mer och mer. Det är väl därför det kallas "det smyger sig på en"

Jag tycker man ska vara försiktig med att döma folk när man inte vet bakgrunden, det spelar väl ingen roll hur eller varför man gått upp i vikt.

Min andra anledning till detta inlägg är väl som med så mycket annat jag skriver om, jag vill ha pepp och stöd för att kunna bli av med mina kilon. Om jag är öppen så har jag svårare att ge upp har jag märkt.
Men NEJ detta ska inte bli ännu en bantningsblogg i raden av alla andra.
Den är fortfarande en blogg om vardagen så som den alltid varit och alltid kommer vara.

Just nu har jag iaf gått ner 4,3 kilo de 3 första veckorna med hjälp av viktväktarna online, ja jag vet att det finns massa olika metoder men detta är vad jag har fallit för och trivs med, de tar dessutom hänsyn till att jag ammar. Nu måste jag erkänna att det blivit lite slarv ett par gånger då vi är på semester men jag går iaf sakta men säkert neråt. Jag startade på 82 kilo och målet är runt 62-65 kilo så nu när det är officiellt så hoppas jag att jag kan kämpa med ert stöd och pepp för att nå dit.

Jag har vägningsdag imorgon så jag är inte helt hundra på hur mkt det är men förra veckan var det -4,3 kg, har jag tur är det lite mer imorgon :-)

 

förspel

29 juli 2014 01:19

kram på dig Rose! Du skriver verkligen en jättebra blogg. En polare till mig länkade den via facebook för ett tag sedan och nu följer jag din blogg varje dag efter jobbet. Kan lixom inte låta bli :-) Du uttrycker dig på ett väldigt unikt sätt.

Fortsätt skriva! Kram <3

/Lina

http://förspel.se

Rose-Marie

29 juli 2014 08:21

Tack :-)
Ibland går det tyvärr långt mellan inläggen men man måste ha lusten att skriva för att det ska bli så bra som möjligt

 

Madde

29 juli 2014 08:40

Bra skrivet.. Alltid lätt att döma andra.. och det viktigaste är ju ändå att man försöker göra något åt det.

http://www.madelena.se

 

Sara

29 juli 2014 10:59

Det är ju inte heller så att man är helt omedveten själv om hur man ser ut, som en del verkar tro. För min del är det ju betydligt många fler kilon än 20 som måste väck, hjärnan måste bara förstå det där med att sluta vara så bekväm och gilla soffan mer än promenader och liknande. :-P

Du är duktig iaf, jag hejar på dig! :-)

http://xarahs.blogg.se

Rose-Marie

29 juli 2014 11:13

Det är nog så att man kommer till en gräns när man liksom accepterar på något vis. Just för att det är för mycket för att ta tag i.
Man får ta ett delmål så man inte ser allt på en gång.
Men jag tror inte man inser hur tufft det kan vara om man själv inte har lätt att lägga på sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...