Imorgon blir Tristan två månader.....
TVÅ månader!!!!
Samtidigt som tiden har gått superfort så känns det som om han alltid funnits i mitt liv. Minns nästan inte hur det var innan han kom till oss. Nu har man börjat komma in i vardagen och har vant sig att han finns där, det är en självklarhet.
Men jag sätter värde på varje sekund.
Älskade lilla vän, så mycket glädje du ger.
André är en stolt storebror och hjälper mig så mycket på kvällarna när Roger jobbar.
Jag kommer på mig själv med ett fånigt leende när jag tänker på min underbara familj.
Visst man kan vara trött och grinig ibland men vi ser alltid till att reda ut saker och irritation kvarstår inte så länge.

Idag har det regnat ute så jag har tillåtit mig själv att ligga på soffan med Tristan på magen i stort sett hela dagen. Tiden går så fort så jag tycker att man ska ta vara på de stunder man kan ligga och bara mysa.
Vad finns det att göra som inte kan vänta?
Vad skulle vara viktigare än att ta sig en dag för bara mys?

André sa igår till Tristan "vi har världens bästa mamma" bara så där utan att jag gjort något eller att han ville ha något för att jag skulle vara förtjänt av den titeln.
Jag började då tänka på hur ofta jag själv säger "jag har världens bästa barn" rakt ut till dem.
Ja till andra och i skrift säger jag det ofta men helt spontant till André kan jag inte minnas när jag sa det senast.
Jag har ju världens bästa familj och jag menar det men jag tar dem nog förgivna för ofta och visar nog min uppskattning för sällan.
Jag tänker bli bättre på det för utan min familj vore jag ingenting.
De gör mig hel!