Jag vet inte riktigt hur man ska avrunda året som varit. Det började inte så bra då vi faktiskt startade året med att ta farväl av vår älskade vän Stig Lennarth Larsson, i westernsammanhang kallad kocken.

Därefter låg hoppet om att det tråkiga skulle övergå till lycka då vi februari satte in ett av våra frysta embryon som väntade på oss på Sahlgrenska och ja lycka blev det när det visade sig vara ett plus på graviditestestet.
I November 2013 skulle vi få vårt efterlängtade barn. Vi var så glada och bara väntade på att få komma till Sahlgrenska för att göra ett tidigt ultraljud då vi skulle få se hjärtat slå.
Detta gjordes i vecka 7-8 men där tog glädjen slut då det visade sig att embryot dött i vecka 6 och eftersom kroppen inte själv stötte ut det så skulle vi behöva framkalla ett missfall. Detta var nästan det som fick mig att vilja ge upp alla planer om ett barn. Nu skulle vi få börja om från början med hormoner och allt igen, eftersom de tre embryon vi hade i frysen gick åt vid upptining.

Det fick mig dock att inse hur mycket det gör med stöd från andra, vänner som peppar, tröstar och finns där. Inte bara familjen och nära vänner utan även de som man ser som bekanta och ja t.o.m läsare här i bloggen som jag aldrig träffat.
Alla kommentarer gjorde att jag vägrade ge upp och att jag orkade utsätta min kropp för dessa hormomer igen, för äggutplock och insättning, väntan på att få göra ett graviditetstest och få svar, därefter väntan och rädslan för det tidiga ultraljudet som skulle tala om ifall hjärtat slog.
Denna gången verkade det som vi hade lyckats fast ändå vågade jag inte koppla av.
I vecka 19 gjorde vi rutin ultraljud som visade ett underbart barn, en pojk.
Den känslan som uppstod vid detta tillfälle går inte att beskriva.

Ja lyckan verkade komma till oss för sommaren har varit fantastisk med massa westernäventyr och även ett besök hos min bror och hans familj i Tyskland.
Hösten har också varit bra och nu den sista tiden på året likaså.

Vi fick dock tyvärr avliva vår älskade katt Tirsha i början av sommaren och det var faktiskt mer ledsamt än vad jag trodde det skulle vara. Hon fick förmodligen epilepsi eller någon hjärntumör. Eftersom hon var runt 18-19 år så fanns det inte så mycket att göra mer än att låta henne få somna in och glädjas åt att hon haft massa fantastiska år och fått vara pigg in i det sista.

Mamma flyttade tillbaka till Färgelanda på våren 2013 och det är ju skönt att kunna ha henne nära. Hon har bott uppe i Jämtland några år.

Ja att sätta någon form av "stämpel" på året som varit känns nästan omöjligt med tanke på starten. Som jag alltid har sagt är livet både med och motgångar, glädje och sorg, kanske för att vi ska sätta mer värde på de bra stunderna. Kanske för att vi inte ska ta saker för givet. Framförallt ska vi vara tacksamma för det vi har och det vi får, för vänner som stöttar och peppar när livet inte känns så lätt. Vi får inte glömma bort det sedan när våra vänner har motgångar, då även de behöver stöd och pepp.
För tro mig...... alla faller vi någon gång då och då.

Jag önskar er alla ett bra slut på 2013 och ett gott nytt 2014.